För att nu åter härvid följa med vår Bibel, som förvarar de Judiska och Israelitiska traditionerna, så omtalas (i 7:de Kap. af Genesis) huru det lyckades Noach (n.b. genom Guds tillstädjelse) att ifrån menniskoslägtets undergång, vid d.s.k. "syndafloden" (förut taltes det om "syndafallet", nu — om "syndafloden"; detta är Rabbinernas, eller presternas språk) rädda sig, och sin familj (och derigenom äfven sjelfva den nuvarande stammen till menniskoslägtet) — i en båt, eller medelst ett fartyg, d.v.s. i d.s.k. "arken".[33] I den Grekiska fabelläran omtalas likaledes, och i öfverensstämmelse härmed, att då Jupiter beslöt att förgöra menniskoslägtet, medelst en allmän öfversvämning, — huruledes Deukalion, varnad härvid af sin fader, Prometheus, räddade sig, ensam, i ett skepp, jemte sin hustru, Pyrrha. Och likaså reproduceras samma idé, angående sättet att åvägabringa sin egen och andras lycka, då det omtalas — ehuru scenen är förändrad, och föreställes i en vida sednare tid (ty myten känner ej till någon tid, eller tidsbestämmelse; den är i detta fall evig) — huruledes det lyckades den Thessaliska prinsen Jason — i likhet med Aeneas, som bortförde Trojas "Palladium" — att, med fartyget Argo, och sina såkallade "Argonauter", förmedelst en båtfärd — från Jolcos i Grekeland, till Mingrelien i Asien, och der — från templet i Colchis, bortröfva det derstädes förvarade "gyllene vädursskinnet"; hvarigenom han beredde sin, och sitt lands lycka. Och hvilket skinn dessutom der bevakades, uti Martis heliga lund, ej blott af en drake, utan jemväl af åtskilliga oxar. Något sådant (härmed analogt) föresväfvar eller förespeglas oss äfven vid beskrifningen om Väinämöinens och Jompainens äfventyrliga sjöresa till Pohjola, för att derifrån bortföra Sammas.[34] Hvilket, om det hade lyckats, och hvilken om de, oskadad, hade fått behålla — här tyckes motsvara hvad vi i allmänhet förstå med begreppet "lyckan." Ett begrepp, hvilket — såsom sådant (enär det uppfattas olika af hvarje enskild menniska) annars svårligen — genom någon sinnebild, attribut, symbol, eller på något annat sinligt och åskådligt sätt — låter sig tänkas, och föreställas. Och hvilket ord, till sin andliga betydelse, sålunda uppfattadt, sedermera naturligtvis kan, i skilda och olika fall, snart sagdt vid otaliga tillfällen — förklaras, begagnas, och användas. Hvad särskildt ordet Sammas vidkommer, synes oss detta (men ingalunda ordet Sampo ) troligen vara det ursprungliga namnet, eller den genuint rätta benämningen; hvilket vi straxt litet längre fram skola närmare ådagalägga. Till denna slutsats skulle man kunna komma äfven derigenom att vi, i så måtto, härmedelst troligen räddat den sista spillran af ett dyrbart fornminne; som annars, och numera måhända — vore totalt förgånget; nemligen sjelfva den rätta, och genuina, betydelsen af ordet Sampo; som annars, och med ledning af Kalevalarunorne — omöjligen kan förstås. Det är troligen, och med anledning häraf, som Ganander, på grund af sin urkund, och enligt sin uppfattning af saken, (sid. 83) säger med stöd af en annan mytisk sång: " Sämsä (eller Samsa ) en skogsplanterare, sådde alla backar, sandmoar och kärr, med träd-frön, som vennon härkä (således är här nu också fråga om en oxe) upplöide. Han var Pellervoises son, och tänkte redan i sin tid på skogs och vilda träns plantering."[35]

Efter denna förklaring, som tillika derjemte (enligt hvad vi längre fram skola visa) innefattar den troligen rätta betydelsen af ordet Sampo — skola vi närmare öfvergå till diverse ställen der detta ord, eller der detta namn, förekommer omtalt i de finska Runosångerna. Den första som efter mig omtalar det, är Topelius, i sitt 6 år sednare d.v.s. i sitt 1823 utgifna 2:dra Häfte af "Vanhoja Runoja"; deri det uti en från Arkangelska guvernementet erhållen Runa, under rubrik: "Väinämöisen kaikenlaisia Toimmituksia" (sid. 15-18) förmäles huruledes smeden Ilmarinen — enär Väinämöinen beklagade sig öfver Pohjola gumman Louhis till honom framställda begäran — fabricerade, d.v.s. skaffade åt honom (med anledning af hans löfte till henne) en Sampo.[36] Men han hade knappt fullbordat den, eller fått den färdig, innan redan "Pohjan akka" hade anammat den i sitt förvar,[37] och inläst den bak lås och bom (bak 9 lås) i Pohjolas stenbacke; hvarifrån det dock slutligen lyckades Väinämöinen att utbekomma den, derigenom att han med sin sång insöfde allt hvad folk hette i Pohjola — hvarefter han hemligen bortförde skatten (Sampo). Men på hemresan, öfver hafvet (sjön) — åtföljd af sin dräng, " Iki Liera Tieranpoika " — upphunnen, förföljd och antastad af Pohjan akka, hvilken — sedan hon vaknat till följd af Tranans rop, och skrik, deröfver att myran stungit den i foten — nu satte efter honom med alla krafter; och då nu Väinämöinen härvid, förmedelst sin trollförmåga, gjorde att hennes fartyg förliste, förfärdigade hon sig i hast vingar af badqvastar, fullsatte med hundradetals beväpnade män, hvarmed hon förföljde honom. Men hvarvid Väinämöinen drog upp sitt svärd ifrån sjön, från relingen sin huggare, hvarmed han bankade henne på vingarne. Denna fantastlika framställning upplyser således ingenting närmare om Sampo, än att ordet der händelsevis endast omnämnes.[38]

En variant af denna sång förekommer i Kalevala, fördelad först i 10 R. v. 419-428, och sedan i 42 och 43 R. der det i den första Runan omtalas huruledes, — sedan Ilmarinen engång åstadkommit, eller fått Sampo i gång, — den fabricerades, eller malade:

Jauhoi purnun puhtehessa, yhön purnun syötäviä, Toisen jauhoi myötäviä, kolmannen kotipitoja (v. 419-422)

eller hvarom det på ett annant ställe heter

Takoi sammon taitavasti, laitahan on jauhomylly, Toisehen on suolamylly, rahamylly kolmantehen (v. 413-416).

Man ser häraf att sedan den rätta, och ursprungliga, bemärkelsen af ordet Sampo, undgått skaldernas uppmärksamhet, och liksom försvunnit från folkets medvetande — förblandade de här begreppet om det som skulle malas, med det som skulle mala; (något hvarpå man i folkdikten påträffar mångfaldiga slags exempel) och som gaf dem anledning att besjunga huruledes, och af hvem Sampo (qvarnen?) var fabricerad; men hvarvid sjelfva hufvudämnet (nemligen det som skulle malas) blef i brådskan bortglömdt; i det myten måhända röjt en viss inverkan af den skandinaviska dikten om Frodes qvarn; eller tvärtom måhända — härleder sig denna, från den finska, helst namnet Frode tyckes vara lika nära beslägtadt med ordet frö, som Sammas med ordet siemen.

Väinämöinen, Ilmarinen och Lemminkäinen[39] begåfvo sig (enligt denna sednare tradition) sjövägen till Pohjola, för att sedan Louhi icke i godo med Väinämöinen ville dela Sampo[40] — med våld derifrån bortförde densamma. Till hvilket ändamål han icke blott med sina sånger insöfde befolkningen i Pohjola, utan öppnade han genom sångens trollmakt äfven portarne, eller dörrarne, till den stenbacke (eller det kopparberg) uti hvilket Sampo på 9 famnars djup, var inläst inom 9 lås och en hemlig rigel.[41] På Väinämöinens vink — var Lemminkäinen genast till reds att bära bort Sampo; men för att upplöja, eller med plogen upprifva dess, på 9 famnars djup, i jorden ingrodda rötter,[42] nödgades han dertill begagna den stora Pohjola oxen (återigen gäller här fråga om en oxe!). Sedan de nu sålunda lyckats föra Sampo ombord, och begifvit sig till sjöss, var det denna gång den ostyriga Lemminkäinen som ej blott väckte fråga om att man borde uppstämma en segersång, utan formligen derpå påyrkade. Väinämöinen anmärkte väl att det var för tidigt, innan de fingo sina egna hemknutar i sigte;. men icke dess mindre började nu Lemminkäinen att sjunga, och det — högljudt; hvaraf tranan, skrämd, upphäfde ett förfärligt skri, dermed den uppväckte folket i Pohjola. Hvarvid Louhi, saknande sin Sampo, först sökte att medelst töcken och dimma, och sedan att med häftiga stormar och stark sjögång — uppehålla, och förhindra, Väinämöinens hemresa. Förföljd af hafstrollet, och utsatt för starka orkaner och stormvindar, fällde Väinämöinen, i brådskan, sin kantele i sjön; som sålunda gick förlorad — till en framtida fröjd, och förtjusning, för alla hafvets Tritoner och Najader. Emellertid ansatt af Louhi och dess följe, hvilken, med sitt välbemannade fartyg, sökte upphinna honom — framtrollade Väinämöinen, för att kunna undgå henne, ett grund midt i farleden, hvarpå Pohjola-fartyget strandade och — förliste. Louhi lät dock häraf icke bekomma sig; utan hiskeligen fort bildade hon sig klor af lior och hackor, vid det hon gaf sig att flyga med halfva fartygsskrofvet, väl armeradt och bemannadt, för att förfölja Wäinämöinen; hvarvid icke allenas Lemminkäinen — under det Ilmarinen, med sina böner, vände sig till Gud — med sitt blottade svärd — klippte till sina förföljare, utan dervid äfven Wäinämöinen, med sin styråra[43] klappade örnen på tassarne; hvarvid alla dess klor krossades, så att endast lillfingret blef öfrigt. Och då nu Louhi, med det omtalta fingret skulle gripa efter Sampo, häfde hon den i sjön, och det midt på fjärden, hvarvid den gick i bitar, och föll i många stycken; af hvilka de större sjönko ned till hafsbottnet, tillföljd hvaraf skatter alltjemt, ännu fortfarande, stå att anträffas i hafvets djup. De mindre bitarne deremot drefvos af vågorne till stranden;[44] hvaröfver Wäinämöinen högeligen fägnade sig, i det han ytttrade: "derifrån förskrifver sig nu fröets (sädens) härkomst, och början till en beständig lycka, deraf härflyter plöjning, sådd och skörd, deraf månen att skina, och solen att lysa — med ett ord, deraf komma lyckans dagar att sålunda randas för Suomis folk och landamären."[45] Det är således hoppet om årliga och lyckliga skördar, som (enligt den Finska myten) kommer fortfarande att fröjda och upplifva oss.

Man ser således häraf att Sampo ursprungligen är samma myt, som den vi redan, par decennier förut, framställt — under namn af Sammas; endast med den skilnad att man, i förra fallet, mera sysselsätter sig med draperierna, eller ornamenterna, och förberedelserna till den ifrågavarande handlingen, vid det man litet närmare beskrifver Sampo — hvem som nemligen åvägabragt den, huruledes och hvarest den tillskyndades, och åstadskoms, m.m. hvilket, i stället att upplysa saken, gör den tvärtom mera mörk och obegriplig; ty när skalderna riktigt klippa till med sina poesier, och fantasier, så blir tillslut af alltsammans stort ingenting annat qvar, än några granna fraser, deras rimmerier och ett uppkok af deras ordkram; hvarföre Sampo måste förefalla obegriplig för alla dem som ej ha förmåga att djupare blicka in i det hemlighetsfulla, som i allmänhet karakteriserar, och utmärker, det mytiska elementet.[46]

För att bevisa det sednare, eller oförmågan såväl hos den närvarande tiden, som hos den närvarande generationen, att riktigt kunna inse och uppfatta situationen (lika litet som vi troligen hittills kunnat fullständigt uppfatta den bibliska legenden om "kunskapens träd") vilja vi här, i kronologisk ordning, genomgå de skilda förklaringarne häröfver, och det i största korthet; hvarvid vi skola följa Doktor Donuer troget i spåren. Hvilken sedan han anmärkt att Lönnrot redan 1827, i sin disputation de Wäinämöinen, förklarat att Wäinämöinen i historiskt afseende varit den som lärt Finnarne att idka sjöfart, och åkerbruk; en förklaring, som äfven Gabr. Rein (i Morgonbladet 1832 N:o 15, 16) godkänt; men hvilken förklaring vi deremot icke kunna gilla och acceptera — omtalar han att i anledning häraf redan 1835, ibland våra Tidningsblad utvecklat sig en häftig polemik om hvilkendera uppfattningen vore den riktiga angående kampen emellan Pohjala och Kalevala[47] — antingen den mytiska eller den historiska? För vår del tro vi att grundidén dertill visserligen ursprungligen hvilar på en mytisk bas, men att framställningen, eller teckningen deraf (d.v.s. att sjelfva koloriten) är måhända i sina detaljer — historisk; i så måtto nemligen att den inför och upptager namnen på historiska personer, och placerar sjelfva tilldragelse-schenen i vår nord. Föröfrigt kunna vi icke inse att här gäller någon kamp, och strid, emellan mörkrets makter och ljusets, emellan den goda och onda principen. Icke heller inse vi det Wäinämöinen och Ilmarinen, näst Ukko, voro Finnarnes högsta Gudar (såsom några deribland Collan, Donner, m.fl. påstå). Ukko är dessutom ej heller namnet på någon Gud, det är endast ett epitet som tillägges honom, och hvilket ord blifvit begagnadt stundom såsom ett pronominum, stundom såsom en apposition, i stället för begreppet Jumala.[48] Den af Förf, så högeligen berömda Collanska Tidningsartikeln (införd i Morgonbladet 1838, N:o 56-62) kunna vi deremot, för vår del, ingalunda gilla, och godkänna, och detta äfven — i flere andra afseenden.