[a] En scen, ej mycket olik den som i 1:sta Runan (uti den första upplagan af Kalevala) deremot lämpas på Wäinämöinen (försåtligen skjuten af Lappalainen ); eller som det i 6:te Runan af andra upplagan, heter — af Joukkahainen.
Jag intog, som sagdt, denna lilla sång i Pieniä runoja: hvarifrån den, jemte många andra, aftrycktes först i v. Schröters Finnische Runen, och sedan i Lönnrots Kanteletar. Annars, hvad dessa Pieniä Runoja beträffar, bör jag kanske upplysa, att då jag om sommaren 1817 tänkte besöka de svenska Finnmarkerna, ville jag — såsom en slags välfägnad (tuomisia) från deras fordna hemland — undfägna dessa våra gamla stamförvandter med åtskilliga af våra nutida finska folksånger; men af orsak att det akademiska boktryckeriet i Upsala nu, vid slutet af vårterminen, var — (tillföljd af den då förestående Doktorspromotionen) — öfverhopadt af arbete — stod ingen sättare för mig der att erhållas. Långt ifrån att häraf afskräckas — hittade jag på råd, i det jag sjelf grep mig verket an. Jag öfvade mig nemligen i konsten att sätta. Sålunda satte jag 1817 sjelf det första häftet af dessa sånger (hvilket nogsamt skönjes af de många deri förekommande både språk- och tryckfel); men hann dock, detta oaktadt, icke före afresan få dem tryckta; hvilket, af sådan orsak, måste uppskjutas; och ej skedde förr än efter hemkomsten 1818. Likaså satte jag sjclf 1821 (redan hemmastadd i konsten) äfven det andra häftet, och hann äfven då, före min afresa, få det tryckt; hvaraf jag på finnskogarne samma år gratis utdelade 1,000 exemplar. Dessa sånger voro dock alla af våra allmänna nutida folkvisor. Ty jag hade (af skäl som jag anfört i Läsning för Finnar, 1 H. sid. 329) tagit för princip att icke i tryck meddela något af våra gamla mytiska, eller af våra forntida folkqväden, innan man deraf fått en komplett samling. Detta hindrade dock icke att vissa från de forntida Runorne lösbrytna delar, eller episoder, behandlade såsom sjelfständiga folkvisor, ingingo i det dagliga sångarlifvet; och hvilket t.ex. här var fallet med "Peäskyläinen päivälintu", och "Kulervo Kalevan poika", m.fl. af hvilka den sednare derjemte isynnerhet röjer en sann uppfattning af den finska folkkarakteren — sådan, den visar sig i folklynnet.
äfvensom huruledes sedermera Lemminkäinens moder, efter många sorger och bekymmer, slutligen — medelst en räfsa — lyckades att ifrån vattnet uppfiska de skilda bitarne af hans kropp, dem hon, så godt hon kunde, jemkade tillsammans; hvarefter hon först bad Suonetar (ådrornes och senornes patronessa) och sedermera Ilman impi (luftens tärna) att ordna allt på sitt ställe, och att med utuinen neula (dunste-nålen?) ihopsömma de skilda delarne deraf; hvarvid hon slutligen bönföll hos Herren sjelf (itek ilmoinen Jumala) att rangera allt till det bästa; sålunda återbragte hon nu sin son ej blott till lifs, utan äfven till sin förra skapnad och gestalt. Härvid kan man ej underlåta att, angående Egyptiernas lära, erinra sig det äfven Osiris — som var son (eller, enligt andras förmenande, än bror, än man) till gudinnan Isis — blef af Typhon lönskt öfverfallen, och dödad — hans kropp sönderhuggen, och de skilda delarne deraf — i alla Egyptens landskapet kringspridda. Dem uppsöker nu Isis, med längtande ifver; och när de alla äro funna, skall Osiris åter ifrån de döda — lefvandes uppstå; och då skall det varda slut på det ondas välde här i verlden. (Detta skimrar, eller hägrar, ju liksom litet åt den kristna religionsdogmen, angående Christi uppståndelse ifrån de döda). Kan nu en sådan likstämmighet endast vara slumpens verk? Vi tro att dertill måste finnas någonslags historisk, eller mytologisk anledning.
Ej nog härmed! Vi tro oss, om så höfves, (utom många andra intressanta saker) lagligen — och det ännu i våra närvarande tider — kunna utreda, och bestyrka, att det fordomdags funnits, äfven i vetenskapligt afseende, en viss direkt ledtråd emellan åtskilliga af Finlands invånare och Egyptens såkallade "lärde". Ty ibland de här anträffade 87 såkallade "Runstafvar", hvilka jag ej allenast studerat, och närmare undersökt, utan äfven formligen aftecknat, har jag (enligt hvad som blifvit anmärkt "Läsning för Finnar" 1 H. p. 55, 56, 66, o. följ.) funnit, ibland annat, ej blott i hurudan förskräcklig villervalla med afseende å tideräkningen, eller huru många olikaslags årsberäkningar, m.m. man fordomdags äfven följt här i landet (liksom troligen i alla andra länder) nemligen ibland en klass af mera kunniga och vetgiriga individer (ty de flesta voro väl då, liksom nu, i detta afseende temmeligen liknöjda, och troligen mindre vetande) utan tror jag mig äfven, med anledning häraf, att — åtminstone något så när — i detta afseende känna de olikaslags tids- och årsberäkningar, som, under olika epoker, blifvit begagnade, och följde, äfven hos andra af Europas såväl som Asiens och Afrikas olika folkslag, och nationer. Hvarvid jag t.ex. nu endast här, och i förbigående, vill omnämna — att Egyptierna, mig veterligen, är det enda folkslag, som under Nabonassars eller egentligen under Nebukadnezars tid (år 747 före Christi födelse) begynte att räkna sitt år från den 26:te Februari (nota bene — enligt vår nuvarande tideräkning) och hvilken dag således då var deras nyårsdag. Denna beräkning följdes, och begagnades, sedermera länge af deras vise, och lärde. Med anledning häraf, och för att nu återkomma till Finnarne, så erhöll jag, bland annat, den 4:de Mars 1862 af Grefve Aug. Armfelt till Wiurula (i Halikko socken) en Runstaf, som börjar nyåret precist med den 26:te Februari; och hvilken, förvarad i min Runstafssamling under n:o 52 — när som helst står, af sakkännare och vetenskapsmän, att undersökas och beskådas. Men vi hafva ju numera (mig veterligen) ingen enda här i landet som tyckes förstå sig på denna slags forntida litteratur.
Våra fornforskare, och fornminnesföreningar, äro i detta fall oefterrätteliga (jemf. Läsning för Finnar, 1 II. sidd. 21, 51). Detta anser jag emellertid vara ett talande bevis derpå att ursprungligen Egyptiska kalenderstafvar fordom äfven blifvit begagnade i Finland; hvaraf originalerna hitkommit till norden — måhända redan under vikingatiden, om ock härstädes sedermera tid efter annan litet modellerade. Eller månne man väl äfven här kanske vill räkna detta factum compertum endast såsom en tillfällighet, eller såsom — slumpens verk? Ty det torde väl icke här behöfva erinras att dessa många fordomdags allmänt i d.s.k. "gamla verlden" begagnade, och sig emellan olikaslags, beständigt brukbara, såväl ben- som träkalendrar — icke äro en uppfinning, eller en produkt, af den enskildla fliten och omtankan; utan att de ursprungligen alla förskrifva sig ej blott från ganska olika håll (folkslag, och nationer) äfven som från olika tidsåldrar och epoker; och att sjelfva originalerna, eller de första typerna till dem, blifvit — isynnerhet med afseende å års- och tidberäkningen, och således äfven med hänseende till bestämmelsen af sjelfva nyårsdagen — uttänkte, utfunderade, och uppgjorde (förfärdigade) af de tidernas (inom olika folkslag) mest utmärkta astronomer och mathematici; ehuru de visserligen sedermera, och under tidernas längd, tillföljd af enskild slöjdfärdighet, blifvit oräkneliga gånger, och tid efter annan, i skilda länder eftergjorda och afkopierade, och det ofta till och med — af gemene man. Likaså hafva vi af asiatiska Prim- eller Runstafvar — t.ex. en (neml. n:o 6) som följer Seleucidernas tideräkning, hvilken begagnades af flere orientaliska folkslag, och som börjar året från d. 1 Oktober (hvilken dag var deras nyårsdag) och sålunda vidtog 312 år före Chr. eller från den dag deras välde blef befästadt i Babylon. Ty såsom bekant är, blef Alexander den Stores fältherre Seleucus Nicator konung i Babylon (312-281 f.Chr.); och måhända ligger nu häri orsaken hvarföre "Hyres-året" ännu beräknas hos oss, från d. 1 Oktober? Likaså hafva vi en Runstaf (n:o 63) som börjar året med den 1 November, eller från samma tid som d.s.k. "lego-året" hos oss; hvartill troligtvis måste finnas någon historisk anledning, den vi icke känna. Dock det veta vi att ej blott Tschuvascherna utan äfven att Kamtshadalerna, enligt uppgift, börja sitt år med November månad (se Schiefners "Das dreizehnmonatlicbe Jahr und die Monatsnamen der sibirischen Völker" sidd. 326, 331).
Ja vi böra kanske icke förtiga att vi i detta afseende (nemligen med hänseende till åtskilliga mytiska begrepp, och föreställningar) — funnit vissa loca parallela emellan Finnarne och invånarne till och med i Japan, för att här ej tala i sådant afseende — om andra oss vida närmare belägna folkslag. I anledning hvaraf det synes som vissa gemensamma såkallade andliga eller intellektuela svallvågor, i detta afseende, fordomdags hade gått genom hela menniskoslägtet. Och liksom vi här visat att de olika folkstammarne stundom tyckes hafva korresponderat med hvarandra i afseende å sina myter och trosdogmer, så hafva vi redan för 21 år sedan bevisat att sjelfva ordet, som utmärker begreppet Gud, hos alla jordens olika folkslag — såväl med afseende å sin form, som med hänseende till sin betydelse — ännu röjer, och antyder, spår till någotslags såtillsägandes slägtskapstycke, eller ett gemensamt ursprung (se Jumalasta, ja hänen monenaisesta nimittämisestä moailman erinäisillä kielillä &c. ) såsom vi ock för 18 år sedan faktiskt utredt att bland sjelfva stamorden i alla verldens många och olika artade språk och tungomål — finnas flere fasta, och vigtiga, beröringspunkter, som antyda ett gemensamt ursprung (se De Finska stamordens uppkomst &c. ). Hvartill slutligen kommer, att vi, enligt ett redan färdigt skrifvet arbete i manuskript, framdeles åtaga oss att bevisa, och ådagalägga, att ibland de många olika folkslagens skilda plägseder och bruk, rundtikring hela verlden — finner man likaledes mycket som karakteriserar om ej en gemensam upprinnelse, så åtminstone en viss anmärkningsvärd öfverensstämmelse. Månne man icke häraf (d.v.s. af alla dessa sammanlagda omständigheter) kunde, i antropologiskt afseende, draga vissa vigtiga och intressanta — slutsatser? Och hvilka lyckas, i vetenskapligt afseende, besanna bibelns lära angående menniskoslägtets gemensamma ursprung från samma stam, d.v.s. att menniskorna icke ursprungligen af sig sjelfva uppvuxit på olika ställen, liksom svampar, ur jorden — en åsigt hvilken många af de naturkunnige tyckes hylla.
[7] Så t.ex. sammanträffar Wäinämöinen (enligt sista gången i Kalevala) med Jungfru Maria, och kommer med henne i delo. Många andra interpoleringar här att förtiga.
[8] Sanningen häraf skönjes redan deraf att dessa menniskoslägtets fabler, med oförminskad glans och auktoritet, redan existerat, och florerat — i flere tusen år, såsom utmärkande Guds egna ord. Då nu så tankedigra grundsatser, och djupsinniga kosmologiska och teosofiska åsigter, redan den tiden kunnat utveckla sig, och göra sig gällande, genom att koncentreras i gamla såkallade folksägner, eller legender, så anse vi detta för ett talande bevis derpå att menniskoslägtet existerat här på jorden, redan kanske flere tusen år dessförinnan, d.v.s. förr än dessa djupsinniga och tankedigra folktraditioner hunnit bilda och uttala sig. På samma sätt hafva vi, på ett annat ställe, bevist — att det ovilkorligen erfordrats tusental af år, förrän menniskan — vid skapelsen, i likhet med djuren, endast begåfvad med ett enformigt ljud, eller läte, derutaf småningom kunnat utveckla först ett artikulieradt, och sedan ett kultiveradt språk — först nemligen i tal, och sedan bevars — i skrift.
[9] Vi fästa oss vid det i svenska språket här begagnade ordet smed; hvilket ej blott tyckes utmärka en arkaism, utan äfven synes antyda en exotism, d.v.s. en ordagrann öfversättning ifrån Finskan, der ordet seppä (smed) användes, och begagnas, i alla möjliga ordvändningar, t.ex. puuseppä, sanan seppä, virren seppä, runoseppä, m.fl. Och hvilket bruk förekommer oftare användt af svenskarne i gamla tider.
[10] Denna slags prestig karakteriserar, och tillkommer, endast vidskepelsen och vantron. Såsom sådan röjer den sig t.ex. i Judarnes föreställning af hvad som, af slagtadt kött — gagnar, eller — skadar; d.v.s. hvad som enligt deras förmenande är koscher (d.v.s. " heligt ", eller utan vank) och hvad som är treife (eller "oheligt", d.v.s. hvad som har vank).