Det torde derföre, och med anledning häraf, ej vara ur vägen att här, till en början, anmärka: att den (eller de) som först diktat, och ihopsatt, dessa slags mytiska meddelanden, ovilkorligen måste hafva varit ibland den tidens största snillen (tänkare, eller filosofer — allt huru man vill kalla dem)[8] och att sjelfva dikten, eller myten — hvilken, (såsom en parabel, eller symbol, d.v.s. såsom en allegori, under en förblommerad och ofta under en poetiserad form,) alltid baserar sig på en viss högre och teosofisk verlds-åsigt, och som sedermera fortlefvat under flere generationer, ja måhända under flere olika tidehvarf — i likhet med såkallade folktraditioner i allmänhet — blifvit, under förloppet af flere sekler, och århundraden — behörigen (såsom man säger) sofrad, d.v.s. luttrad och renad från dervid vidhängande obehöriga appertinentier; hvarigenom det deri förvarade stoffet, eller immateriela ämnet, såsom utgörande sjelfva det andliga mytiska elementet, bibehållit sig under tidernas längd — oförändradt till sitt inre värde — allt ända intill vår tid. Å andra sidan deremot, och i motsatt fall, är det lika naturligt att dessa myter, under tidernas längd, kunnat likaså ofta, och troligen ännu oftare, blifva på diverse olika sätt travesterade, vanställda och interpolerade, ja stundom härvid kunnat gå helt och hållet förlorade. Vidare torde det äfven, och i sammanhang härmed, kanske böra erinras — att det i allmänhet är högst få som egentligen på djupet, och i en högre mening, förmå riktigt uppfatta den, i sig sjelft, ofta enkla, men likväl djupsinniga mytens inre, och andliga, betydelse; ty de flesta, af oss menniskor, äro i detta fall, liksom i många andra, endast verldens barn, och i allmänhet — endast begåfvade med en flyktig blick i andliga, eller öfversinliga ämnen; i det de äga, — på sin höjd — blott en dunkel, eller medvetslös aning härom.
Hvad nu vidkommer den i Bibeln omtalta legenden angående Adam, så innebär den ej blott att menniskan ursprungligen, och till sin natur, blifvit af Gud skapad så säll, och lycklig — som möjligt, eller (efter orden) insatt i "paradiset", som det heter, d.v.s. i en planterad lustgård uti Eden; utan, hvad mera är — det hon verkligen sjelf sålunda (enligt sitt begrepp) var lycklig, och det i ordets fulla bemärkelse; eller redan innehade (d.v.s. ägde) denna stora förmån, eller såtillsägandes gudagåfva (förmåga) — i sin hand. Men felet var det, att hon sedermera förlorade densamma (jemte sin oskuld) ej så mycket kanske tillföljd af sin olydnad emot vår Herre, som icke mera måhända af orsak att hon var (hvad man säger) "oförmögen att bära sin lycka". Det är härvid nemligen, som enhvar kan finna, en väsendtlig skilnad emellan begreppet, att vara "olydig", och att vara "oförståndig", d.v.s. att icke inse sitt eget bästa, sitt eget väl. I förra fallet bestraffas man af andra; i sednare fallet — bär man sjelf straffet inom sig; och är således visserligen, i hvardera fallet, sjelf orsaken till sin olycka; men — på skilda, och väsendtligt olika vis. Hvarföre det ock, på grund häraf (enligt det gamla svenska ordstäfvet) än i dag heter: att vi äro sjelfve, enhvar, vår " lyckas smed ".[9]
Förklaringen, af den ifrågavarande myten, är dock icke härmed gjord! Då vi närmare nemligen öfverväga hvaruti det omtalta såväl förbudet som brottet — egentligen bestod, nemligen att icke äta af kunskapens träd på godt och ondt, så innebär detta redan, till en början, enligt vår tanke, med andra ord: att vi icke skola grubla, och onödigtvis öfveranstränga vår tankeförmåga, med att forska i allt — både i likt och olikt, d.v.s. att icke (efter vår åsigt) afgöra, och bedöma, hvad som är godt, eller ondt — rätt, eller orätt! Och hvilket vår Herres förbud (sålunda nedlagdt i menniskotanken) på den låga punkt af förstånd, och kultur, hvarpå menniskan då (d.v.s. i tidens början) naturligtvis stod, dessutom var för hennes eget bästa troligen — absolut nödvändigt. Ty denna slags kunskap skulle hon nog sjelf småningom, och under tidens längd, genom egen erfarenhet förvärfva sig; utan att behöfva predestinera hvad som henne gagnar eller skadar.[10] Derjemte antyder denna myt — i en viss annan, och högre mening — att det ej tillkommer sinligheten (de sinliga lustarne och begären) att beröfva, eller förstöra, frukterna af kunskapens träd.
Hvad vill nu detta säga? Jo detta vill, med andra ord, säga så mycket — att menniskan är född hvarken att känna och kunna, eller att veta och förstå allt; ty detta tillkommer endast Gud. Och ej nog dermed! Vidare: att detta begär efter en kunskap, som icke blifvit henne beskärd — ofta mera måhända skadar än gagnar henne; och hvarigenom hon sjelf således dymedelst ej sällan tillskyndar sig sin egen ofärd, eller olycka. Detta förmenande, hvarigenom vi nemligen hindras att inhemta en djupare och mångsidig kunskap — en åsigt hvaraf äfven inom den kristna religionen ännu röjes nog tydliga spår, isynnerhet i sjelfva Påveläran — tyckes sålunda helt och hållet motsäga vår, och vår tids, nuvarande filosofi; deruti just fulla motsatsen, eller kunskap och vetenskap (i allt möjligt) utgör målet för allt vårt sträfvande och eftertraktande. Dock kan å andra sidan icke nekas att liksom "för tidig lärdom" föga gagnar, så har "onödig nyfikenhet", och vetgirighet, ofta redan varit, och blir ofta ännu orsaken till mångens olycka och förderf, och det i dubbelt afseende; nemligen af det naturliga skäl, att man dervid ej sällan af oförstånd och obetänksamhet, eller af oförsigtighet, vågar mera än vederbör; och sålunda, onödigtvis, härvid uppoffrar sig sjelf; eller ock försummar man härvid hvad som, i materielt afseende närmast afser lifvets nödvändigaste behof; och hvartill slutligen vidare ännu kommer det historien, och erfarenheten, lärt oss det mången som med sina kunskaper, och sitt förstånd, i högre mening sökt upplysa och gagna sin samtid, sjelf deremot härvid fallit ett offer för den råa okunnigheten hos massan af folket. Med ett ord, denna myt substituerar i så måtto här sjelfva okunnigheten, såsom ett nödvändigt vilkor för menniskans sanna välgång och sällhet. Men å andra sidan åter kan den förtäckta meningen härunder vara motsatt, och den nemligen att vi ej böra af sinliga njutningar och begär — och således icke heller af snikenhet och vinningslystnad — förstöra, uppoffra, och omintetgöra frukterna af kunskap och vetenskap, såsom oss nemligen egnade för ett vida högre, och andligare, ändamål. d.v.s. med andra ord: att vi skola tillbörligen värdera frugterna af kunskapens träd, hvilket vi i så måtto skola anse, och betrakta, såsom heligt. Tag nu reda på oraklets språk! och — hvilken regel man här skall följa, eller — hvilkendera meningen är den rätta? Emellertid måste vi anmärka, att denna princip — att icke äta (njuta) af kunskapens träd (som det heter) tyckes hafva utgjort den tidens filosofi, och — så vidt oss historien, i detta fall, kan upplysa — nu redan i flere tusen år hafva varit hela menniskoslägtets lefnadsprincip; hvilket bevisar att man (endast med högst få undantag) riktigt uppfattat, och troget följt, detta, i tidens början, gifna orakelspråk. Men hvilka undantag vi hufvudsakligen hafva att tacka för den vetenskapliga och sociala ståndpunkt, för den bildning, kultur och civilisation, vi nu innehafva. Hvarföre det synes oss som om detta omtalta förbud att odla vårt förstånd, ursprungligen icke hade utgått ifrån Gud, utan synes det mera hafva grundat sig på en af menniskorne sjelfva den tiden uppfattad teosofisk åsigt; och såsom sådan — utgått om ej ifrån, så åtminstone — enligt den allmänna folkopinionen;[11] och i hvilket fall äfven denna åsigt således baserade sig på en viss slags verldserfarenhet. I detta fall ser det sannerligen ut som förbudet att njuta af kunskapens frukter, verkligen skulle grunda sig på en lång praktisk erfarenhet; i hvilket fall dessa få rader innehålla ännu en ny, och stor sanning. Nemligen den, att ju mer menniskan, medelst kunskap, gjort framsteg i bildning och kultur — dess mer har hon derigenom (å andra sidan) vanligen gjort baksteg i moraliskt hänseende — med afseende å sedernas förfall. Ty der kunskap, och vetenskap, endast ytligt sysselsätta förståndet, utan att derjemte djupare hafva inträngt i sjelfva hjertat, eller i menniskosjälen — der är det verkligen ofta fallet att lasterna, och brotten, derigenom finna ett rikare fält för sin verksamhet; såvida nemligen kunskapen i detta fall oftast, och vanligen, (å ena sidan) begagnas — att uppskörta, och pungrycka, okunnigheten (å den andra). I detta fall förutsätter detta förbud icke, såsom man hittills trott, ett moment af sjelfva menniskans skapelsehistoria, utan baserar det sig på en lång tids, ja på flere seklers verldserfarenhet. Hvilket tydligt utvisar att donna myt, lika litet som de två följande (den Grekiska, och den Finska) innehåller Guds oss uppenbarade ord, utan är ett resultat af den djupaste eftertanke, empiri, och — menniskofilosofi.
Vidare lära vi af denna myt, att det egentligen var gvinnan, som — till följd af sin obetänksamma, svaga och lättrogna karakter — först lyssnande med begärlighet till såkalladt oförståndigt prat (i det sqvallrandet, och slabbrandet, tyckes än i dag utgöra hennes svaga sida) hvarigenom hon slutligen lät öfvertala sig till hvad orätt var, och blef sålunda förförd af ormens list; utan att det dessutom äfven var hon, som sedermera, medelst denna sin öfvertalande förmåga, förledde sin man till affall. Månne vi icke härutinnan, ännu i denna dag, igenkänna qvinnans skaplynne och natur?[12] Och slutligen — hvad blef väl följden af den förtärda frukten? Jo, att menniskan nu, bättre än förr, lärde känna sig sjelf, d.v.s. insåg sin egen skröplighet (nakenhet) svaghet och oförmåga; eller, som det i bibeln står: "då öppnades deras ögon, och de vordo varse — att de voro nakne". Ja — hvilken djup filosofi finnes icke, såsom en skatt oss förbehållen, nedlagd och förborgad under dessa få ord — i fabeln om "Kunskapens träd", och menniskans såkallade "fall" ehuru vi allt hitintills, d.v.s. på några tusen år — icke måhända så noga härpå reflekterat, eller fullständigt, och såsom sig bör, förmått uppfatta dessa ord, d.v.s. icke lyckats att från sitt mörka schakt uppgräfva, och i dagern bringa, denna för oss förborgade skatt. Men det märkvärdigase likväl af allt, är att denna Judiska folkmyt — ehuru under annan form, likväl under samma och nästan enahanda kategori, eller under analoga förhållanden — förekommer ej blott, och afspeglar sig i den äldsta Grekiska folksaga, utan framspirar äfven i fornfinnarnes mytika sagoberättelser; ehuru naturligtvis äfven der omklädd, och utsmyckad, under en annan drägt.[13] Och hvilket, liksom mycket annat (enligt vår tanke) bör bevisa, och häfda, den af oss mångengång redan förut framhållna sanningen angående d.s.k. Finska folkstammens forntida höga verldsålder (jemf. Otava 1 D.s. 13 o. följ, samt Förklaringen öfver Tacitus, p. XX o. följ.)[14]
Enligt bibelns lära var det således Eva, som — lockad af ormens list — lät förleda sig att, till följd af den qvinliga svagheten, bryta emot Herrans bud, i det hon ej blott sjelf smakade på den förbjudna frukten, utan dertill äfven lockade och öfvertalte sin man.[15] På samma sätt hade nu Zeus (Deus) eller Jupiter, enligt den grekiska myten, förbjudit Pandora att öppna den i hennes vård, och förvar, anförtrodda asken (eller dosan) hvaruti — till lycka för menniskoslägtet — alla otyg, och olyckor, voro stängda, inneslutna och förborgade. Men äfven hon — nyfiken, som hon gunås var, att erfara hvad dosan måntros i sig innehöll — kunde icke hålla sig, med mindre hon icke deruti skulle kantänka endast som man säger — litet titta. Och äfven om hon icke sjelf, i egen person, öppnade den, så tillät hon likväl icke blott, utan formligen dertill öfvertalte sin man, Epimetheus; och hvarvid alla dessa, der inneslutna, olyckor — sålunda lössläppte — flögo verlden rundtomkring, oss arma menniskor till evig sorg och skada. Endast genom lockets hastiga, och skyndsamma, tillskjutande — lyckades det henne att på bottnet af dosan dock qvarhålla "hoppet", som sålunda ensamt deri qvarstannade; oss fattiga menniskobarn till en slags tröst, under alla våra sorger och bekymmer.[16] Det var således, äfven enligt denna myt, icke blott brottsligheten att "handla" emot Jupiters förbud, icke heller endast den "qvinliga svagheten", och ostadigheten, som här sålunda skulle bestraffas, och ådagaläggas; utan det var hufvudsakligen, och snarare begäret att "forska", d.v.s. att erfara och vilja veta allt, som — i hvardera fallet — var orsaken om ej till menniskans närvarande olycka (olyckliga belägenhet) så åtminstone till medvetandet deraf. Och Gud vet om icke häruti, ännu i denna stund, ligger — på djupet förborgad — en stor sanning (d.v.s. en — hemliget).[17] Mig synes det åtminstone såsom den, i sin stora okunnighet ännu stadda, råa och oupplysta menniskan, i detta afseende, på sätt och vis kan anses vara lyckligare[18] i så måtto att hon "icke känner" ens igen sig sjelf, eller sin egen belägenhet, och bestämmelse, d.v.s. är — okunnig (i högre mening) om sin subjektiva ståndpunkt i verlden; i hvilket fall hon således t.ex., likt djuret, är omedveten om allt hvad som händer och sker i verlden, eller af hvad som händt, med mindre det icke tilldrager sig inför hennes ögon.
Men innan vi nu gå längre, d.v.s. innan vi gå att närmare framhålla, och förklara, den finska folkmyten (i allmänhet) och den om Sampo (isynnerhet) så måste vi ännu en gång anmärka — att det gäller om myter, hvad som i allmänhet gäller om folksägner, m.m. det vill säga att, ehuru de omfatta, eller behandla, samma ämne, de dock derföre icke alltid äro stöpte precis i samma form, utan förekomma de ofta hos samma folk, och på samma språk — mer eller mindre travesterade i olika variationer. Vidare måste vi anmärka att de egentliga skalderna, liksom de genuina sagoförtäljarne, hålla sig alltid (åtminstone någotsånär) troget till sjelva ämnet, utan att deri inblanda främmande och heterogena saker; hvilket dock derföre icke hindrar dem, enhvar, att vid framställningen deraf — stundom, om det så passar sig, improvisera, d.v.s. mer eller mindre troget, och fullständigt, återgifva detsamma; i thy att man äger, att åtminstone hvad formen eller hvad språket angår — att förbättra, och försköna det, enligt hvad man tycker att saken fordrar. Hvaremot man ofta ibland de såkallade slarfsångarne, och sagoförkunnarne, finner en hop rabulister, eller jorfvare, skräflare, prällare och pratmakare, hvilka — i detta fall, mindre grannlaga — föga fästa sig vid innehållet, som icke mera vid omfånget af hvad de hafva att förtälja; och hvilka härvid gjort sig qvantiteten, och ej qvaliteten, till en hufvudsak; eller som, för att härutinnan kunna täfla med andra, söka att förlänga, eller att uttöja, såväl af hvad de hafva att sjunga, som af hvad de hafva att berätta — i det de deri ej blott inblanda allt möjligt, utan omblanda och tillskarfva det ena med det andra, och den ena sången ofta med den andra, antingen den passar i stycket eller icke; troende att förtjensten härvid ligger i förmågan att kunna fortfarande utmärka sig och excellera, eller att härmed kunna hålla ut längre än någon annan. Och för dessa slags virtuoser skall man vara på sin vakt, för att icke af dem blifva lurad, eller missledd på villovägar. D.v.s. man skall — vid afhörandet, och upptecknandet, af dessa slags fornqväden, och sagominnen, från folkets mun — med urskiljning, och förstånd afhöra, och uppfatta, ämnet; hvarvid erfordras ej blott ett fint väderkorn, d.v.s. en fin smak, och ett fint gehör, eller såtillsägandes — en djup blick, för att i detta afseende kunna uppfatta det sanna och det rätta, eller det verkliga förhållandet, d.v.s. för att kunna skilja det från den ofta dervid vidhängande slaggen. För att så mycket lättare kunna detta, tillkommer det Runosamlaren att, vid olika tillfälldn, låta skalden repetera samma sång, då det obehörigen tilllagda ordkramet vanligen omvexlar, och derigenom röjer sig sjelf. Och är det häruti som Lönnrot, till en början (enligt vår tanke) kanske felat. Dock kan detta fel icke tillräknas honom, så framt hans mening nemligen verkligen var att återgifva oss det, sådant han sjelf från folkets mun hade upptecknat det. Men han har, som oss synes, sjelf förgått sig derigenom att han — i likhet med många af de nyssnämnda sånghanarne — än ytterligare med hvarandra sökt amalgamera, och koncentrera, heterogena och olikartade ämnen; hvarigenom hans så mycket berömda och utskrikna "Kalevala", oaktadt dess många och verkligen vackra egenskaper, och stora förtjenster — i det hela är förfelad, och icke kan undgå att af mig, såväl som af hvarje sakkännare, betraktas såsom ett i många afseenden misslyckadt fuskverk.[19] Hans högsta sträfvan, och hufvudändamål, var — att, (enligt hvad han sjelf medger) uti en enda såkallad sångcykel förena, och innesluta, alla möjliga både af honom sjelf, och af andra, ihopsamlade och upptecknade gamla finska folksånger,[20] — antingen det nu passade sig i stycket, eller icke. Afsigten var ögonskenligen den, att han ville af den forntida finska folkpoesin sålunda ihopbringa någonting, som ej blott i inre afseende (eller i poetiskt värde och hänseende) utan som äfven i yttre måtto (d.v.s. i vidd och storlek) kunde ej blott jemföras, eller mäta sig med Iliaden eller Odysséen (kanske med båda) utan — om det gällde — äfven, i detta fall, uppväga sjelfva gubben Homerus. Ej nog dermed att han, för att vinna målet, ofta — utan urskiljning — intog i sin Kalevala dessa slags af våra folksångare, och skalder, redan förut nog mycket omtuggade och idislade, eller med hvarandra sammanvalkade qväden; han nödgades nu äfven sjelf — för att få dem något så när att bättre hänga ihop — än ytterligare ihopknåda och sammankafla dem; och hvilket Lönnrot numera (sedan jag anmärkt det)[21] äfven sjelf medger och offentligen erkänner; och hvarigenom det gamla godset ofta nog blir svårt att skilja från detta sitt omstöp. Derigenom har nu äfven händt — för att här ej tala om den villervalla, som i anledning häraf uppstått i mångt och mycket annat, och som gör att de flesta icke veta hvad som deraf hör till den finska folkpoesin, och hvad som icke hör dit — att äfven framställningen af Sampo, i hans Kalevala, blifvit tecknad på ett sätt som ingen menniska begriper, och spelar der en vigtig roll, som ingen förstår sig uppå — icke engång Lönnrot sjelf; (till ett bevis på naturen, och karakteren, af detta slags sångarspel), och som gifvit anledning till de galnaste, och befängdaste olika slags begrepp, och förklaringar; hvilka vi i korthet framställt i N:o 14 af skämttidningen "Kurre" för 1871, uti en uppsats under rubrik: " Man måste skratta, om man vill eller icke."[22]
Efter dessa föregående anmärkningar, upprepa vi ännu en gång — att samma tanke, eller idé, som karakteriserar såväl den Grekiska som Israelitiska folkberättelsen — föresväfvar oss äfven här i den Finska folkmyten angående Sampo; ett namn, eller ett ord, hvars betydelse för oss, tills vidare, i det hela är likgiltigt, och numera åtminstone lika hemlighetsfullt som beskaffenheten, d.v.s. konstruktionen af "Pandoras ask", och inredningen af "Noachs ark", eller determinationen, och det vetenskapliga eller botaniska namnet på "kunskapens träd".[23] Emellertid voro vi de förste, som allraförst hörde, allraförst upptecknade, och först äfven omtalte myten om Sammas, d.v.s. om Sampo, sådan den förekom, förvarad af den Finska folkstammen i ett främmande land.[24]. Den lyder, ord för ord, i Svensk öfversättning, som följer:
Väinämöinen den gamle, och Jompainen den unga…[25] begåfvo sig fordom till Pohjalandet (Österbotten? Norrbotten?) för att förskaffa sig Sammas. Der fingo de tag i Sammas…. Man begaf sig till sjöss. Sade Jompainen, den unge — till Väinämöinen, den gamle: "stäm nu redan upp din sång!"… "Det är förtidigt ännu att sjunga (sade Väinämöinen) ännu synas Pohjolas portar, stugu-ugnarne skymta"…[26] Flög så Sammas upp till skyn. Den unge Jompainen afhögg (härvid) med sitt svärd tvenne tår af Sammas. Den ena damp i hafvet, den andra föll (fick man tag i) på marken. Hvilken damp i hafvet, deraf uppstod saltet i hafvet; hvilken föll på marken, deraf uppkom gräset på marken. Om man hade bekommit flere, så skulle säden hafva vuxit, utan att behöfva sås.[27]. Det var således äfven här olydnaden,[28] och den menskliga dårskapen, som behöfde tillrättavisas och bestraffas; hvilka laster (enligt den Finska myten) beröfvade menniskan himmelens välsignelse, och beredde om ej hennes egen ofärd, så åtminstone minskade den sällhet hon möjligen kunnat vinna. Men det var denna gång icke qvinnans fel; hvilken hos Finnarne, i allmänhet, och i synnerhet den tiden — spelte en alltför obetydlig och underordnad roll;[29] det var ungdomens, den hetlefrade och uppbrusande ynglingens. Det är i detta afseende denna myt innebär, bland annat, en ny och ganska vacker lärdom — hvilken, såsom sådan, knappt står att finnas i hela Kalevala, nemligen huruledes ungdomens olydnad, emot ålderdomen, bestraffar sig sjelf. Icke heller var det nu forskningslusten, nyfikenheten, och vetenskapsbegäret som skulle näpsas — nej det skall Gud veta! Detta utgör icke Finnarnes svaga sida; hvarföre ock denna egenskap, eller denna böjelse, icke heller behöfde här framhållas och förevitas. Hvad deremot utmärker den Finska myten, så gäller förebråelsen denna gång — en viss annan mensklig svaghet, och taktlöshet; nemligen den att man, i allmänhet — icke skall skryta, och brösta sig, eller "rosa, och prisa, marknaden", som man säger. Med anledning deraf att Jompainen nu sjelf uppstämde en segersång öfver det vunna bytet, heter det ej utan skäl — ante victoriam noli cantare triumphum, äfvensom propria laus sordet. En lärdom, hvilken vi än i dag måste inplanta hos våra yngre litteratörer och tidningsskribenter; nemligen den, att — icke yfvas och förhäfva sig, hvilket endast bevisar oförstånd och egen okunnighet; ty ju mindre man begriper, desto mera tror man sig förstå (jag tager härpå sjelfva Universitetets Konsistorium, ej mindre än Litteratursällskapet, och Fornminnesföreningen, till vittne). Det förtjenar derföre kanske, med anledning häraf, att nämnas — att det ännu i dag ingår i den genuint finska nationalkarakteren (hvad äfven Sampomyten här, medelst Väinämöinens varning, påpekar) nemligen en afgjord motvilja för allt hvad smicker och skryt heter, eller ett ogillande af allt slags beröm, angående såväl egna som andras förhållanden.[30]. Ja Finnarne gå så långt i sin förbehållsamhet, och tystlåtenhet, att de anse den som en narr, och förklara offentligen den för en dåre, som omtalar och berättar allt hvad han vet.[31]
Alla dessa mytiska fabler — hvilket är märkvärdigt nog — gå således ut på att ådagalägga det menniskan sjelf ursprungligen varit (liksom hon ännu är) — skulden till sin egen olycka; och föga torde någon hafva lust att vilja bestrida sanningen häraf. Ty liksom, enligt den bibliska legenden, Adam och Eva ej blott sjelfve varit sälla och lyckliga, utan (genom dem) äfven hela menniskoslägtet, om de ej vidrört det i deras lustgård stående Kunskapensträdet, och liksom (enligt den Grekiska myten) Pandora och Epimetheus voro orsaken till vår olycka, derigenom att de ej troget förvarade den i deras vård lemnade asken, hvaruti alla olyckor voro inneslutna, så blefvo nu äfven (enligt den Finska myten) Väinämöinen och Jompainen skulden till menniskans ofärd, derigenom att de ej bättre förstodo att i sitt förvar bibehålla den, medelst Sampo, dem anförtrodda lyckan och sällheten. Eller, med andra ord, i ingen enda af dessa gamla folktraditioner lägges det skaparen till last, att hafva danat menniskan mindre lycklig, d.v.s. att hafva varit orsaken till menniskans olycka (qvod est observandum!) hvarföre skola vi då klaga på försynen?[32] Sedermera följer en viss annan serie, eller cykel, af myter — som på sätt och vis går ut på att bevisa sjelfva motsatsen af de förra; eller enligt hvilka menniskan ej blott söker, utan verkligen och slutligen, till en del äfven lyckas att godtgöra denna sin förlust, d.v.s. att uppsöka, och på sätt och vis öfvervinna den sålunda förlorade sällheten och lyckan. Hvarigenom då? frågar läsaren. Jo — genom kultur och bildning, d.v.s. genom hjertats förädling, medelst tankens odling, och förståndets utveckling. Således — genom samma "kunskapens träd", hvarigenom hon förra gången förlorade sin lycka. Men äfven här måste förhållandet framställas genom liknelser, och sinnebilder, (sinliga symboler) eller medelst mytiska fabler och sagor; hvilka i det hela äro en refräng, eller en omkastning af de förra. Eller då de förra myterna uttryckte, och innefattade — ett tänkespråk, som det tillhörde forntiden att bevittna, och besanna, så innehålla de sednare myterna deremot — en sanning, som det tillhör oss, och vår tid, att lösa och effektuera.