Hvad blir nu således resultatet af allt detta?
Jo, vi finna att de lärde, snart sagdt i alla länder, och det såväl inomlands som utomlands, sysselsatt sig med att taga reda på sampomyten; men hvarvid det gått, som det vanligtvis går — när man ej tar gammalt och förståndigt folk till råds — man har härvid endast gjort sig löjlig. Hvarvid (märkvärdigt nog,) ingen af dessa Herrar mytologer uppfattat, nej icke ens kunnat ana till denna sampomytens vackra andemening, angående orsaken till menniskans mindre lyckliga ställning; hvilket här dock tyckes utmärka sjelfva hufvudsaken, vid det de — förirrat sig vid att förklara betydelsen af sampo. Det är mindre underligt om Ryssar, Tyskar, Svenskar och Norrmän, hvilka icke känna vårt språk, eller naturen af vår folkpoesi, mycket mindre således sjelfva vårt folks naturanlag och karaktersdrag — härvid misslyckats, d.v.s. misstagit sig. Mera förvånande är det deremot att Finnarne sjelfva icke kunnat taga reda på en sak, som synes oss (i våra ögon) så enkel och klar som denna, d.v.s. — som andemeningen, och betydelsen af sampomyten. I hvilket afseende ej blott universitets konsistorium, eller hela dess lärare-personal (d.v.s. de der Herrarne, som jemt och ständigt åberopat sina "lärda grader" — se "Näsperlan", sid. 40) och d.s.k. Vetenskaps Societeten, utan äfven hela Finska Litteratur-sällskapet, med alla sina talrika rundtikring landet spridda medlemmar och korrespondenter, jemte Fornminnesföreningen, ja som — skam tillsägandes — de båda stora snillena Lönnrot och Castrén (för att ej här tala om allt hvad "Fennomaner" heter) — fåfängt i detta fall ansträngt alla sina krafter — alla sina sträfvanden och bemödanden, för att lösa gåtan; och hvarvid de ifrigt stretat, och arbetat — redan ett halft sekel, eller från och med 1818. Ja man skulle tro det vår Herre slagit sina barn med blindhet, enär de icke kunnat hvarken läsa, eller fatta, hvad jag redan längesedan, tid efter annan, vid tre olika tillfällen, på tre olika ställen, och på tre olika språk — för dem tydligt framställt och förklarat.[63] Säg, hvad kan väl vara orsaken härtill?
Jo, orsaken är — 1:o för det jag icke hör tili "skrikarnes" klass, eller till Kalevaliternas läger; utan, tvärtom, mången gång kanske (liksom nu äfven här) litet öfverraskat, eller öfverflyglat, detsamma; och — 2:o emedan man hittills allmänt trott, att myten här bestod i konsten, att taga reda på betydelsen, eller bemärkelsen, af ordet Sampo. Något som egentligen här alls icke kommer i fråga, lika litet som att examinera, eller att i vetenskapligt, d.v.s. — i botaniskt afseende vilja determinera, och klassificera, Kunskapens träd på godt och ondt, eller att söka utreda huruledes Noachs ark var konstituerad, och Pandoras ask konstruerad, eller det gyllene vädursskinnet prepareradt, m.m. Hvarochen klok menniska måste väl veta, och inse, att allt det der icke här hör till saken, lika litet som namnen på de härvid agerande, eller figurerande, personerna; hvilka närsomhelst, och vid nästa scen, kunna ombytas, och — hvilket erfarenheten äfven här visat — af andra föreställas. Myten ligger här i sjelfva handlingen, och dess för hela menniskoslägtet djupa betydelse; således — icke ensamt i sjelfva parabolen, i och för sig, eller i allegorin, utan i den derunder förvarade, och den derigenom påpekade — sanningen.
Vidare har felet legat deruti, att ingen af de der Herrarne mytologer varit hvad man kallar "skald", eller "poet". De hafva, tvärtom, alla varit idel prosaister, d.v.s. de hafva väl kanske någongång varit roade att höra sång, och musik, eller läsa verser och poesi; men de hafva derföre icke derpå förstått eller begripit sig. I stället att låta tanken ledigt sväfva, eller vagga sig fram (svaja) emellan de skilda, ofta (enligt det finska skaldemaneret) hvarandra olika bilderna, eller de sig emellan motsatta meningarne — har man på hvarje ord tagit fasta, — och ropat — "banko"; hvaraf man ofta gjort sig de löjligaste, de mest befängda — ja, jag må säga — de galnaste begrepp och föreställningar. Å andra sidan åter, har man mångengång, i motsats häremot, i de skilda orden, (eller meningarne), sökt inlägga en viss högre, och djupare (andligare) betydelse, än hvad i dem förefinnes; hvarigenom man likaså förirrat och misstagit sig, i det man sålunda blifvit en — andeskådare.[64] Alla myter äro, i det hela taget, mycket enkla till sitt innehåll, och korta (ehuru sinnrika, och mångtydiga) — till sitt omfång, liksom den i dem innefattade tanken, sanningen, eller lärdomen; och de behöfva derföre icke — deduceras, och demonstreras. Åtminstone uppfattade jag genast — då jag hörde sammas-myten — meningen, sådan jag äfven då framställde den; utan att jag sedermera, liksom alla de andra mytologisterna, på dessa nu förlidna 55 år — sett mig befogad att, i något afseende, förändra mina åsigter, eller att med ett enda ord rätta hvad jag då sade. Hvems ögon härvid varit de klaraste, och hvems tankar de redigaste — må läsaren afgöra, och — efterverlden bedöma. Häraf ser man likväl, till en början, hvad mycket bråk och besvär, och hvilket onödigt väsende och buller — de der lärda Herrarne ofta göra sig, eller ställa till, och det om en ringa sak, som de icke ens begripa, eller förstå sig uppå; men den de dock upphöja till skyarne.[65]
Nå ser man icke någonting mera? (frågar Läsarn). Ja, man ser här ett exempel, bland många andra, på hvad jag redan ofta förklarat, nemligen att så kallade lärda och vetenskapliga sällskaper ofta kunna förliknas vid vissa såkallade " lyktgubbar ", som visserligen i mörkret prunka för mängdens ögon, med ett slags lånadt sken, som — i det hela — föga gagnar till något; eller utgöra de ettslags kotterier, och lärda skrån, som (att sluta efter ett visst universitets beteende) — i många fall, i det hela, mera skada, än gagna, vetenskaperna. Hvaremot uti den individuela, enskildta, förmågan och intelligensen — ofta ligger nedlagd, och förborgad, en skatt, som mångengång vida öfverväger alla mängdens pund och förtjenster. — Om man såvisst blott skulle förstå sig — att, såsom sig bör, deraf begagna sig![66]
Nå lär man sig då häraf icke — någonting mera?
Jo man finner att liksom alla de der Herrarne, med sina många "lärda grader", nu en tid bortåt, d.v.s. i mera än 50 år, nära nog farit fram som narrar, eller — alla, efter hvarandra — ridit ranka på ordet sampo, utan att se och höra hvad förståndigt folk haft dem att förkunna, likaså hafva de, likt Arons prester — (nästan i lika lång tid) — uti Kalevala tillbett, och dyrkat, — den "gyllene kalfven".
Och då man äfven i detta fall sökt upplysa dem om sitt stora misstag, har man i stället att omfatta oss med tacksamhet och kärlek — endast visat oss tänderna. Nå må då så vara! Mycket af hvad vi, i så måtto, kunnat meddela det finska samhället, och vårt fädernesland — skall härefter troligen ingen annan förmå. Finnarne hafva således att i detta fall — liksom i så många andra — endast att skylla sig sjelfva för följderna; en lärdom, som de nu dessutom här fått inhemta, genom den af oss dem meddelta förklaringen öfver sampo-myten. Också sluta vi derföre här, med samma strof som vi börjat:
ridiculum est rivulos consectari, fontes verum — non videre.
Hänvisningar: