041:001 För sångmästaren; en psalm av David.
041:002 Säll är den som låter sig vårda om den arme; honom skall HERREN hjälpa på olyckans dag. 041:003 HERREN skall bevara honom och behålla honom vid liv, han skall prisas säll i landet. Icke skall du överlämna honom åt hans fienders vilja! 041:004 HERREN skall på sjukbädden stå honom bi; vid hans krankhet förvandlar du alldeles hans läger.
041:005 Så säger jag då: HERRE; var du mig nådig; hela du min själ, ty jag har syndat mot dig. 041:006 Mina fiender tala vad ont är mot mig: »När skall han dö och hans namn förgås?» 041:007 Kommer någon och besöker mig, så talar han falskhet; hans hjärta samlar åt honom vad ondskefullt är; sedan går han ut och talar därom.
041:008 De som hata mig tassla alla med varandra mot mig; de tänka ut mot mig det som är mig till skada. 041:009 »Ohjälplig ofärd har drabbat honom, han som ligger där skall icke mer stå upp.» 041:010 Ja, också min vän, som jag litade på, han som åt mitt bröd, lyfter nu mot mig sin häl.
041:011 Men du, HERRE, var mig nådig och upprätta mig, så vill jag vedergälla dem. 041:012 Att du har behag till mig, det vet jag därav att min fiende icke får jubla över mig. 041:013 Ty mig uppehåller du, för min ostrafflighets skull, och låter mig stå inför ditt ansikte evinnerligen. ——
041:014 Lovad vare HERREN, Israels Gud, från evighet till evighet! Amen, Amen. Andra boken
042:001 För sångmästaren; en sång av Koras söner.
042:002 Såsom hjorten trängtar till vattenbäckar, så trängtar min själ efter dig, o Gud. 042:003 Min själ törstar efter Gud, efter den levande Guden. När skall jag få träda fram inför Guds ansikte? 042:004 Mina tårar äro min spis både dag och natt, ty ständigt säger man till mig: »Var är nu din Gud?» 042:005 Men jag vill utgjuta inom mig min själ och hava i minne huru jag gick med hopen upp till Guds hus, under fröjderop och tacksägelse, i högtidsskaran.
042:006 Varför är du så bedrövad, min själ, och så orolig i mig? Hoppas på Gud; ty jag skall åter få tacka honom för frälsning genom honom.
042:007 Min Gud, bedrövad är min själ i mig; därför tänker jag på dig i Jordans land och på Hermons höjder, på Misars berg. 042:008 Djup ropar till djup, vid dånet av dina vattenfall; alla dina svallande böljor gå fram över mig. 042:009 Om dagen må HERREN beskära sin nåd, och om natten vill jag sjunga till hans ära och bedja till mitt livs Gud. 042:010 Jag vill säga till Gud, min klippa: »Varför har du förgätit mig, varför måste jag gå sörjande, trängd av fiender?» 042:011 Det är såsom krossade man benen i min kropp, när mina ovänner smäda mig, när de beständigt säga till mig: »Var är nu din Gud?»