031:038 Har min mark höjt rop över mig, och hava dess fåror gråtit med varandra? 031:039 Har jag förtärt dess gröda obetald eller utpinat dess brukares liv? 031:040 Då må törne växa upp för vete, och ogräs i stället för korn.
Slut på Jobs tal.
032:001 De tre männen upphörde nu att svara Job, eftersom han höll sig själv för rättfärdig. 032:002 Då blev Elihu, Barakels son, från Bus, av Rams släkt, upptänd av vrede. Mot Job upptändes han av vrede, därför att denne menade sig hava rätt mot Gud; 032:003 och mot hans tre vänner upptändes hans vrede, därför att de icke funno något svar varmed de kunde vederlägga Job. 032:004 Hittills hade Elihu dröjt att tala till Job, därför att de andra voro äldre till åren än han. 032:005 Men då nu Elihu såg att de tre männen icke mer hade något att svara, upptändes hans vrede.
032:006 Så tog då Elihu, Barakels son, från Bus, till orda och sade;
Ung till åren är jag, I däremot ären gamla. Därför höll jag mig tillbaka och var försagd och lade ej fram för eder min mening. 032:007 Jag tänkte: »Må åldern tala, och må årens mängd förkunna visdom.»
032:008 Dock, på anden i människorna kommer det an, den Allsmäktiges livsfläkt giver dem förstånd. 032:009 Icke de åldriga äro alltid visast, icke de äldsta förstå bäst vad rätt är. 032:010 Därför säger jag nu: Hör mig; jag vill lägga fram min mening, också jag.
032:011 Se, jag väntade på vad I skullen tala, jag lyssnade efter förstånd ifrån eder, efter skäl som I skullen draga fram. 032:012 Ja, noga aktade jag på eder. Men se, ingen fanns, som vederlade Job, ingen bland eder, som kunde svara på hans ord.
032:013 Nu mån I icke säga: »Vi möttes av vishet; Gud, men ingen människa, kan nedslå denne.» 032:014 Skäl mot min mening har han icke lagt fram, ej heller skall jag bemöta honom med edra bevis.
032:015 Se, nu stå de bestörta och svara ej mer, målet i munnen hava de mist. 032:016 Och jag skulle vänta, då de nu intet kunna säga, då de stå där och ej mer hava något svar! 032:017 Nej, också jag vill svara i min ordning, jag vill lägga fram min mening, också jag. 032:018 Ty, fullt upp har jag av skäl, anden i mitt inre vill spränga mig sönder. 032:019 Ja, mitt inre är såsom instängt vin, likt en lägel med nytt vin är det nära att brista.
032:020 Så vill jag då tala och skaffa mig luft, jag vill upplåta mina läppar och svara. 032:021 Jag får ej hava anseende till personen, och jag skall ej till någon tala inställsamma ord. 032:022 Nej, jag förstår ej att tala inställsamma ord; huru lätt kunde ej eljest min skapare rycka mig bort!