051:012 Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta, och giv mig på nytt en frimodig ande. 051:013 Förkasta mig icke från ditt ansikte, och tag icke din helige Ande ifrån mig.
051:014 Låt mig åter få fröjdas över din frälsning, och uppehåll mig med villighetens ande. 051:015 Då skall jag lära överträdarna dina vägar, och syndarna skola omvända sig till dig.
051:016 Rädda mig undan blodstider, Gud, du min frälsnings Gud, så skall min tunga jubla över din rättfärdighet. 051:017 Herre, upplåt mina läppar, så att min mun kan förkunna ditt lov.
051:018 Ty du har icke behag till offer, eljest skulle jag giva dig sådana; till brännoffer har du icke lust. 051:019 Det offer som behagar Gud är en förkrossad ande; ett förkrossat och bedrövat hjärta skall du, Gud, icke förakta.
051:020 Gör väl mot Sion i din nåd, bygg upp Jerusalems murar. 051:021 Då skall du undfå rätta offer, som behaga dig, brännoffer och heloffer; då skall man offra tjurar på ditt altare.
052:001 För sångmästaren; en sång av David, 052:002 när edoméen Doeg kom och berättade för Saul och sade till honom: »David har gått in i Ahimeleks hus.»
052:003 Varför berömmer du dig av vad ont är, du våldsverkare? Guds nåd varar ju beständigt. 052:004 Din tunga far efter fördärv, den är lik en skarp rakkniv, du arglistige. 052:005 Du älskar ont mer än gott, lögn mer än att tala vad rätt är. Sela.
052:006 Ja, du älskar allt fördärvligt tal, du falska tunga. 052:007 Därför skall ock Gud störta dig ned för alltid, han skall gripa dig och rycka dig ut ur din hydda och utrota dig ur de levandes land. Sela.
052:008 Och de rättfärdiga skola se det och frukta, de skola le åt honom: 052:009 »Se där är den man som icke gjorde Gud till sitt värn, utan förlitade sig på sin stora rikedom, trotsig i sin lystnad!»
052:010 Men jag skall vara såsom ett grönskande olivträd i Guds hus; jag förtröstar på Guds nåd alltid och evinnerligen. 052:011 Jag skall evinnerligen tacka dig för att du har gjort det; och inför dina fromma skall jag förbida ditt namn, ty det är gott.