Den första offentligen uttalta förklaringen öfver betydelsen af Sampo, är emellertid meddelad af en anonym författare redan 1836 (således för 36 år sedan) uti en uppsats under rubrik: "Några ord om Kalevala" (intagen i Helsingfors Morgonblad 1836, N:o 95-96) deri det förklaras att med Sampo förstås ett Musikaliskt Instrument; men — hurudant? nämnes der icke. Kuriöst nog nämner äfven Topelius — i en not under företalet af den 1831 af honom utgifna 5:te Delen till sina "Vanhoja Runoja:" — "Sampo kuuluu olevan rauvasta Kanteleen mukaan taottu Soittokeino." Men hvarifrån han fått denna uppenbarelse, säger han icke.
Sedermera fantiserade Fabian Collan — i en vidlyftig uppsats under rubrik: "Wäinämöinen och Ilmarinen, näst Ukko, de högsta gudar hos de fordna Finnarne" (införd i Morgonbladet 1838, N:o 56-62) — angående den förmenta striden emellan Pohjola och Kalevala, emellan ljusets makt och mörkrets. Vi finna icke det ringaste spår till en såbeskaffad strid. Ty såsom vänner, och bekanta, begåfvo sig Wäinämöinen, med konsorter, till Pohjola… och såsom sådane emottogos de äfven af Louhi; men då de om natten, under det de andra sofde, hemligen bortförde Sampo, blefvo de eftersatte, och på vägen upphunne; hvarvid — enär man med våld ville återtaga Sampo — ett slagsmål, eller ett nappatag, visserligen uppstod, hvarvid bytet halades öfver bord, hvilket både var, och blef, resultatet af striden.
Kort derpå förklarade Lönnrot sjelf (i Tidskriften Mehiläinen 1839, p. 14, 18, och i Borgå Tidning 1839, N:o 96, samt i Helsingfors Morgonblad 1839, N:o 54) det ordet Sampo vore en sammansättning, eller en version af de ryska orden sam bog (sjelfva guden) och med anledning hvaraf han påstod att härmed betecknades den Finska Jumalabilden, som skulle skänka Finnarne all möjlig sällhet och lycka. En förklaring som Collan deremot, på af honom anfördt skäl, lifligt bekämpade i en uppsats, benämnd "Biarmaland och Pohjola" (i Morgonbladet 1839, N:o 53, 54) vid det han förmodade att dermed afsågs en möbel, en grant utstyrd klädkista för Pohjolajungfruns räkning, sålunda benämnd med afseende å det "granna locket".
Robert Tengström, som (i "Fosterländskt album" 1845, 1. p. 123, 189) vidt och bredt omtalar de hjeltesånger, eller det historiska epos, som, enligt hans tanke, framställes i Kalevala — inlåter sig icke angående denna af honom såkallade rika Talisman, i någon närmare förklaring af Sampomyten.
Af utlänningar har Jakob Grimm, uti en afhandling: "Über das finnische Epos" — föredragen under en föreläsning, hållen vid Vetenskapsakademin i Berlin d. 13 Mars 1845, och aftryckt dersammastädes i Hoefersch Tidskrift 1. p. 38 o. ff. — förklarat det han anser att Sampo icke kunde vara någon fantom, eller något inbillningskraftens foster, utan måste vara något allmänt kändt, och verkligt naturting, efter Louhi så bestämdt kunde göra anspråk derpå, och då Wäinämöinen utan svårighet gick in på att anskaffa det; hvarvid han gör oss uppmärksamme på den öfverensstämmelse som förefinnes emellan Sampo och Frodes qvarn, helst föreställningen om en såbeskaffad qvarn redan af gammalt förefinnes bland alla Tyska folkslag; utan att han dock närmare anger ursprunget dertill. Och i det han antyder att "kirjokansi" (det brokiga, sirliga, eller randiga locket) kunde ju beteckna en öfver Sampo utbredd duk, är han sjelf osäker om man ej med Sampo skall förstå den på horisonten uppgående gyllene morgonrodnaden, På ett annat ställe deremot (i sin "mythologie", p. 1229) erinrar han att i den Mongoliska sagan om trädet Asambubararcha, hvars i vattnet fallande frukter gifva ifrån sig ljudet Sambu, — tyckes detta ord stå i något sammanhang med det Tibetanska ordet Sangpa ("klingande helig") liksom sjelfva trädets namn är lånadt från det Sanskritiska ordet Jambu, och sjelfva fruktträdet heter Eugenia Jambolana.[49]
Dessa Grimms yttranden hafva föranledt Norrmännen Asbjörnsen och Moe att, i deras 1852 utgifna "Norske Folkeeventyr" p. 488, anse berättelsen om Sampo vara beslägtad med den i Ringerige upptecknade Norrska sagan om qvarnen, som stod och malade på hafsbottnet.
Castrén underkastade de hittills gjorda försöken att uttyda Sampo en genomgående undersökning i sina "Föreläsningar öfver den Finska mytologin" (Helsingfors 1853) och uppställde en ny hypotes. Vid det han — med afseende å innehållet af Kalevalasångerna — fann likadana hjeltedikter bland Ostiaker, Samojeder, Tartarer och andra närmare, eller fjermare, med Finnarne beslägtade folkstammar, vidblef han den åsigten att brudfärden till Pohjola till större delen baserade sig på en historisk grund.[50] Sampo var enligt Castréns åsigt, intet annat än en Talisman, för hvarje sorts jordisk lycka, sådan den än i denna dag här och der kan åvägabringas af Schamaner. Dock kan detta ju ej hindra att föreställningen om Sampo var kanske ett verkligen existerande föremål. Uti den 2:dra Delen af sina Resor och Forskningar (Helsingfors 1855, p. 398) omtalar han sin stora öfverraskning, då han vid gränsen af China hörde af en Mongol — att Buddhaisterna benämnde den äldsta kyrka till "Sampo", hvilket ord skulle betyda en hemlig källa; och enligt en annan förklaring i hans Finska mytologi (p. 272) betydde det källan till allt godt; en benämning, hvilken enligt hans tanke — förträffligt passade in på Finnarnes Sampo. Enligt denna hypotes är det nära till hands (säger han) att den Finska Sampo ursprungligen var en "kyrka", nemligen det enligt Isländska sagan så berömda Jumalatemplet; i hvilket fall den så ofta förekommande uppgiften angående dess "brokiga lock" kunde beteckna, eller afse, kyrkans "takbeteckning". Dock den omständigheten att Sampo var innesluten i ett kopparberg, och att den blott af tre karlar från Pohjola blef buren i båten, syntes Castrén (med afseende å denna hypotes) så i hög grad motbjudande, att han helt och hållet uppgaf, och förkastade, denna sin förra förklaring.
Med afseende å den uppgiften att Ilmarinen, vid ena sidan af Sampo — smidde en "sädesqvarn", och vid den andra — en "saltqvarn", samt vid den tredje — en "penningqvarn", och vid betraktandet af det likljudande Svenska ordet stamp, ("stampqvarn", "hand-qvarn") så framdrager Castrén (i sin mytologi p. 272) den beröringspunkt som erbjuder sig med den förut redan omtalta sagan angående Konung Frodes qvarngrotta, hvilken kunde frambringa allt hvad den malande sjelf önskade. Också lät Konung Frode den mala åt sig guld, lycka och fred. Likväl blef han sjelf slutligen, allt detta oaktadt, öfverfallen, dödad, och Grottan, under mörkret en natt, bortröfvad af en hafskonung. Då denna nu lät mala salt, malade qvarnen så länge till dess skeppet blef fullt, och Grottan sjelf, liksom Sampo, nedsjönk i hafvet.[51] Vid det Castrén öfverlemnar lösningen af denna fråga till en framtida forskning, säger han: "skulle sagorna om grottan och Sampo verkligen behandla samma ämne, så har man en grund till den förmodan att Finnarne hafva lånat grunddragen till deras saga från sina Skandinaviska grannar, helst sagan om Sampo icke förekommer hos några andra Finska folkstammar;[52] hvaremot sagan om grottan skall vara ganska vidt kringspridd i Sverige, Norrige, Danmark och Tyskland."[53]
A. Schiefner, i en uppsats om "Sampo-myten i det Finska Epos" (införd i S:t Peterburgska "Vetensk. Akademins Hist. Filos. Bulletiner" 1851, p. 71) citerar allt hvad Castrén härom skrifvit. I en sednare uppsats af honom — "angående ordet Sampo, i det Finska Epos" (intagen i samma "Bulletiner" 1861, p. 497) frångår han sin förra åsigt, och det så mycket mer som man verkligen återfinner detta ord i Finskan och Estniskan under formen tampu. Ordet synes honom dessutom verkligen fattigt, och nog magert, att såsom underlag tjena för en poetisk uppfattning af naturen och d.s.k. undertinget. Dertill kommer ännu att då Sampo malar af sig sjelf (hvar står det skrifvet?) Så förliknar Schiefner den med den ryska sagan, deri en mängd saker förekomma, hvilka "af sig sjelfve" åt sin ägare förskaffa allt hvad han önskar. Han anför en saga från trakten af Ishafvet, eller Hvitahafvet, uti hvilken en bonde, som uppklättrade långsmed en genom himmelen växande kålstam — såg en handqvarn som malade färdigbakade kakor. En annan saga, från stora Ryssland, omtalar en tupp, som ihopkrattade på jorden en handqvarn o.s.v.; på grund hvaraf han antog, att första stafvelsen i ordet Sampo är det Ryska sam (af sig sjelf). Likväl antager Schiefner med rätta det förklaringen af hela Sampomyten är att sökas i en uppenbarelse af den yttre naturen. Hufvudrollerna i Kalevala (säger han) äro ursprungligen elementargudar (?) hvilka förlora allt sitt värde, om de degraderas till blotta Hjeltar, (nånå! nånå!). Af den omständigheten att himmelen i Kalevala blifvit kallad "luftens lock" (siså! siså!) — i det deri ofta blifvit taladt om det "brokiga taket" (åhå! åhå!) drager han den slutsats — att man med det "brokiga locket", som qvarblef i Pohjola, betecknade den granna stjernhimmeln, som fortbestår här hela vintern, under det den glänsande stjernan på Pohjola firmamentet (d.v.s. solen) är periodiskt förborgad. Detta är nu hufvudkarakteren i Sampo-myten; hvari allraförst nemligen ingår betydelsen af ordet Sampo, i sig sjelft, och hvartill sedermera tillkommer föreställningen om en qvarn. Man finner hufvudsakligen samma uppfattning i en sednare afhandling af Schiefner "öfver det mytiska innehållet af de Finska Fablerna " (Bullet. de l'Acad. de S:t Petersb. 1855, p. 569) och "ang. den Estniska sagan om Kalevipoeg " (Bullet. 1860, p. 273). Hvarefter han resonerar om såväl solens som om månens fångenskap i Pohjola, hvarmed han liksom påminner om Sampo.
Efter Schiefner uttala sig flere af Tysklands framstående sagoforskare, angående betydelsen af Sampo, i en mer eller mindre inskränkt anslutning till dessa hans åsigter. Så t.ex. Mannhardt, som i sina "Germanische Mythen" (Berlin 1858, p. 400) häruti tror sig igenfinna molnet; hvaremot A. Kuhn, fasthåller sig vid Schiefners uppfattning, det man härmed afsåg solen (se "Die Herabkunft des Feuers und des Göttertranks". Berlin 1859, p. 114). F.L. Schwartz sökte åter i sin skrift "Der Ursprung der Mythologie" (Berlin 1860, p. 117) att förlikna Sampo vid en gördel, d.v.s. vid en regnbåge; hvilken uppfattning han äfven i en sednare uppsats vidhåller, angående solen, månen och stjernorna, ett bidrag till mytologin och forntidens kulturhistorie (Berlin 1864, p. 104). Samma naturuppfattning delar äfven Professor Jul. Caesar, i Marburg, uti ett föredrag angående "Das finnische Volks-Epos Kalevala" (Stuttgart 1862) hvaruti han försäkrar det Kalevalas hjeltar vida tydligare än Hellenernas, eller sjelfva den Tyska folkdikten, bär stämpeln af ett gudaväsende, (?) som har sitt ursprung i naturen, — en omständighet, (säger han) som hundra gånger faller oss i ögonen, lika klart som om de vore Hjeltar, underordnade de egentliga gudarne (p. 20-21), (?) K. Simrock antager att erinringen om Frodes qvarn är ihop-trängd i det finska Epos, och ligger till grund för Samposagan (se hans "Handbuch der Deutschen Mythologie". Bonn 1869, p. 317).