073:004 Ty fria ifrån vedermödor äro de till sin död, och deras hull är frodigt. 073:005 De komma icke i olycka såsom andra dödliga och varda icke plågade såsom andra människor. 073:006 Därför är högmod deras halsprydnad, våld den klädnad som höljer dem. 073:007 Ur fetma skåda deras ögon fram, deras hjärtans inbillningar hava intet mått. 073:008 De håna och tala förtryck i sin ondska; med höga åthävor tala de. 073:009 Med sin mun stiga de upp i himmelen, och deras tunga far fram på jorden; 073:010 därför vänder sig deras folk till dem och super så in vattnet i fulla drag. 073:011 Och de säga: »Huru skulle Gud kunna veta det? Skulle sådan kunskap finnas hos den Högste?» 073:012 Ja, så är det med de ogudaktiga; det går dem alltid väl, och de växa i makt.
073:013 Sannerligen, förgäves bevarade jag mitt hjärta rent och tvådde mina händer i oskuld; 073:014 jag vart dock plågad hela dagen, och var morgon kom tuktan över mig. 073:015 Om jag hade sagt: »Så vill jag lära», då hade jag svikit dina barns släkte.
073:016 När jag nu tänkte efter för att begripa detta, syntes det mig alltför svårt, 073:017 till dess jag trängde in i Guds heliga rådslut och aktade på dess ände. 073:018 Sannerligen, på slipprig mark ställer du dem, du störtar dem ned i fördärv. 073:019 Huru varda de ej till intet i ett ögonblick! De förgås och få en ände med förskräckelse. 073:020 Såsom det är med en dröm, när man vaknar, o Herre, så aktar du dem för intet, såsom skuggbilder, när du vaknar. 073:021 När mitt hjärta förbittrades och jag kände styng i mitt inre, 073:022 då var jag oförnuftig och förstod intet; såsom ett oskäligt djur var jag inför dig.
073:023 Dock förbliver jag städse hos dig; du håller mig vid min högra hand. 073:024 Du skall leda mig efter ditt råd och sedan upptaga mig med ära. 073:025 Vem har jag i himmelen utom dig! Och när jag har dig, då frågar jag efter intet på jorden. 073:026 Om än min kropp och min själ försmäkta, så är dock Gud mitt hjärtas klippa och min del evinnerligen. 073:027 Ty se, de som hava vikit bort ifrån dig skola förgås; du förgör var och en som trolöst avfaller från dig. 073:028 Men jag har min glädje i att hålla mig intill Gud; jag söker min tillflykt hos Herren, HERREN, för att kunna förtälja alla dina gärningar.
074:001 En sång av Asaf.
Varför, o Gud, har du så alldeles förkastat oss, varför ryker din vredes eld mot fåren i din hjord? 074:002 Tänk på din menighet, som du i fordom tid förvärvade, som du förlossade, till att bliva din arvedels stam; tänk på Sions berg, där du har din boning.
074:003 Vänd dina steg till den plats där evig förödelse råder; allt har ju fienden fördärvat i helgedomen. 074:004 Dina ovänner hava skränat inne i ditt församlingshus, de hava satt upp sina tecken såsom rätta tecken. 074:005 Det var en syn, såsom när man höjer yxor mot en tjock skog.
074:006 Och alla dess snidverk hava de nu krossat med yxa och bila. 074:007 De hava satt eld på din helgedom och oskärat ända till grunden ditt namns boning. 074:008 De hava sagt i sina hjärtan: »Vi vilja alldeles kuva dem.» Alla Guds församlingshus hava de bränt upp här i landet.
074:009 Våra tecken se vi icke; ingen profet finnes mer, och hos oss är ingen som vet för huru länge. 074:010 Huru länge, och Gud, skall ovännen få smäda och fienden oavlåtligen få förakta ditt namn? 074:011 Varför håller du tillbaka din hand, din högra hand? Drag den fram ur din barm och förgör dem.
074:012 Gud, du är ju min konung av ålder, du är den som skaffar frälsning på jorden. 074:013 Det var du som delade havet genom din makt; du krossade drakarnas huvuden mot vattnet. 074:014 Det var du som bräckte Leviatans huvuden och gav honom till mat åt öknens skaror.