[1] Oberäknadt de många tryckfel, som härvid måste läggas antingen den värda Tidningsredaktionen, eller sjelfva boktryckeriet — till last, vet jag icke till hvems förtjenst jag skall räkna (såvida jag neml. icke vill tro att det skett i uppsåt, eller med full afsigt) att de fem första, eller öfversta, raderna å 3:dje spalten blifvit — (troligen vid någonslags ombrytning) — huller om buller omkastade med hvarandra; hvarigenom man omöjligt kan gissa sig till sjelfva meningen, eller deraf få något sammanhang. Den i följande Nummer, efter fjorton dagars tid — meddelta rättelsen, kommer i detta fall nog mycket — post festum.
[2] Dock om jag äfven här skall dokumentera denna min liknöjdhet i pekuniärt afseende, med något exempel, må jag t.ex. nämna, — att 1814, under min vistelse, såsom student i Åbo, ville min derboende köttsliga morbror, Prokuratorn Orrhjelm (såsom ogift) nödvändigt adoptera mig till sin son; hvarigenom jag ej blott blifvit hans universal-arfvinge, utan dessutom fått Adel- och Riddarskapet på köpet. Men jag tackade så mycket för äran, och förklarade — det jag ansåg mitt namn fullkomligen likaså godt som hans. (Han dog sedermera den 2 December 1816, vid 54 års ålder).
[3] Hvad som i detta fall gäller angående de finska myterna, tro vi äfven vara fallet med myter i allmänhet, d.v.s. att vissa ursprungligen historiska personer, eller åtminstone deras namn — blifvit begagnade, såsom underlag, vid de mytiska sagoberättelserna, hvilka ofta omfatta såkallade gudahändelser, eller så tillsägandes himmelska historier; de der, efter döden, föreställas hafva passerat menniskor emellan, eller emellan gudarne i himmelen. Och detta förklarar tillräckligen orsaken, hvarföre ej blott hos olika folkslag, men ofta äfven hos samma nation — i ursprungligen samma myt spela (i samma roll) och uppträda skilda, eller olika namn (personer). Å andra sidan deremot kan också stundom likaså hända att verkligen historiska personer, och deras handlingar, (såsom, i sitt slag, såtillsägandes storartade) — till följd af ett dervid fästadt visst historiskt, eller vetenskapligt värde, eller på grund af ett vid dem fästadt allmänt nationelt intresse — någongång kunnat med tiden få en viss hög, och mytisk, betydelse.
[4] Då man, från en mytologisk synpunkt betraktadt — endast har för sig en sinnebild (d.v.s. en symbol) hvarigenom man i det ändliga uppfattar det oändliga, så har man deremot, ifrån religionens synpunkt att göra med en tankebild (d.v.s. med en dogm) i hvilken man, tvärtom — ser det oändliga uppenbaradt i det ändliga. Begge dessa synpunkter bilda en bas, som utgör grunden för filosofins spekulationer.
[5] Anledningen, och orsaken, till uppkomsten af dessa slags såkallade myter, synes oss annars (om man betraktar saken från en viss annan sida) hafva varit den, att menniskoslägtets intelligentaste förmågor, fordomdags — till följd antingen af folkets råhet och okunnighet, eller misstroende och illiberalitet, icke velat, ja — icke ens vågat för dem framställa vissa större natursanningar (såsom stridande måhända emot deras förut fattade begrepp och fördomar) annorlunda än förtäckta under en viss mytisk slöja, och betäckta med en viss dunkel skymning. Det är denna slags hemlighetsfullhet, som i allmänhet karakteriserar all forntidens kunskap, meddelad på något sätt den större hopen; och som utmärker sig likaså ej mindre i de såkallade "orakelsvaren", än framlyser i sjelfva schamanernas beteenden. Mången af oss har emellertid, måhända af oförstånd, trott att sjelfva myterna fordomdags verkligen utgjorde vissa religiösa dogmer eller trosartiklar, och anser de deri omnämnda eller framträdande personer, hafva varit folkets gudar, eller afgudar, dem man dyrkat och tillbett. Vi äro åtminstone icke af den meningen; men väl medge vi deremot att de, i en sednare tid — till följd af skaldernas fantasier, och på grund af målarnes och skulptörernas bearbetningar — personifierade, och såsom mer eller mindre fulländade konstverk exeqverade — möjligen sålunda kunnat blifva föremål för någon kult. Det var af denna orsak jag också, redan såsom yngling, år 1817, fann mig befogad att (i Svenska Litteratur-Tidningen) spränga hela Gananders Mythologia Fennica — i luften; utan att någon sedermera uppstått för att vederlägga mig, eller för att taga de "Finska gudarne" i försvar. Endast Castrén har sökt att ihopsamla spillrorna häraf, för att, om möjligt, deraf bilda något helt; men vi veta allaredan till hvad resultat han kommit.
[6] Så t.ex. är det allmänt bekant (enligt de fordna Egyptiernas lära) att Phtas (anden) formade af Athor (materien) Neitha (den aflande och födande naturen) till ett ägg; utur hvilket ägg Cneph framgick, och bildade sedermera det synliga universum, d.v.s. hela verlden. Äfven enligt Hinduernas traditioner, kända redan 16.000 år före Frälsarens tid (?!) framställes äfvenså Haranguerbehah, alstringsprincipen, eller den första materien genomträngd af längtan efter form, d.v.s. sjelfva verldskraften i de gröfre elementerna — under formen af ett ägg; uppkommet derigenom att Nàra-yàna (den högsta anden) inkastade ett frö i vattnet, hvaraf efter 1,000 år blef ett stort ägg, hvars förträffliga egenskaper beprisas uti 12,200 verser; och uti hvilket ägg han sjelf inträngde; och hvarur Purusha eller Brahma, verldens skapare, slutligen utgick. Härom heter det vidare: "efter ett år sprack detta, i vattnet flytande, ägg i tvenne delar. Den ena hälften af skalet, som var af guld, blef himmelen; den andra, af silfver, bildade jorden. Men af äggets innanmäten uppstodo, eller skapades, bergen, floderna, verldshafvet, skyar och blixtar, samt slutligen — solen (eller, enligt, en annan legend, luften och himmelen, med dess 8 väderstreck)." Äfven af dessa myter träffa vi ej blott spår, utan en analog och dessutom en slags mera fullständigt hållen framställning i Finnarnes gamla folktraditioner (till ett bevis af deras höga ålder) hvaraf man finner exempel ej blott i Pieniä Runoja, 1 H. n:o V, utan äfven i Topelii Suomen kansan vanhoja Runoja, 1 II. p. 25. Enligt den sednare traditionen bildades såväl himmelen som jorden — af ett Knipägg (jemf. Kal. 1 B. v. 179, o. följ.) eller af ett Örnägg, (enligt 1:sta Runan v. 270-315, i den första editionen af Kalevala). Enligt den förstnämnde traditionen deremot uppstodo hvalar, själar, och allehanda slags hafsdjur — af ett Svalägg.[A]
[A] Då mig veterligen intet annat spur numera återstår, eller förefinnes, af denna gamla finska folkmyt om fartyget och svalan — såsom ett reminiscens af den bibliska legenden om Noachs ark, och den derifrån utflugna dufvan — sammangjuten nemligen med den Egyptiska traditionen om verldsägget, eller om verldens uppkomst af ett ägg — än den lilla versstump jag redan 1811 icke blott hörde citeras, utan äfven upptecknade af dåvarande adjunkten i Jockas, sedermera Pastorn i Jorois, — Gustaf Winter, så anser jag den, såsom sådan, i sanning förtjena att här meddelas äfven på Svenska. Den lyder, som följer:
Lilla svalan, dagens fågel. Flög en sommardag, och flängde; Sökte land — att der få sofva. Och en park — att der sig hvila, Och ett fält, att — bo der bygga. Och ett hult, att — ägg der lägga. Fann ej land, att der få hvila. Ej ett hult, alt deri värpa. Ej en skog, att — der förbida. Ej ett fält, att — bo der bygga. Flög så upp på höga fjället. Såg ett fartyg ut på fjärden. Seglande med röda master. — Flög dit —under skeppets däckbord. Göt sig der ett bo af koppar, Och deri ett guldägg lade — Kom så vinden — ifrån hafvet, Krängde fartyget på sida. Ägget trillade i hafvet. — Deraf uppstod fisk i hafvet, Deraf blefvo skälar skapta, Många svarta (neml. djur) hafvet hysar Dock ej skälar äro alla.
(En variant af samma visa upptecknade jag dessutom sedermera af flickan Anna Pekurinen i Jockas). (Verte)
Äfven i flere andra afseenden anträffa vi stundom, i vära fornsånger, en viss speciel och högst öfverraskande likhet, eller öfverensstämmelse, med de gamla Egyptiernas dogmer och vishetslära. Så t.ex. omtalas, i 14:de och 15:de Runan af Kalevala, huruledes Lemminkäinen — då han vid stranden af "Tuonelan joki" (floden Styx?) lurade på att få skjuta en svana — försåtligen öfverfölls af den blinda Pohjola gubben, som der låg och vaktade på honom, dödade honom, och vräkte hans kropp i vattnet; der Tuonen poika, med sitt svärd, sönderhögg den i flere delar, och kringströdde dem i floden;[a]