[11] Att det Finska folklynnet likväl icke gillat, mycket mindre baserat sig pä ett såbeskaffadt system, kan bevisas af flere deras, i form af ordspråk, uttalade gamla folkfilosofemer, t.ex.
Ei oppi ojahan koatak, Vaiva tapoja pahennak. — Opiksemme ikä pitkä, Viisauveksi vaiva kaikki. — Ei luulo ole tieton vertainen m.fl.
[12] Ej underligt derföre om äfven Finnarnes åsigt angående qvinnans ofelbarhet, och kapacitet, icke öfverensstämmer med nutidens, i detta afseende — högt uppjagade begrepp; ty de förklarade kort om godt:
Ei piikaisuus menesty asioissa,
d.v.s. alt "qvinnan duger icke att utföra, eller att uppgöra, affärer". Ja de gingo så långt att de sade:
Ei piikaisuus muussa kelpa kuin kirpuja käsittäissä; — och Pois tunkiot tuasta, pois tyttäret talosta; — eller Naura hyvälle, naura pahalle, naura naisen kuolemalle.
Finnarne voro dessutom icke de enda, som i detta fall misskände qvinnans sanna värde (jemf. Otava 1 D. sidd. 174 o. följ:) Äfven andra forntida folkslag hafva gjort detsamma. Ja några hafva härvid gått så långt, att de till och med satt i fråga — huruvida qvinnan borde tillerkännas äga menniskovärde? (Jemf. t.ex. hvad Albertus Magnus härom skrifver i en enkom angående denna fråga utgifven afhandling — De secretis mulierum; och hvarmed man vidare kan jemföra — Disp. qua probatur mulieres homines non esse. Parisiæ 1593. 12:o). Å andra sidan åter har man, i våra dagar, gått lika långt — i en motsatt åsigt; i det man tror att qvinnan numera duger till allt. Vi hylla den gamla satsen — ne sutor ultra crepidam! Och tro att Finnarne tänka detsamma, då de säga:
Ei ouk lapsessa laulajata, Kuola suussa soittajata.
[13] Dessa myter antyda alla, från hvilken sida man än vill betrakta dem, att menniskan nemligen sjelf är orsaken till sin olycka — en sanning, som ingen kan bestrida; ehuru få torde, af egen erfarenhet, hafva insett det.
[14] Dock ej nog dermed, att den Israelitiska folksagan, liksom den Grekiska, antyder menniskan såsom orsak till sin egen olycka — äfven uti de Finska folktraditionerna uppdykar samma idé, och det under en högst egen, och originel, form; till ett bevis, å ena sidan, att den icke är lånad ifrån Judarne, — än mindre ifrån Grekerne, och likaså, å andra sidan, att den daterar, eller förskrifver sig, ungefär från samma tid, eller verldsålder, som de båda förenämnde; och således utgör den ett ursprungligen talande bevis af den tidens kanske nog allmänna teosofiska verldsåsigter. Vi förvara, bland våra fornminnen, äfven flere andra mytiska sagominnen af de i gamla Testamentet förekommande urkunder, såsom t.ex. berättelsen om "Noachs ark", och huru Profeten Jona uppslukades af "fisken" — ej olikt Wäinämöinen i buken på Antero Vipuinen. Äfven historien om den i bibeln omtalta stora " Kurbitsen ". (lik asken Uggdrasil ) tyckes hafva nog mycket syskontycke med den af Topelius (i 4 D. p. 15) omtalta jättestora eken, hvars topp nådde till himmelen, och hvars löfrika qvistar utsträckte sig åt alla väderstreck; eller med den af Wäinämöinen framtrollade himmelshöga granen (Kal. 10 R. v. 31-39) m.fl. Men hvilka folkberättelser likväl hos oss äro så sjelfständigt hållna originaler, att man deraf nog kan se det Finnarnes stamfäder ej blott måste hafva varit jemnåriga, och samtidiga, med d.s.k. "Guds barn", utan äfven med dem stått i närmare kontakt; utan att derföre just vilja antaga det af Rudbeck och några lärde (med stöd af 13 Kap. vers. 40-46 i Esrae 14:de Bok.) anförda beviset, det Finnarne skola härstamma af de tvenne under Konung Hoseas tid af Salmanassar i d.s.k. Assyriska fångenskapen bortförda Israels slägter, hvilka skilde sig ifrån de öfriga af sin stam, och, vandrande öfver Euphrat, sträckte sitt tåg upp emot norden, (jemf. Förkl. öfver Tacitus, sid. XVI, "De finska stamordens uppkomst", sid. 11, och Åbo Tidningar 1774, p. 97, och 1772, p. 148, 153), tro vi oss dock framdeles, och vid ett annat tillfälle, kunna bevisa det våra stamfäder med dem till och med stått i nära skyldskaps- eller familjeförhållanden. Ty väl veta vi att ordet, eller att namnet Finne (d.v.s. att det nuvarande finska folknamnet,) såsom sådant, först blifvit nämndt, eller historiskt bekant, genom Tacitus, som lefde omkring 90 år efter Frälsarens tid, liksom det Lappska folket, och det Lappska namnet först förekommer omnämndt hos Saxo, i 12:te seklet, och i Fundin Noregur; men ingen torde väl derföre vilja påstå det ej hvardera af dessa folkslag — Finnar såväl som Lappar (ehuru, naturligtvis, under andra och för oss numera okända, eller främmande namn) — redan funnits till, och fortlefvat i tal af flere sekler dessförinnan, eller innan deras namn omtalas i historien. Ty historien sjelf är ju ett barn af sednare tider. Ja huru många ej mindre riken än folkslag, hafva icke efter hvarandra existerat, florerat, och kullbytterat? af hvars namn vi icke äga ens det ringaste spår. Också vet man att Finnarne, jemte flere andra med dem närmare eller fjermare beslägtade nationer, troligen länge inbegrepos bland d.s.k. Scythiska folkslagen, äfvensom de ansågos vara nära beslägtade med de forntida Partherna. En väl ackrediterad svensk häfdatecknare säger: "Finnarne hafva alltid varit ett bland de mest utbredda folk i verlden (?). De hafva bebott hela den ofantliga jordrymden från vesterhafvets kuster — till de Uralska bergen (?) inom hvilken landsträcka, med tidens fortgång, en mängd andra folk inträngde. Det är derföre ovedersägligt att Finnarne äro norra Europas stamfolk… Särskilda folkslag af Finsk stam hafva uppehållit sig vid Chinas gränsor, vid Wolga, och på den tid då de stora folkvandringarna inträffade — vid Svarta hafvet". (se Iduna IV H. p. 102, 103). Och vi kunna härvid tillägga att det närvarande, storartade, Ryska riket hufvudsakligen består af finska och tartariska folkstammar, hvilka blifvit med hvarandra amalgamerade, och mer eller mindre koncentrerade. Anmärkningsvärdt är det äfvenså att det Finska folket af Ryssarne ännu allmänt benämnes Tschuder — ett namn som Finnarne sjelfve deremot icke vidkännas; men hvilket nog mycket liknar, och påminner oss om ordet Judar, liksom det (å andra sidan) torde vara ett reminiscens af det fordna folknamnet Scyter. Men underligt är det! Vi komma troligen framdeles, i ett visst annat vetenskapligt arbete, att bevisa huru nära Finnarne torde, i detta fall, komma att stå till gamla Testamentets heliga såkallade "urkunder".