Den finska Sampo-myten

by C. A. Gottlund

DEN FINSKA SAMPO-MYTEN

närmare uttydd och förklarad af

C. A. Gottlund

Jemte anmärkningar om Myter i allmänhet, och angående de Finska i synnerhet.

Helsingfors, Finska Litteratur-sällskapets tryckeri, 1872.

Förord.

Då jag nyligen läs (läste) den af Doktor Donner sednast författade, och publicerade, afhandlingen — kallad " Der Mythus von Sampo ", intagen i 10:de Bandet af Vetenskaps-societetens nu sednast utkomna akter; och hvaruti han, utom sina egna åsigter härom, omtalar, och uppräknar, de många och olikaslags förklaringar, hvilka en hop vetenskapsmän och fornforskare, såväl inrikes som utrikes, framställt angående den Finska Sampo-myten — kunde jag icke hålla mig med mindre jag då genast nedskref en liten till ämnet hörande uppsats; den jag införde i Skämttidningen i "Kurre" för den 8 Juli 1871, n:o 14, under rubrik: Man måste skratta, om man vill eller icke;[1] och hvaruti jag, som man säger — "förde en munter stråke", med anledning af de många, och galna förklaringarne. Denna artikel slutade jag med följande rader: " Mig synes att det vore bäst om de värda Sällskaperna (neml. det begåfvade finska Litteratursällskapet, och den arma Fornminnesföreningen) skulle, båda, slå sina kloka hufvuden tillsammans, och — gemensamt, utfästa ett pris för den, som förmår tydligt och klart — lösa, och förklara, Sampo. Men detta pris får icke nedsättas för lågt, utan måste tvärtom snarare uppskattas ganska högt — åtminstone minst till 5,000 mark, om det skall leda till ändamålet ".

Men om än jag då (försatt i en glad sinnesstämning) härvid skämtade, finner jag likväl nu efteråt att framdeles någon af vännerna i viken — med anledning af dessa mina ord, kunde falla på den idén att vilja stämpla, eller karakterisera mig, såsom en i högsta måtto penningegirig och egennyttig varelse — något hvarom jag dock knappast kan göra mig ett begrepp, eller hafva en föreställning. Och änskönt jag, i detta fall, redan tror mig förut — vid flere än ett tillfälle, hafva ådagalagt fulla motsatsen, (jemf. t.ex. Läsn. för Finnar, sid. 301)[2] är det likväl för att äfven undvika sjelfva skenet häraf, som jag numera beslutit att utan någon såbeskaffad stimulus, eller utan någon behörig uppmuntran, härmedelst offentligen aflemna en förklaring öfver Sampo-myten; sådan den ännu icke af någon blifvit meddelad. Dock ifrån en viss annan synpunkt betraktadt, handlar jag likväl härvid måhända orätt; ty jag hade rätteligen aldrig härom bordt meddela någon upplysning, emedan det är att raktaf förstöra sjelfva myten, och dess andemening, eller dess — imaginära värde. Ty sålunda finnes det numera icke mera någon myt. Detta insågo troligtvis äfven de Finska sagornes ättefäder, derföre vredo och vrängde de det arma och (härunder förtäckta) ursprungliga Finska ordet — på alla möjliga sätt, ja — på fem och femton fasoner, tilldess de deraf fingo de mytiska benämningarne sammas, sampsa, och sampo, deder ingen menniska numera kunde begripa, eller förstå. Och att förhållandet redan varit sådant i urminnes tider, hos den ursprungligen i Skandinavien bosatta Finska folkstammen — d.v.s. att de icke mera kände den genuina betydelsen af ordet "sammas" — finner man deraf att sammas, enligt deras uppfattning, hade både fötter (efter den hade tår ) och vingar (efter den kunde flyga). Sagan, och dikten, hade sålunda skapat den till ettslags djur, eller till en fågel, liksom man hos oss velat förvandla sampo till en qvarn, till en trolltrumma, och Gud vet icke — till hvad allt man velat omskapa den; dock — med fördöljande af dess rätta, och naturliga, bemärkelse. Och då nu Sampo, enligt Kalevala, skulle "bortröfvas" ifrån Pohjola, skulle Sammas deremot, enligt den Skandinaviska legenden, derstädes endast tagas till "fånga" ( sieltä soatiin sammas kiini ).

Nu kan det visserligen vara detsamma, hvilkendera läsarten man här vill följa; men hufvudsaken blir likväl den, att visa det äfven Finnarne — på sin tid, och på sitt sätt, — sökt att, från en verldsfilosofisk åsigt — uppfatta, och förklara, menniskans ståndpunkt i verlden. Dock sättet, att härvid gå till väga, är ganska olika; såtillvida nemligen, att på ett vis framstår det klart och enkelt, vackert och högtidligt; i ett annat fall deremot företer det sig mörkt och oredigt, — jämmerligen sammankluddadt och ihop-fuskadt, (såsom t.ex. fallet är i det ryktbara och mångtbeprisade Kalevala). Emellertid tro vi oss här, hvad sampo beträffar, icke blott hafva löst den gordiska knuten (frågan) utan äfven — hvad mera är — afgjordt en annan vigtig magisterfråga; den nemligen — på hvad tid ungefär Wäinämöinen tros kunna hafva lefvat? En fråga, hvilken vi snart — i ett annat arbete, angående de finska slägtnamnen — närmare skola diskutera.

Angående den af mig sid. 5 meddelta öfversättningen af den finska myten om svalan, kunde framdeles någon kanske, om ej just lägga mig det till last, så likväl anmärka — det jag, ifrån den finska texten i Pieniä Runoja, här uteslutit den 2:dra och 4:de versen, eller orden Päivälintu, yölipakko, och Päivän syksyisen sujahti. I anledning häraf får jag upplysa att dessa strofer, som icke i det ringaste beröra, eller inverka på sjelfva innehållet af sången (eller myten) voro tillagde af mig sjelf, såsom en vanlig såkallad vers- eller satsfyllnad; hvarföre det således äfven tillkommer mig att dem här utesluta.