003:031 Göra vi då vad lag är om intet genom tron? Bort det! Vi göra tvärtom lag gällande.
004:001 Vad skola vi då säga om Abraham, vår stamfader efter köttet? 004:002 Om Abraham blev rättfärdig av gärningar, så har han ju något att berömma sig av. Dock icke inför Gud. 004:003 Ty vad säger skriften? »Abraham trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet.» 004:004 Den som håller sig till gärningar, honom bliver lönen tillräknad icke på grund av nåd, utan på grund av förtjänst. 004:005 Men den som icke håller sig till gärningar, utan tror på honom som gör den ogudaktige rättfärdig, honom räknas hans tro till rättfärdighet. 004:006 Så prisar ock David den människa salig, som Gud tillräknar rättfärdighet, utan gärningar: 004:007 »Saliga äro de vilkas överträdelser äro förlåtna, och vilkas synder äro överskylda. 004:008 Salig är den man som Herren icke tillräknar synd.»
004:009 Gäller nu detta ordet »salig» de omskurna allenast eller ock de oomskurna? Vi säga ju att »tron räknades Abraham till rättfärdighet». 004:010 Huru blev den honom då tillräknad? Skedde det sedan han hade blivit omskuren, eller medan han ännu var oomskuren? Det skedde icke sedan han hade blivit omskuren, utan medan han ännu var oomskuren. 004:011 Och han undfick omskärelsens tecken såsom ett insegel på den rättfärdighet genom tron, som han hade, medan han ännu var oomskuren. Ty så skulle han bliva en fader för alla oomskurna som tro, och så skulle rättfärdighet tillräknas dem. 004:012 Han skulle ock bliva en fader för omskurna, nämligen för sådana som icke allenast äro omskurna, utan ock vandra i spåren av den tro som vår fader Abraham hade, medan han ännu var oomskuren.
004:013 Det var nämligen icke genom lag som Abraham och hans säd undfick det löftet att han skulle få världen till arvedel; det var genom rättfärdighet av tro. 004:014 Ty om de som låta det bero på lag skola få arvedelen, så är tron till intet nyttig, och löftet är gjort om intet. 004:015 Vad lagen kommer åstad är ju vredesdom; men där ingen lag finnes, där finnes icke heller någon överträdelse. 004:016 Därför måste det bero på tro, för att det skulle vara av nåd, så att löftet kunde bliva beståndande för all hans säd, icke blott för dem som hörde till lagens folk, utan ock för dem som allenast hade Abrahams tro. Han är ju allas vår fader, 004:017 enligt detta skriftens ord: »Jag har bestämt dig till att bliva en fader till många folk»; han är detta inför den Gud som han trodde, inför honom som gör de döda levande och kallar på de ting som icke äro till, likasom voro de till.
004:018 Och där ingen förhoppning fanns, där hoppades han ändå och trodde; och han kunde så bliva »en fader till många folk», efter vad som var förutsagt: »Så skall din säd bliva.» 004:019 Och han försvagades icke i sin tro, när han betänkte huru hans egen kropp var såsom död—han var ju omkring hundra år gammal —och huru jämväl Saras moderliv var såsom dött. 004:020 Han tvivlade icke på Guds löfte i otro, utan blev fastmer starkare i sin tro; ty han ärade Gud 004:021 och var fullt viss om att vad Gud hade lovat, det var han också mäktig att hålla. 004:022 Därför räknades det honom ock till rättfärdighet.
004:023 Men att det så tillräknades honom, det är skrivet icke såsom gällde det allenast honom, 004:024 utan det skulle gälla också oss; ty det skall tillräknas jämväl oss, oss som tro på honom som från de döda uppväckte Jesus, vår Herre, 004:025 vilken utgavs för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull.
005:001 Då vi nu hava blivit rättfärdiggjorda av tro, hava vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus 005:002—genom vilken vi ock hava fått tillträde till den nåd vari vi nu stå—och vi berömma oss i hoppet om Guds härlighet. 005:003 Och icke det allenast, vi till och med berömma oss av våra lidanden, eftersom vi veta att lidandet verkar ståndaktighet, 005:004 och ståndaktigheten beprövad fasthet, och fastheten hopp, 005:005 och hoppet låter oss icke komma på skam; ty Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan genom den helige Ande, vilken har blivit oss given.
005:006 Ty medan vi ännu voro svaga, led Kristus, när tiden var inne, döden för oss ogudaktiga. 005:007 Näppeligen vill ju eljest någon dö ens för en rättfärdig man— om nu ock till äventyrs någon kan hava mod att dö för den som har gjort honom gott— 005:008 men Gud bevisar sin kärlek till oss däri att Kristus dog för oss, medan vi ännu voro syndare. 005:009 Så mycket mer skola vi därför, sedan vi nu hava blivit rättfärdiggjorda i och genom hans blod, också genom honom bliva frälsta undan vredesdomen. 005:010 Ty om vi, medan vi voro Guds ovänner, blevo försonade med honom genom hans Sons död, så skola vi, sedan vi hava blivit försonade, ännu mycket mer bliva frälsta i och genom hans liv. 005:011 Och icke det allenast; vi berömma oss ock av Gud genom vår Herre Jesus Kristus, genom vilken vi nu hava undfått försoningen.
005:012 Därför är det så: Genom en enda människa har synden kommit in i världen och genom synden döden; och så har döden kommit över alla människor, eftersom de alla hava syndat. 005:013 Ty synd fanns i världen redan innan lagen fanns. Men synd tillräknas icke där ingen lag finnes; 005:014 och dock har under tiden från Adam till Moses döden haft väldet också över dem som icke hade syndat genom en överträdelse, i likhet med vad Adam gjorde, han som är en förebild till den som skulle komma.
005:015 Likväl är det icke så med nådegåvan, som det var med syndafallet. Ty om genom en endas fall de många hava blivit döden underlagda, så har ännu mycket mer Guds nåd och gåvan i och genom nåd—vilken, också den, är kommen genom en enda människa, Jesus Kristus—blivit på ett överflödande sätt de många beskärd. 005:016 Och med gåvan är det icke såsom det var med det som kom genom denne ene som syndade: domen kom genom en enda, och ledde till en fördömelsedom, men nådegåvan kom i följd av mångas fall, och ledde till en rättfärdiggörelsedom. 005:017 Och om döden på grund av en endas fall kom till konungavälde genom denne ene, så skola ännu mycket mer de som undfå den överflödande nåden och rättfärdighetsgåvan få konungsligt välde i liv, också det genom en enda, Jesus Kristus.— 005:018 Alltså, likasom det, som kom genom en endas fall, för alla människor ledde till en fördömelsedom, så leder det, som kom genom rättfärdiggörelsedomen förmedelst en enda, för alla människor till en rättfärdiggörelse som medför liv. 005:019 Ty såsom genom en enda människas olydnad de många fingo stå såsom syndare, så skola ock genom en endas lydnad de många stå såsom rättfärdiga.