Redan före de sistnämnde uttydningsförsöken, hade Lönnrot, i en uppsats, kallad "Tre ord om, och ur, Finska fornsånger" (intagen i "Litteraturblad för medborgerlig bildning" 1858) sammanställt de äldre åsigterna angående Sampo. Enligt dessa betecknade Sampo ett musikaliskt instrument, en handqvarn, Biarmernas Jumalabild, (i hvilket fall namnet är lånadt af det ryska sam bog, Gud sjelf), ett handelsfartyg, ett berömdt Gudatempel, så benämndt efter den äldsta kyrka hos Buddhaisterna, kallad Sampo ( sang phu — hemlig källa); och slutligen hade en gammal Runosångare ansett Sampo beteckna hela landet, hvilket blef eröfradt af Finnarnes stamfäder, och som tillika antog att det "brokiga locket" bemärkte den stjernbeströdda himmelen. Lönnrot förkastar nu de samteliga uttydningarne, och förklarar myten såsom en allegorisk framställning af bildning och kultur, hvartill menniskoslägtet funnit vägen genom uppfinningen af sjelfva sången. Ifrån denna tid kan det sägas — att man sår och plöjer, erhåller näring, och har till föremål en beständig framgång. Med undantag häraf, svarar det emot en tid, på hvilken Kalevala-folket stod i jemnbredd med Pohjola. Vid beskrifningen af grundämnet, hvaraf Sampo var förfärdigad, så utmärker det allegoriskt de lägre lefnadsstadier, hvilka ett folk härvid har att genomgå, såsom t.ex. jagt, fiskafänge, boskapsskötsel, och slutligen åkerbruk och industri; hvilket blifvit framställdt förmedelst ett svanfjäder, fjället af en gös, en flinga ull, ett sädeskorn och biten af en skottspole.[54]
Doktor O. Donner anmärker härvid — i en Akademisk Afhandling, angående "Indernas föreställningar om verldsskapelsen, jemförda med Finnarnes" (Helsingfors 1863) — och det ej utan skäl, att så sinnrik denna kombination än synes vara (?) så är likväl begreppet om bildning och kultur, redan i sig sjelft, alltför abstrakt, för att — utgången från folkmedvetandet, såsom medelpunkt — kunna, omedelbart, frambringa någon verldsskapelse. Hvarefter följer ett långt referat af alla de ställen i Kalevala, der det, om än aldrig så litet, talas om detta "Wunderdinge", som Hr Donner här benämner Sampo; men hvilket allt vi här förbigå, såvida det icke närmare upplyser saken.
Norrmannen Professor J.A. Friis framträder sedan i ordningen, såsom en ny Profet, och tecknatydare, den der uttyder och förklarar betydelsen af ordet Sampo, i en Artikel under rubrik: "Lappalaisten noitarummusta ja Kalevalan Sammosta" (intagen i Kirjallinen Kuukauslehti 1868, N:o 1). Enligt hans mening skulle härmed afses en såkallad Lappsk Trolltrumma, hvilken af Lapparne åtminstone anses högst vigtig och dyrbar. Men Herr Professorn glömmer måhända, i sin ifver, att vi här icke hafva att göra med Lappar, utan med Finnar.[55] I det hela är denna såkallade "Trolltrumma" (säger han) hvilken såväl som behandlingen deraf, han närmare beskrifver — ingenting annat än med diverse hieroglyfiska figurer utspökad, och af vidskepelsen helgad, och invigd, Tamour de basque, hvars värde blott uppskattas af Lapparne. Emellertid söker Friis — med samma fyndighet, och vältalighet, som trots någon annan — bevisa sitt påstående; och hvartill han, till en början, föreger det Sampo allsicke är något finskt ord, utan är lånadt ifrån främmande språk, hvarvid man förvandlat t till s. Sålunda är det beslägtadt (säger han) med Persiska ordet tambûr, tambûrák, tambûk, tamber, med Armeniska ordet thembug, Kurdiska tâmbur, och Tscheremissiska tümür, samt på Ungerska dob. Är icke detta bevis nog! menar han. Eller — hvad menar läsaren? Och ej nog härmed! Prof. Friis har ytterligare i sin 1870 utgifna Lappisk Mythologi, Eventyr og Folkesagn, i en afhandlig kallad "Gobdas og Sampo", p. 47-52 vidblifvit denna sin förklaring, illustrerad med diverse plancher, föreställande den Lappska trolltrumman.
Och såsom enslags ytterligare bekräftelse härpå, läser man af D.E.D. Europaeus, i hans "Nya betraktelser af Professor Friis' förklaring af Sampo" (införde i Finl. Allm. Tidning 1869, N:o 15) häröfver — särdeles beprisade loford. Det är om dessa bekräftelser, som Kurre säger — " Tappurainen Tuppuraisen takausmies."
Efter att hafva genomgått alla dessa filologiska, naturfilosofiska, etnografiska (och etnologiska) mytologiska och arkeologiska förklaringsgrunder, uppträder Doktor Donner slutligen sjelf här, ännu för andra eller tredje gången, och — i en vidlyftig afhandling, kallad "der Mythus von Sampo", dedicerad till Professor Roth i Thüringer, och intagen i Vetensk. Societetens Akter — meddelar en kort, men fullständig uppfattning af de skilda författarnes och Sampouttydarnes anförda skäl och grunder, jemte derpä byggda åsigter och förklaringar; hvilka alla han nu, i sin tur, bemöter och vederlägger. Och sävida nu de flesta författare hyllat sig till den åsigten att härmed betecknades antingen en handqvarn eller en trolltrumma, så söker förf, innan han framkommer med sina egna tankar, först vederlägga andras. Så t.ex. sedan han citerat allt hvad Friis anfört, anmärker han såsom någonting otänkbart, och således osannolikt, att några bitar af en trolltrumma, uppfiskade ifrån vattnet, eller förde af vågorne till stranden, och utplanterade af Wäinämöinen, kunde tillskynda skördar, glädje och lycka, åt hela landet; hvaremot Pohjola, som erhöll den granna botäckningen (locket) nödgades, med sorg och bekymmer, föra ett brödlöst lif.[56] Och dessutom, om frågan gäller en trolltrumma, hvaraf nästan hvarje Lappsk familj är försedd, så — hvad hindrade väl Ilmarinen att förfärdiga sig en annan dylik, och likaså kostbar, som den han gjorde i Pohjola? Äfven förvarade Louhi icke den, enligt den allmänna plägseden i landet, uti ett visst afsides hörn uti kåtan, utan inläste hon den uti en stenbacke, eller i ett kopparberg. Också kan man icke inse, hvarföre ej Finnarne sågerna betecknade den med dess inhemska namn govadas, (på finska "Kuvakas") d.v.s. "den med bilder beprydda", eller med det finska namnet rumpu (trumma); ty härledningen från de Persika orden tambur, m.fl. tyckes vara nog longe petitum. Hvad slutligen beträffar den af Maxenius meddelta uppgiften, det man fordomdags äfven i Savolaxs kulle, vid besvärjningar, hafva begagnat sig af en såbeskaffad trolltrumma, så verkar detta här icke på saken, eller hvarken förändrar, eller förklarar förhållandet;[57] ty är härigenom allsicke identiteten med Sampo ådagalagd. Slutligen anmärker Donner, och det ganska riktigt, att det väl vore möjligt att någon folkskald, i sednare tider, då den rätta betydelsen af Sampo försvunnit från folkets medvetande, i tankarne härvid kommit att fästa sig vid den Lappska trolltrumman, och sålunda låtit undfalla sig orden "det brokiga (randiga) locket". Vidare anmärker han det man icke har något exempel på att ett visst objekt, det må vara aldrig så dyrbart, kan blifva föremål för en folkdikt (ty prisar man icke, och besjunger, ett dödt ting) — endast lefvande, och storartade, handlingar. Vi hafva i korthet genomgått författarens argumentationer, för att visa huru mycken möda och besvär Hr Donner gjort sig, icke blott för att uppsöka, och kunskapa, om allt hvad som blifvit skrifvit om Sampo, utan för att vederlägga en uppgift, som — annars vederlägger sig sjelf.
Hvad åter angår förklaringen att Sampo skulle beteckna en hand - eller stampqvarn, åberopas härvid Castréns omdöme (bör observeras att Dr Donner är en stor beundrare af Castrén) att nemligen vid öfvergången från en historisk betraktelse till en symbolisk — skildringen af Sampo är så fantastisk, att äfven om den ursprungligen haft en historisk betydelse, finnes dock mycket deri, som måste uppfattas från en allegorisk sida, såframt nemligen dikten icke låter bokstafligen tillämpa sig på något i verlden existerande allmänt kändt ämne. Äfven Castrén anmärker att samtliga folkqväden, i flera afseenden, äro mer eller mindre grundade på bortglömda myter; men det symboliskt framställda föremålet hafva de dock, i sin föreställning, uppfattat sådant det ursprungligen förekommer i verlden. Så äfven här! Sagan om Grottan hänger — enligt en allmän hos alla Germaner (observeras att Finnarne äro — inga Germaner) förekommande uppfattning — tillsammans med den om Solen, tänkt nemligen under bilden, eller föreställningen af en qvarn (ett qvarnhjul) hvilken af sig sjelf malar och producerar, hela dagen; och hvars produkter blifva dessa gyllene skördar, ej olikt solens gyllene strålar. På detta sätt blir det förklarligt huruledes denna qvarn kunde mala (åstadkomma) lycka, fred, och allt hvad man önskade sig. Att den blifvit bortröfvad, och försänkt i hafvet, är blott en poetisk fras, som våra skalder äfven använda på solens nedgång. Redan Grimm yttrar tvifvelsmål huruvida Sampo, den der hvarje morgon malar silfver och guld, skall föreställa en bild af den på horisonten uppgående gyllene morgonrodnaden. De få rader i Kalevala, som behandla bilden af en malande qvarn, visa klart att denna föreställning icke ligger till grund för Sampodikten, utan är det möjligt ett lån från andra folkslags sagor, hvilka, till följd af deras gemensamma och ursprungliga betydelse — blifvit sammanställda med Sampo, och derpå använda. Att den skulle mala af sig sjelft, spelar i Finska sagan ingen hufvudroll; och sjelfva dikten vinner genom åsidosättandet af denna bild.
Hvad beträffar härledningen från det svenska ordet stamp, så anmärker Hr Donner att det redan förut blifvit antydt, att detta ord — enligt de finska ljud- och språklagarne, öfvergående till finsk form — skulle heta samp (och icke tamp ). Huruvida Finnarne sjelfve gjort sig någon föreställning om en af sig sjelf malande qvarn, eller lånat detta af sina grannar, är svårt att afgöra.[58] Man anträffar en sådan uppfattning ej blott hos Skandinaver och de Tyska folkslagen, utan äfven hos Ryssar, tillochmed var den hos Romarne känd. Äfven i den Mongoliska sagan om Gesar Chan, talas om ett gyllene berg, på hvilket stod en qvarn, som malade af sig sjelft (se Schmidt "die Thaten Bogda Gesser Chans", p. 97). Äfven i en Estnisk fabel ("Vaeselapsi käsikivi") förekommer berättelse om en handqvarn, som malade af sig sjelft; hvilken förborgad i en kista, gömd under jorden, derifrån blef af ett fader- och moderlöst barn bortförd, förmedelst en hvit häst (se Kreutzwald "Esti rahva jutud" p. 43). Löwe, vid sin öfversättning af denna fabel, tycker sig häruti finna en svag erinran om Sampo (Estn. Mährchen, s. 80).
Härefter resonerar Förf, vidt och bredt om den kamp och strid, som enligt hans tanke (rättare — enligt hans fantasi) blifvit förd emellan Pohjola och Kalevalafolket, angående solens och månens inneslutande i berget; men hvilket allt, såsom här icke hörande till saken, vi i tysthet förbigå — såmycketmer som de finska fornsångerna ingenstädes tala om krig och strider — åtminstone icke i den mening, som man i allmänhet uppfattar saken; och hvarvid han omtalar en af honom förmodad parallelism — emellan den finska dikten om Sampo, och Indernas om solen, hvilka hvardera blefvo inneslutna i ett kopparberg, (som det heter); och hvarefter han kommer till det resultat, att Sampo och solen äro med hvarandra synonyma, och hvardera dikterna om dem således variationer af samma tema.[59] Och för att liksom bestyrka denna hypotes, omtalar han att äfven folkdikten om månförmörkelsen, d.v.s. om månens olika skiften och skepnader (faser) hos Finnarne, Mongolerne, Chinesarne, Inderna och Skandinaverna hafva med hvarandra någon slags öfverensstämmelse. (Naturligtvis! Efter saken här är densamma, måste äfven teckningen deraf i något afseende kongruera, och sammanstämma; och hvilket således äfven torde gälla om solen).
Sedan Förf, sålunda omtalat allt hvad som blifvit sagdt och skrifvit om Sampo, hvarmed han förstår solen, kan han icke undgå att — liksom mot sin vilja, och såsom för att komplettera samlingen — omtala det en viss Lektor Gottlund anfört en tradition om Sampo, som (olyckligtvis!) afviker från alla de andras; och hvilken tradition han, såsom sådan, väl omnämner; men hvars af mig antydda förklaring hau icke ens anser värd att (liksom de andras) förtjena med ett ord omtalas.[60] Och för att nu så mycket mer nedsätta värdet, och betydelsen deraf, påstår Förf., att finnskogarnes befolkning förskrifver sig från 17:de seklet; ehuru jag solklart bevisat det Finnarne icke blott voro talrikt här å orterna kända redan 1520, utan äfven att det derjemte förefunnits der en qvarlefva af en forntida äldre finsk folkstam, som till större delen utdog vid digerdöden 1350 (se "Läsning för Finnar" sid. 113). Hvarefter, och ehuru Hr Donner medger det jag varit den första, som omtalat myten om Sampo,[61] han likväl placerat mig till den sista, af dem som derom haft något att förtälja. Derpå går förf. att förklara — det stammen, eller roten, till ordet Sampo, enär den icke står att finnas i främmande språk — måste nödvändigt uppsökas i finskan; hvarföre ock han företager sig att uppsöka den, och tror sig äfven slutligen hafva funnit den i ordet sepal, sepel, seppele (som betyder "hals, halsring"); och nu bär det af till fjälls — uppför berg och backor, förbi stockar och stenar. Men vi deremot stanna här, och lemna förf. fritt spelrum, till att fortsätta sina efterspaningar med afseende å stamordet till Sampo.[62]
Man tycker väl att denna slags sampo-litteratur nu redan borde förslå. Men nej — långt derifrån! Nu sednast uppträder Doktor J.W. Calamnius, och i en artikel, kallad: "Kalevalan sammosta" (införd i Kirjallinen Kuukauslehti 1872, n:o 4 och 5) uppträder äfven han nu sin tur, och i det han söker vederlägga Dr Donners argumenter, har han sjelf inga bättre att framställa än den af Friis antydda trolltrumman. Liksom Castrén och Donner, så önskar och hoppas nu äfven Calamnius, att framtida språk- och fornforskare måtte, bättre än han, lyckas att slutligen upplysa, och utreda, äfven denna mytiska gåta. Men hvarföre skola vi här just vänta allt af framtiden, då vi redan i vår tid hafva dem som härom kunna upplysa oss, blott vi förstå att lyssna till deras ord?