041:001 Så oförvägen är ingen, att han törs reta denne. Vem vågar då sätta sig upp mot mig själv? 041:002 Vem har först givit mig något, som jag alltså bör betala igen? Mitt är ju allt vad som finnes under himmelen.
041:003 Jag vill ej höra upp att tala om hans lemmar, om huru väldig han är, och huru härligt han är danad.
041:004 Vem mäktar rycka av honom hans pansar? Vem vågar sig in mellan hans käkars par? 041:005 Hans gaps dörrar, vem vill öppna dem? Runtom hans tänder bor ju förskräckelse.
041:006 Stolta sitta på honom sköldarnas rader; hopslutna äro de med fast försegling. 041:007 Tätt fogar sig den ena intill den andra, icke en vindfläkt tränger in mellan dem. 041:008 Var och en håller ihop med den nästa, de gripa in i varandra och skiljas ej åt.
041:009 När han fnyser, strålar det av ljus; hans blickar äro såsom morgonrodnadens ögonbryn. 041:010 Bloss fara ut ur hans gap, eldgnistor springa fram därur. 041:011 Från hans näsborrar utgår rök såsom ur en sjudande panna på bränslet. 041:012 Hans andedräkt framgnistrar eldkol, och lågor bryta fram ur hans gap.
041:013 På hans hals har kraften sin boning, och framför honom stapplar försagdhet. 041:014 Själva det veka på hans buk är ett stadigt fogverk, det sitter orubbligt, såsom gjutet på honom.
041:015 Hans hjärta är fast såsom sten, fast såsom bottenstenen i kvarnen. 041:016 När han reser sig, bäva hjältar, av ångest mista de all sans. 041:017 Angripes han med ett svärd, så håller det ej stånd, ej heller spjut eller pil eller pansar. 041:018 Han aktar järn såsom halm och koppar såsom murket trä. 041:019 Bågskott skrämma honom ej bort, slungstenar förvandlas för honom till strå; 041:020 ja, stridsklubbor aktar han såsom strå, han ler åt rasslet av lansar.
041:021 På sin buk bär han skarpa eggar, spår såsom av en tröskvagn ristar han i dyn. 041:022 Han gör djupet sjudande som en gryta, likt en salvokokares kittel förvandlar han vattnet. 041:023 Bakom honom strålar vägen av ljus, djupet synes bära silverhår.
041:024 Ja, på jorden finnes intet som är honom likt, otillgänglig för fruktan skapades han. 041:025 På allt vad högt är ser han med förakt, konung är han över alla stolta vilddjur.
042:001 Job svarade HERREN och sade: