»Välsignad vare han som kommer, konungen, i Herrens namn. Frid vare i himmelen och ära i höjden!» 019:039 Och några fariséer som voro med i folkhopen sade till honom: »Mästare, förbjud dina lärjungar att ropa så.» 019:040 Men han svarade och sade: »Jag säger eder: Om dessa tiga, skola stenarna ropa.»
019:041 Då han nu kom närmare och fick se staden, begynte han gråta över den 019:042 och sade: »O att du i dag hade insett, också du, vad din frid tillhör! Men nu är det fördolt för dina ögon. 019:043 Ty den tid skall komma över dig, då dina fiender skola omgiva dig med belägringsvall och innesluta dig och tränga dig på alla sidor. 019:044 Och de skola slå ned dig till jorden, tillika med dina barn, som äro i dig, och skola icke lämna kvar i dig sten på sten, därför att du icke aktade på den tid då du var sökt.» 019:045 Och han gick in i helgedomen och begynte driva ut dem som sålde därinne; 019:046 och han sade till dem: »Det är skrivet: 'Och mitt hus skall vara ett bönehus.' Men I haven gjort det till en rövarkula.» 019:047 Och han undervisade var dag i helgedomen. Och översteprästerna och de skriftlärde och folkets förnämste män sökte efter tillfälle att förgöra honom; 019:048 men de kunde icke finna någon utväg därtill, ty allt folket höll sig till honom och hörde honom.
020:001 Och en dag, då han undervisade folket i helgedomen och förkunnade evangelium, trädde översteprästerna och de skriftlärde, tillika med de äldste, fram 020:002 och talade till honom och sade: »Säg oss, med vad myndighet gör du detta? Och vem är det som har rivit dig sådan myndighet?» 020:003 Han svarade och sade till dem: »Också jag vill ställa en fråga till eder; svaren mig på den. 020:004 Johannes' döpelse, var den från himmelen eller från människor?» 020:005 Då överlade de med varandra och sade: »Om vi svara: 'Från himmelen' så frågar han: 'Varför trodden I honom då icke?' 020:006 Men om vi svara: 'Från människor', då kommer allt folket att stena oss, ty de äro förvissade om att Johannes var en profet.» 020:007 De svarade alltså att de icke visste varifrån den var. 020:008 Då sade Jesus till dem: »Så säger icke heller jag eder med vad myndighet jag gör detta.» 020:009 Och han framställde för folket denna liknelse: »En man planterade en vingård och lejde ut den åt vingårdsmän och för utrikes för lång tid. 020:010 När sedan rätta tiden var inne, sände han en tjänare till vingårdsmännen, för att de åt denne skulle lämna någon del av vingårdens frukt. Men vingårdsmännen misshandlade honom och läto honom gå tomhänt bort. 020:011 Ytterligare sände han en annan tjänare. Också honom misshandlade och skymfade de och läto honom gå tomhänt bort. 020:012 Ytterligare sände han en tredje. Men också denne slogo de blodig och drevo bort honom. 020:013 Då sade vingårdens herre: 'Vad skall jag göra? Jo, jag vill sända min älskade son; för honom skola de väl ändå hava försyn.' 020:014 Men när vingårdsmannen fingo se honom, överlade de med varandra och sade: 'Denne är arvingen; låt oss dräpa honom, för att arvet må bliva vårt.' 020:015 Och de förde honom ut ur vingården och dräpte honom. »Vad skall nu vingårdens herre göra med dem? 020:016 Jo, han skall komma och förgöra de vingårdsmännen och lämna vingården åt andra.» När de hörde detta, sade de: »Bort det!» 020:017 Då såg han på dem och sade: »Vad betyder då detta skriftens ord:
'Den sten som byggningsmännen förkastade, den har blivit en hörnsten'?
020:018 Var och en som faller på den stenen, han skall bliva krossad; men den som stenen faller på, honom skall den söndersmula.» 020:019 Och de skriftlärde och översteprästerna hade gärna velat i samma stund gripa honom, men de fruktade för folket. Ty de förstodo att det var om dem som han hade talat i denna liknelse. 020:020 Och de vaktade på honom och sände ut några som försåtligen skulle låtsa sig vara rättsinniga män, för att dessa skulle fånga honom genom något hans ord, så att de skulle kunna överlämna honom åt överheten, i landshövdingens våld. 020:021 Dessa frågade honom och sade: »Mästare, vi veta att du talar och undervisar rätt och icke har anseende till personen, utan lär om Guds väg vad sant är. 020:023 Är det lovligt för oss att giva kejsaren skatt, eller är det icke lovligt?» 020:023 Men han märkte deras illfundighet och sade till dem: 020:024 »Låten mig se en penning. Vems bild och överskrift bär den?» De svarade: »Kejsarens.» 020:025 Då sade han till dem: »Given alltså kejsaren vad kejsaren tillhör, och Gud vad Gud tillhör.» 020:026 Och de förmådde icke fånga honom genom något hans ord inför folket, utan förundrade sig över hans svar och tego.
020:027 Därefter trädde några sadducéer fram och ville påstå att det icke gives någon uppståndelse. Dessa frågade honom 020:028 och sade: »Mästare, Moses har givit oss den föreskriften, att om någon har en broder som är gift, men dör barnlös, så skall han taga sin broders hustru till akta och skaffa avkomma åt sin broder. 020:029 Nu voro här sju bröder. Den förste tog sig en hustru, men dog barnlös. 020:030 Då tog den andre i ordningen henne 020:031 och därefter den tredje; sammalunda alla sju. Men de dogo alla, utan att någon av dem lämnade barn efter sig. 020:032 Slutligen dog ock hustrun. 020:033 Vilken av dem skall då vid uppståndelsen få kvinnan till hustru? De hade ju alla sju tagit henne till hustru.» 020:034 Jesus svarade dem: »Med den nuvarande tidsålderns barn är det så, att män taga sig hustrur, och hustrur givas åt män; 020:035 men de som bliva aktade värdiga att få del i den nya tidsåldern och i uppståndelsen från de döda, med dem är det så, att varken män tag sig hustrur, eller hustrur givas män. 020:036 De kunna ju ej heller mer dö ty de äro lika änglarna och äro, Guds söner, eftersom de hava blivit delaktiga av uppståndelsen. 020:037 Men att de döda uppstå, det har ock Moses, på det ställe där det talas om törnbusken, givit till känna, när han kallar Herren 'Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud'; 020:038 Och han är en Gud icke för döda, utan för levande, ty för honom leva alla.» 020:039 Då svarade några av de skriftlärde och sade: »Mästare, du har talat rätt.» 020:040 De dristade sig nämligen icke att vidare ställa någon fråga på honom.
020:041 Men han sade till dem: »Huru kan man säga att Messias är Davids son? 020:042 David själv säger ju i Psalmernas bok:
Herren sade till min herre: Sätt dig på min högra sida, 020:043 till dess jag har lagt dina fiender dig till en fotapall.' 020:044 David kallar honom alltså 'herre'; huru kan han då vara hans son?» 020:045 Och han sade till sina lärjungar, så att allt folket hörde det: 020:046 »Tagen eder till vara för de skriftlärde, som gärna gå omkring i fotsida kläder och gärna vilja bliva hälsade på torgen och gärna sitta främst i synagogorna och på de främsta platserna vid gästabuden— 020:047 detta under det att de utsuga änkors hus, medan de för syns skull hålla långa baner. Del skola få en dess hårdare dom.»
021:001 Och när han såg upp, fick han se huru de rika lade ned sina gåvor i offerkistorna. 021:002 Därvid fick han ock se huru en fattig änka lade ned två skärvar. 021:003 Då sade han: »Sannerligen säger jag eder: Denna fattiga änka lade dit mer än alla de andra. 021:004 Ty det var av sitt överflöd som alla dessa lade ned något bland gåvorna, men hon lade dit av sitt armod allt vad hon hade i sin ägo.»
021:005 Och då några talade om helgedomen, huru den var uppförd av härliga stenar och prydd med helgedomsskänker, sade han: 021:006 »Dagar skola komma, då av allt detta som I nu sen icke skall lämnas sten på sten, utan allt skall bliva nedbrutet.» 021:007 Då frågade de honom och sade: »Mästare, när skall detta ske? Och vad bliver tecknet till att tiden är inne, då detta kommer att ske?» 021:008 Han svarade: »Sen till, att I icke bliven förvillade. Ty många skola komma under mitt namn och säga: 'Det är jag' och: 'Tiden är nära'. Men följen dem icke. 021:009 Och när I fån höra krigslarm och upprorslarm, så bliven icke förfärade; ty sådant måste först komma, men därmed är icke strax änden inne.»