031:013 Har jag kränkt min tjänares eller tjänarinnas rätt, när de hade någon tvist med mig? 031:014 Vad skulle jag då göra, när Gud stode upp, och när han hölle räfst, vad kunde jag då svara honom? 031:015 Han som skapade mig skapade ju och dem i moderlivet, han, densamme, har berett dem i modersskötet.
031:016 Har jag vägrat de arma vad de begärde eller låtit änkans ögon försmäkta? 031:017 Har jag ätit mitt brödstycke allena, utan att den faderlöse och har fått äta därav? 031:018 Nej, från min ungdom fostrades han hos mig såsom hos en fader, och från min moders liv var jag änkors ledare.
031:019 Har jag kunnat se en olycklig gå utan kläder, se en fattig ej äga något att skyla sig med? 031:020 Måste ej fastmer hans länd välsigna mig, och fick han ej värma sig i ull av mina lamm?
031:021 Har jag lyft min hand mot den faderlöse, därför att jag såg mig hava medhåll i porten? 031:022 Då må min axel lossna från sitt fäste och min arm brytas av ifrån sin led. 031:023 Jag måste då frukta ofärd ifrån Gud och skulle stå maktlös inför hans majestät.
031:024 Har jag satt mitt hopp till guldet och kallat guldklimpen min förtröstan? 031:025 Var det min glädje att min rikedom blev så stor, och att min hand förvärvade så mycket?
031:026 Hände det, när jag såg solljuset, huru det sken, och månen, huru härligt den gick fram, 031:027 att mitt hjärta hemligen lät dåra sig, så att jag med handkyss gav dem min hyllning? 031:028 Nej, också det hade varit en straffbar missgärning; därmed hade jag ju förnekat Gud i höjden.
031:029 Har jag glatt mig åt min fiendes ofärd och fröjdats, när olycka träffade honom? 031:030 Nej, jag tillstadde ej min mun att synda så, ej att med förbannelse begära hans liv.
031:031 Och kan mitt husfolk icke bevittna att envar fick mätta sig av kött vid mitt bord? 031:032 Främlingen behövde ej stanna över natten på gatan, mina dörrar lät jag stå öppna utåt vägen.
031:033 Har jag på människovis skylt mina överträdelser och gömt min missgärning i min barm, 031:034 av fruktan för den stora hopen och av rädsla för stamfränders förakt, så att jag teg och ej gick utom min dörr?
031:035 Ack att någon funnes, som ville höra mig! Jag har sagt mitt ord. Den Allsmäktige må nu svara mig; ack att jag finge min vederparts motskrift! 031:036 Sannerligen, jag skulle då bära den högt på min skuldra, såsom en krona skulle jag fästa den på mig. 031:037 Jag ville då göra honom räkenskap för alla mina steg, lik en furste skulle jag då träda inför honom.