* * * * *
Tardi ingenii est rivulos consectari, fontes rerum non videre.
Cicero.
Då det blir fråga om att riktigt uppfatta, och att nöjaktigt kunna förklara denna myt, är det — för att reda begreppet — först nödvändigt att förklara hvad egentligen med en myt menas, och — förstås.
Enligt vår uppfattning af saken, förstås dermed vanligen ett (om vi så få säga) mera barnsligt och jollrande sätt, att — liksom lekande — under skämt och glam — och uti en viss slags högre poetisk hållning, medelst symboler, sinnebilder och allegorier, eller förmedelst liknelser, i form af fabler och sagor, söka för folket förklara, och för den större allmänheten belysa vissa hemlighetsfulla naturhändelser, eller mera djupa natursanningar, som man annars har svårt att förstå, och således än svårare — att utlägga och förklara; och hvilka sanningar således härigenom komma att framställas under en viss magisk skepnad, eller att framhållas under en slags mytisk och mystisk form. Dock bör man härvid icke antaga formen att utgöra sjelfva verkligheten, eller hufvudsaken (sanningen), hvilken den sålunda endast betecknar. Vanligen utgör således föremålet för en myt — en viss storartad handling, eller (rättare kanske sagdt) — sjelfva resultatet deraf; den må då vara antingen af menniskor gjord, eller tillkommen genom naturens medverkan. Ja den behöfver icke ens vara åvägabragdt; den kan nemligen äfven uppfattas endast med tankarne, d.v.s. den kan vara diktad; och hvarvid de härvid omtalte, eller handlande personerna, såväl som tiden — när, och stället — hvar det skett, i det hela endast är en småsak, eller en bisak,[3] och ungefär detsamma som att vid bedömandet t.ex. af en skrift — vilja fästa vigt vid beskaffenheten af pappret, pennan och bläcket, m.m. hvilket i det hela spelar en alltför underordnad roll, för att härvid ens komma i fråga, emedan de alls icke verka på sjelfva innehållet deraf.[4]
Det är vidare ganska naturligt, att af såbeskaffade myter — hvilka således ofta derjemte innehålla, å ena sidan, en viss djupsinnig tanke, och (å andra sidan) en icke mindre djupsinnig lärdom — af hvilka några måhända gå och gälla, ibland folket, nära nog såsom trosartiklar — äro en del, med afseende å sin natur, mer eller mindre storartade och betydelsefulla, d.v.s. omfatta, och behandla mer eller mindre vigtiga natursanningar, eller — naturfenomener.[5] Ibland de vigtigaste af såbeskaffade motiver, måste man t.ex. räkna sådana som söka förklara jordens, eller verldens — skapelse, och menniskans såväl som de andra varelsernas tillkomst i verlden, m.m.[6] äfvensom de traditioner, och folksagor, hvilka söka att på ett sinligt sätt för oss förklara såväl sjelfva gudomen, i och för sig, som ock menniskan, eller mennisko-naturen, jemte deras förhållanden till hvarandra. (D.v.s. frågor som än i dag utgöra föremål — å ena sidan, för alla slags religioners andliga uppfattning — å andra sidan, för allehanda slags filosofiska systemers vetenskapliga bemödanden). Man finner derföre hos de flesta folkslag skilda, och varianta, berättelser angående dessa ämnen, hvilka berättelser — så olika de sig emellan än synas vara — likväl torde äga åtskilliga beröringspunkter, hvarigenom de med hvarandra korrespondera, ja — stundom kongruera; nemligen i så måtto, att de vid en närmare, eller vetenskaplig, forskning — befinnas om ej ursprungligen härflytande från samma källa, så likväl sträfvande åt samma mål, och med hvarandra, mer eller mindre, befryndade — ungefär på samma sätt som det ena språket äger många anknytningspunkter med det andra, utan att derföre dermed sammanhänga; hvilket åtminstone, enligt vår tanke, bevisar att dessa sammanträffningar äro att anses såsom produkter af samma faktorer, och utgöra resultater af samma motiver. Den som ej vill antaga, eller godkänna, denna förklaring — kan gerna få anse dem såsom tillfälligheter, tillkomna af slumpen. Men äfven dessa herrar kunna icke förneka att dessa mytiska berättelser med hvarandra röja ett visst slags syskontycke, eller — en viss sympati, d.v.s. att dem emellan skönjes, och förspörjes, — en slags parallelism; hvilken de sålunda sjelfve icke engång kunna förklara.
Äfven finner man att i dessa mytiska meddelanden stundom ingå alldeles heterogena och främmande artade ämnen, d.v.s. att skilda, och olika slags myter stundom ingå, sammanblandade med hvarandra, omvexla, och med hvarandra införlifvas; och det ofta af en tillfällig omständighet (t.ex. af en namnlikhet) eller till följd af referentens tanklöshet, eller okunnighet.[7]
Den äldsta folkmyten, åtminstone ibland det Israelitiska folket, och som derigenom numera kommit att ingå i den kristna religionen, eller trosläran, är den af Moses (som lefde omkring 1,500 år före Frälsaren) i Genesis 2 kap. 17 versen anförda, och troligen redan då forntida vordna folkberättelsen angående "verldens skapelse"; hvaruti det, bland annat, heter — att Herren tillsade Adam: "af kunskapens träd, på godt och ondt, skall du icke äta! För ty på hvad dag du deraf äter, skall du döden dö". Det är naturligt att denna framställning i gamla Testamentets skrifter, derigenom fått en viss religiös anstrykning (pregel) hvilket den, såsom det mig synes, i sjelfva verket icke har; hvarigenom den numera icke betraktas såsom en myt, eller som en folktradition, utan såsom en religiös dogm, innehållande Guds egna, af honom sjelf uttalade och oss uppenbarade ord.
Väl känner jag icke närmare om, och huruvida, man allt intill vår eller intill den närvarande tiden — behörigen reflekterat öfver beskaffenheten, och innehållet, af detta i sanning djupsinniga och tankedigra förbud; eller om man, såsom vanligt, härvid åtnöjt sig med att tanklöst, och ytligt, endast uppfatta det efter orden. Mig synes det åtminstone som det redan i sig sjelft skulle innehålla, och omfatta, en nog vigtig, eller hemlighetsfull, kabinettsfråga; hvilken, såsom sådan, icke är allom gifvet att lösa; och i hvilket fall den nog mycket liknar de forntida grekiska såbenämnde "orakelspråken"; hvilka kunde uttydas, och förklaras, på olika — ofta hvarandra motsatta sätt. Redan denna dess tvetydiga, och mångsidiga karakter — antyder, enligt min tanke, att denna af Moses oss först meddelade folkmyt, icke utgör, eller uttrycker, ett såkalladt "Guds ord", i den mening som vi nemligen vanligen uppfattat det; utan innefattar, och i sig innehåller en viss djupsinnig, och mångsidigt uttryckt, menniskotanke. I thy att det sålunda antydda förbudet, kan afse, eller såsom sådant tillämpas — antingen på trädet, såsom här utgörande meningens objekt, eller — på menniskan, såsom utgörande dess subjekt; i hvilket fall resultatet, eller sjelfva andemeningen deraf blir ganska olika. I detta fall innebär redan ordet "äta", ensamt i sig — en tvetydighet, såvida dermed kan hafvas afseende än på förfarandet, eller behandlingen af sjelfva objektet (d.v.s. på trädet neml. och dess frukter) än på inverkan och inflytandet häraf — å subjektet, (d.v.s. på menniskan.)
Våra prester förklara, enligt bibelns lära, att d.s.k. "syndafallet" egentligen inträffade derigenom att Adam och Eva, i detta fall, icke åtlydde Herran Guds bud och befallning; utan läto af ormen narra sig att smaka på den förbjudna frukten; hvarigenom d.s.k. "arfsynden" sålunda tillkom i verlden. Till hvars häfvande, och botande, d.v.s. till mennisko-slägtets rentvagning, och andliga pånytt-födelse, såväl den ena som den andra religionen blifvit instiftad och påfunnen. Och med denna tolkning, eller med denna förklaring af saken, hafva vi — så framt jag icke misstager mig — allt hitintills, d.v.s. nu redan i 3,400 år, varit nöjde, och belåtne; utan att någon, mig veterligen, närmare förstått, eller förmått — inse, och förklara, de djupa natursanningar, som derjemte, och under dessa få ord ligga liksom förborgade i sjelfva andemeningen af denna myt. Orsaken till denna hittillsvordne inskränkta åsigt i uppfattningen deraf, har troligen sin grund deri att den i sig sjelft fria, och till sin natur ljusa, menniskotanken — som annars karakteriserar ett upplyst förstånd — hittills hållits liksom klafbunden, och fängslad, eller beherrskad af den ortodoxa religionens strängt stämplade pregel och insegel.