033:001 Men hör nu, Job, mina ord, och lyssna till allt vad jag vill säga. 033:002 Se, jag upplåter nu mina läppar, min tunga tager till orda i min mun. 033:003 Ur ett redbart hjärta framgår mitt tal, och vad mina läppar förstå säga de ärligt ut.
033:004 Guds ande är det som har gjort mig, den Allsmäktiges fläkt beskär mig liv. 033:005 Om du förmår, så må du nu svara mig; red dig till strid mot mig, träd fram. 033:006 Se, jag är likställd med dig inför Gud, jag är danad av en nypa ler, också jag. 033:007 Ja, fruktan för mig behöver ej förskräcka dig, ej heller kan min myndighet trycka dig ned.
033:008 Men nu sade du så inför mina öron, så ljödo de ord jag hörde: 033:009 »Ren är jag och fri ifrån överträdelse, oskyldig är jag och utan missgärning; 033:010 men se, han finner på sak mot mig, han aktar mig såsom sin fiende. 033:011 Han sätter mina fötter i stocken, vaktar på alla mina vägar.»
033:012 Nej, häri har du orätt, svarar jag dig. Gud är ju förmer än en människa. 033:013 Huru kan du gå till rätta med honom, såsom gåve han aldrig svar i sin sak? 033:014 Både på ett sätt och på två talar Gud, om man också ej aktar därpå.
033:015 I drömmen, i nattens syn, när sömnen har fallit tung över människorna och de vila i slummer på sitt läger, 033:016 då öppnar han människornas öron och sätter inseglet på sina varningar till dem, 033:017 när han vill avvända någon från en ogärning eller hålla högmodet borta ifrån en människa. 033:018 Så bevarar han hennes själ från graven och hennes liv ifrån att förgås genom vapen.
033:019 Hon bliver ock agad genom plågor på sitt läger och genom ständig oro, allt intill benen. 033:020 Hennes sinne får leda vid maten, och hennes själ vid den föda hon älskade. 033:021 Hennes hull förtvinar, till dess intet är att se, ja, hennes ben täras bort intill osynlighet. 033:022 Så nalkas hennes själ till graven och hennes liv hän till dödens makter.
033:023 Men om en ängel då finnes, som vakar över henne, en medlare, någon enda av de tusen, och denne får lära människan hennes plikt, 033:024 då förbarmar Gud sig över henne och säger; »Fräls henne, så att hon slipper fara ned i graven; lösepenningen har jag nu fått.»
033:025 Hennes kropp får då ny ungdomskraft, hon bliver åter såsom under sin styrkas dagar. 033:026 När hon då beder till Gud, är han henne nådig och låter henne se sitt ansikte med jubel; han giver så den mannen hans rättfärdighet åter.
033:027 Så får denne då sjunga inför människorna och säga: »Väl syndade jag, och väl kränkte jag rätten, dock vederfors mig ej vad jag hade förskyllt; 033:028 ty han förlossade min själ, så att den undslapp graven, och mitt liv får nu med lust skåda ljuset.»
033:029 Se, detta allt kommer Gud åstad, både två gånger och tre, för den mannen, 033:030 till att rädda hans själ från graven, så att han får njuta av de levandes ljus.