[15] Det henne härföre ådömda straffet, synes mången kanske nog strängt, enär förbudet var meddeladt Adam, och icke Eva; som måhända derom kunnat vara i okunnighet.

[16] I likhet med denna tröst lemnar äfven den Judiska myten oss det hopp att "qvinnans säd, i sinom tid" skulle söndertrampa ormens hufvud, hvilka ord i allmänhet blifvit tillämpade på Frälsarens tillkomst i verlden. Mig synes det dock såsom denna spådom mindre väl lämpade sig på Frälsarens person. Ty har icke det onda (lasterna, och brotten, i verlden) genom hans ankomst — försvunnit, eller blifvit förqväft och undertryckt; fastmera synes det mig, som man med orden " qvinnans säd " hade afseende på sjelfva menniskoslägtet, hvars mål, och sträfvande, det är (och alltid måste bli) att, med tiden, småningom, bringas till den ståndpunkt, att det goda, öfverallt i verlden, öfverväger, och besegrar, det onda; hvilket torde inträffa (om ej förr) så då det, ofta omtalta, tusenåriga riket randas. Äfven i den Finska myten lemnas oss här ett hopp, ehuru mera naturligt, och — af annan art, såvida det alltid står oss till buds.

[17] Ja redan vid den ytligaste betraktelse af saken, skola vi troligtvis finna att alla stora tänkare och vetenskapsmän (d.v.s. menniskoslägtets andliga representanter, och ljusare förmågor) fordomdags ofta blifvit (liksom Frälsaren) af sin omgifning misshandlade, och mångengång om lifvet bragta; och äfven i sednare tider hafva de — såframt deras tillgöranden ej medföra timliga fördelar — vanligen blifvit af sina samtida nedsatta och föraktade. Också är detta ganska naturligt! Ty de hafva icke förstått sig på (eller brytt sig om) att eftertrakta (och skörda) timlig vinst. Först i en sednare framtid skall man troligen prisa, och berömma, deras intelligenta förtjenster; hvilka då, om ej förr, skola inses och erkännas, och det i samma mån som minnet af våra nutida storheter, digniteter och heroer — nesjunka i glömskans natt, och — i ett evigt möker.

[18] Huruvida hon verkligen är det (neml. lycklig) blir en annan fråga, hvilken vi icke här vilja afgöra. Så mycket kunna vi dock säga, att i den mån menniskan vet allt, känner allt, och förstår allt, så äger hon derigenom egenskaper, som mer, eller mindre — åtminstone i ett visst afseende — närma henne till hvad som karakteriserar (enligt vårt begrepp) Gud sjelf.

Ej nog dermed att hela verlden (i sinligt afseende) synes vara skapad oss till tjenst och fromma; i thy att ej blott växtrikets och djurrikets rikedomar, utan tillochmed jordens och mineralrikets skatter, tyckas vara oss enkom egnade till fromma och fördel. Huru mycket större, och rikare, måste icke då de oss beskärda skatterna vara inom andans rike — om blott vi förstå att begagna dem; d.v.s. inom förståndets sfer, i tankarnes verld? Det är i sanning redan, i detta fall, något högst eget, för att ej säga märkvärdigt, att vi kunna t.ex. ostörda, och i all trankilitet, sitta på vår kammare och (t.ex. blott genom den simpla tidningslitteraturen) dagligen hafva reda, åtminstone någotsånär, på allt det vigtigaste af hvad som händer, och passerar, på hvarje skild punkt af jorden — isynnerhet i politiskt afseende. Ja det gränsar nästan till det otroliga, och vidunderliga, att menniskoslägtet — och det nu endast under vår korta lifstid — lärt sig att, medelst ångans kraft, ganska snabbt och beqvämt, färdas både öfver land och vatten, och till följd hvaraf man nu kan, inom den korta tiden af 80 dagar (?) göra en resa rundtikring hela jordklotet; och är det med samma kraft man förstått sig att sätta alla möjliga slags maschiner i gång; hvarigenom menniskan icke numera slafviskt behöfver arbeta "i sitt anletes svett" såsom det står i bibeln att läsa. Å andra sidan åter hafva menniskorna likaså lärt sig att, medelst elektricitetens hjelp, inom några få minuter, utbyta tankar och idéer med hvarandra — ofta på ett afstånd af flere hundra, ja af flere tusen mil, och det utan att hvarken se, höra, eller känna hvarandra; och sålunda från den ena verldsdelen till den andra — likt såkallade andliga väsenden — meddela hvarandra sina tankar och önskningar. Likaså hafva vi lärt oss att medelst gasens makt flyga genom luftens högre regioner — öfver haf och land; och att med tillhjelp endast af dagens ljus — troget teckna, och afkopiera, alla de föremål vi älska och önska, m.m. Då man nu, inom en enda menniskoålder, genom ett klokt begagnande af kunskapens och vetenskapens resultater (frukter) förmått åstadkomma så mäktiga och öfvernaturliga saker — mycket annat att förtiga — hvad skall icke då i en framtid blifva fallet, efter flere såbeskaffade menniskoåldrar? blott man befriades från den dynastiska militärismen, den presterliga katolicismen, och den tjenstemanna och embetsmanna despotismen, som — näst penningen, egennyttan, och vinningslystnaden — nu regerar, och dominerar, verlden. Säg sedan om förståndet, d.v.s. om denna Guds gåfva — duger någonting till! Skada blott att denna förståndets verksamhet hittills endast, och hufvudsakligen, blifvit egnad — till gagn, och fromma, för en hop verldsliga, och timliga, ändamål; och så litet deraf deremot afsedt, eller användt, till hvad det egentligen varit ämnadt, nemligen till att höja oss — inom tankarnes verld.

[19] Det gör mig verkligen ondt, att då alla andra — både när och fjärran — rosat, och prisat, ej mindre Kalevala än dess utgifvare (och hvaruti jag till en stor del äfven instämt, eller förenat mig) — det jag just skall vara den enda, som framhållit dess många fel, och brister (jemf. Läsning för Finnar, 1 II. p. 326 o. följ.). Icke derföre att äfven jag, för min del, högaktar Lönnrots i många afseenden verkligen stora och fosterländska förtjenster, hans berömvärda flit och verksamhet, äfvensom jag i många afseenden beundrar hans litterära sträfvanden och verksamma förmåga (änskönt jag visserligen, såväl med afseende å språk som sak, hyser andra åsigter) men allt detta oaktadt — jag måste ju säga sanningen — kan jag icke undgå att anse, och betrakta, resultatet deraf, d.v.s. hans Kalevala, för ett hobbelbobbel, eller för ett sammelsurium, sammanföst af de mest olikartade ämnen. Också tror jag det han förfarit oändligt klokare, om han — i stället att lemna oss detta af honom fabricerade konstverk, under namn af ett finskt nationalepos — hellre följt en annan princip, och behandlat, skildt, hvarje sak för sig; då troligen läsaren sjelf kunnat uppfatta i hvad sammanhang dessa sånger möjligen stå till hvarandra. Men måhända är jag sjelf kanske orsaken till detta misslyckade försök, hvartill jag på sätt och vis gaf honom klaven redan 18 år före än Kalevala såg dagen (jemf. De Finska stamordens uppkomst, sid 7, not d) då jag nemligen föreslog, att man af dessa gamla Finska folksånger kunde sammanbringa något stort och egendomligt — sammangjutet helt; men konsten att göra det — beskref jag icke. Detta omtalar jag först 40 år sednare, i Läsn. för Finn. 1 H. sid. 329. För att nu på sätt och vis ej blott godtgöra detta mitt fel, utan för att derjemte äfven närmare fixera sjelfva värdet af Kalevala, erbjöd jag mig — i en skrifvelse till Konsistorium af d. 1 April 1843 — att, emot garanti af tryckningskostnaderna — deröfver utgifva en sakrik och fullständig kritik, eller recension; men i stället att med största tacksamhet emottaga detta mitt anbud, förkastades det — liksom många andra af mina vetenskapliga sträfvanden — enhälligt af konsistorium (se Läsn. f. Finnar, sid XIV) hvars medlemmar derjemte voro ledamöter i det Finska litteratursällskapet, hvilket bekostat tryckningen, och utgifvandet af Kalevala. Men kanske var det så godt, och måhända bäst att det gick som det gick. Äfven det Spanska folket, ja hela den Spanska nationen, fröjdade sig en lång lid, och det af hjertans grund, i det det högeligen skröt och yfvades deröfver att Spanien ägde, och bland sina kronojuveler, på det kongliga slottet, förvarade den största diamant, som verlden kände — till dess en viss vetenskapsman engång fick det infallet att närmare undersöka densamma, hvarvid bedrägeriet blef upptäckt; ty befanns det då att den endast var, och utgjorde — ett falsifikat; och nu blef den allmänna sorgen, och dito förargelsen — så stor, att ingen ens numera talte, eller nämnde ett ord, om den rara diamanten. Ja kanske hade det gått på samma sätt med Finnarne, och deras vänner, fennomanerna, om förhållandet med Kalevala blifvit närmare undersökt. Emellertid synes äfven Litteratursällskapet småningom börja inse sanningen af hvad jag sagt, enär det numera beslutit sig att trycka dessa forntida sånger skildt, en hvar för sig; och i sådan afsigt i år utsändt ej mindre än tre Runo-samlare till Karelen.

[20] Detta vare nu sagdt, och gäller det specielt blott om Kalevala. Deremot har Lönnrot i sin Kanteletar, liksom i sin Kantele, med afseende å sednare tiders Finska folksånger — följt en helt annan, och motsatt, d.v.s. en, som mig synes, sundare princip; nemligen den att oförändrade, och osammanblandade, meddela dem sådane som de äro, och sådane som han från folkets mun upptecknat dem. Ehuru han visserligen — äfven härvid (vid tryckningen af dem) begagnade sig af sin obetagna rätt att stundom, och då han tyckte att det så passade sig — i dem tillskarfva, och inflicka, långa stumpar från andra, men med dem närskylde och harmonierande verser; hvilket bäst skönjes vid jemförelse af hans till Litteratursällskapet insända originalmanuskript, med det han sedermera, och kort derpå begagnade vid sjelfva tryckningen.

[21] Se Suomi 1847, n:o 24, sid 95. Samma princip, att rådda ihop allt möjligt, har Lönnrot äfven följt i sina 1842 utgifna Suomen kansan sananlaskuja; der han bland en hop finska sedespråk och ordstäf — intagit en gräselig mängd dumma eller stumma, d.v.s. toma glosor, och såkallade infall och glåpord, de der kantänka skola passera i stället för en sorts "bonmot"; och hvarvid meningen endast tyckes hafva varit att få boken att svälla, på innehållets bekostnad. Sålunda har han uppjagat antalet, af dessa såkallade ordstäf — till 7,077; då vi deremot — som härvid följt en helt annan, och motsatt, princip — i detta afseende åtnöjt oss med 1,139. Och om det, å ena sidan, förundrar oss — att Lönnrot, detta oaktadt, härvid icke begagnat sig af flere utmärkt vackra, och sinnrika, af oss i 1:sta delen af Otava anförda Finska ordspråk, så förundrar det oss icke mindre (å andra sidan) att Litteratursällskapet, utan närmare pröfning, och granskning — påkostade tryckningen af en såbeskaffad upplaga, som den omnämnda. Denna Lönnrots mani, att fösa ihop likt och olikt, har nu sednast äfven uppenbarat sig uti hans under tryckning varande Finska Lexikon; hvaruti han, i stället att från språket rensa, och behörigen utgallra, en mängd från svenskan, eller ryskan (af okunnighet och tanklöshet) någongång obehörigt lånade, eller begagnade, ord — tvärtom skyndat sig att såsom godkänd Finska upptaga, och godkänna, hvarje hänsynslös barbarism. Han hade åtminstone då, i detta fall, bordt utmärka dem, med en skild stil, för att antyda deras art. Då jag redan såsom student i Upsala, af kärlek för sanningen, vågade offentligen förevita Rikets historiografi Kanslirådet Hallenberg, det han — i sina anmärkningar emot Lagerbring, — visat en okunnighet i Sveriges Historia och Geografi, den vi knappt hade förmodat (se Förkl. öfver Tacitus, p. 122, 94); och likaså tvekade jag icke, att — af samma skäl — offentligen skrupensa upp ej mindre Doktor Fant, för hvad han (i sin svenska historia) tanklöst ihopråddat angående Pytheas och hans beskrifning om Thule, än ock hvad Professor Geijer (i sina Svea Rikes Häfder) ihopfuskat angående samma ämne (loc. cit. p. 90-92) utan att här tala om de anmärkningar jag (i Läsning för Finnar 1 H. p. 159-172) likaså tillåtit mig att offentligen uttala emot den Norrska Historieskrifvaren Professor Munchs fantasmagorier angående Finland; och det utan att någon af dessa Herrar haft ett ord att anföra till sin ursäkt, mycket mindre — till sitt försvar; ja då jag likaså, för dess ovärdiga och oförsvarliga beteende, — offentligen vågat blottställa ej mindre Kongl. General Postkontoret i Stockholm (se Tidning för Bondeståndet 1834, n:o 6) än Jägmästeristaten i Wermland (Mnemosyne 1821, sid. 287, och Läsning för Finnar sid. 336) och icke nog med hvad jag i mångt och mycket anmärkt angående sjelfva Universitetet, utan liksom jag var djerf nog att vara den första, som icke blott framkom med den tanken, och förslaget, utan — hvad mera var — äfven sjelf vidtog initiativet, att från sin förnedring upphöja det Finska modersmålet — till landets, och folkets, allmänna och gemensamma både national- och kurialspräk, och det såväl med afseende å konst som litteratur — så vågade jag nu äfven, hvad ingen annan i Finland vågat (icke ens någon inom styrelseverket) — ja jag icke blott vågade, utan det äfven lyckades mig att den 27 Febr. 1860 (medelst, och genom Grefve Berg) förmå H.M. Kejsar Nikolai I att nådigst återtaga, och upphäfva sitt den 8 Aug. 1850 utfärdade Förbud emot Finska språkets begagnande i tryck (se Gottlundin Runoilemisia, 1 H. sid. IX, X) på grund hvaraf icke blott mitt 1850 utgifna Specimen för Finska Professionen blef — såsom författadt på Finska — kasseradt, utan till följd hvaraf jag, under flere års tid, äfven förbjöds att utgifva mina Finska öfversättningar af Fredmans Sånger och Epistlar; med kännodomen af allt detta, så — hvi skulle jag då icke våga, att — i vetenskapligt afseende, granska, och bedöma, våra egna landsmäns litterära produkter? i synnerhet som det sker sine ira et studio.

[22] Ja, det är ju ganska naturligt, att förhållandet icke kunde blifva annorlunda än hvad det blef; då han härvid nemligen utgick, på en gång, från tvenne olika, hvarandra motsatta, principer. Med ett ord, han ville på en gång vara — både Gud, och menniska. Eller, med andra ord, han ville visserligen, så vidt möjligt — i sin renhet bibehålla det mytiska elementet i de gamla fornsångerna, men han ville tillika, och derjemte, modellera och sammangjuta dem med hvarandra, med att sammanstöpa dessa olika sånger till ett helt, eller till en såkallad — Kalevalad; något som ingalunda var så lätt, emedan dertill fordrades ej blott snille, (hvilket Lönnrot ej besitter) utan derjemte äfven att sjelf vara en skald — något som icke heller är allom gifvet. Det var således att förutse — det den ena principen här måste uppväga, eller duka under för den andra; eller — hvad som värre var — de undergräfde hvardera (båda) härvid hvarandra. Då jag i Svensk Litteratur-Tidning för d. 21 Juni 1817, n:o 25, p. 394, 398, förordade saken, var meningen icke att man härvid skulle följa tvenne maximer på en gång — en idé, som Lönnrot, i företalet till första upplagan af Kalevala — sjelf säger sig hafva hittat uppå. Utan att derföre vilja nedsätta, eller förklena, hvarken hans förmåga, eller hans talang — antyder, och påpekar jag endast här sjelfva det omöjliga, med tillkännagifvande att Mästaren, den gången, således — icke var hemma. [23] Det är ju ganska naturligt, och utgör dessutom här ett ovilkorligt vilkor för begreppet af en myt, att sjelfva betydelsen af ordet Sampo (eller Sammas ) måste vara lika hemlighetsfull som oförklarlig; ty —, deruti ligger just det fina i saken. Och annars vore det ju ingen myt. Det är nemligen just meningen, att liksom de forntida orakelsvaren voro med flit beräknade för att icke af alla kunna uppfattas, och begripas — ty hvad Gudarne tala, kunna naturligtvis menniskorna icke förstå, utan möjligtvis endast (med afseende å sin mera djupa och andliga, betydelse) liksom dunkelt ana, eller — gissa sig till; och äfven detta endast af dem, som enkom blifvit härtill uppfostrade, eller invigde — så skulle nu äfven sjelfva myten vanhelgas, och profaneras, om den af den större allmänheten, eller af en och hvar genast skulle kunna lösas och till bokstafven förklaras; ty den skulle derigenom ju, på sätt och vis, förlora sin mytiska (magiska) karakter, eller sin andliga natur. Myten är i detta fall att betraktas såsom ett trollord, eller såsom en trollformel, hvilken väl af alla kanske kan reciteras och efterpladdras, men derföre icke af alla kan förstås, eller behörigen begagnas och användas. Hemlighetsfullhet är här hufvudsaken. (Också till och med sjelfva trollena äro, i detta fall, raktaf förlorade, om man endast lyckas få veta deras namn). Och hvad myten Sampo t.ex. än i dag är, i en större skala, för sjelfva folket, och för hela den Finska nationen, det är amuletten, och talismanen, deremot — i en mindre skala, (d.v.s. af en mindre betydelse) för den enskildta personen, eller för familjen. Det hörde dessutom till sjelfva lefnadsprincipen, eller till forntidens filosofi, att all visdom skulle hållas hemlig och förborgad, eller förvaras såsom ett dyrbart arcanum, antingen anförtrodt att enkom bevaras — på vissa såkallade heliga ställen, eller för att vårdas, och idkas — inom vissa folkklasser eller prestkaster. Ibland sådana kunna vi räkna de Keltiska druiderna, de Egyptiska astrologerna och tecknatydarne, de Persiske och Mediske magerna, m.fl. — ej förglömmandes de Finska hexmästarne och trollkarlarne, nekromanterna, och andebesvärjarne.

[24] Det var den 30 Augusti 1817, som jag af en gammal Finn-käring, benämnd Maja Henriksdotter Turpiainen, uti sjelfva Säfsen sockens kyrkoby, i Westra Dalarne, uti Konungariket Sverige — ej blott hörde, utan äfven upptecknade, denna högst intressanta myt; ty befolkningen af denna socken bestod ännu då af idel Finnar, af hvilka — endast de äldre talte obehindradt sitt Finska modersmål, och det äfven i sjelfva kyrkobyn; ett språk hvilket den uppväxande generationen redan höll på att förgäta. Utom mig hade således denna myt aldrig kommit till vår kunskap; liksom den, utom mig, troligen aldrig erhållit sin förklaring. Jag omtalte denna myt, och införde den (jemte en latinsk öfversättning deraf) på originalspråket, med bifogad förklaring, i min 1818 i Upsala utgifna Dissertation De proverbiis Fennicis. sid. 10. Gumman berättade för mig dessutom, äfven bland annat, en historia om "Kalevan tytär", nästan med samma ord som den finnes anförd af Ganander, i hans Mythologia Fennica, sid. 30. Denna tradition tyckes äfven hafva fortplantat sig ej blott till den Svenska allmogen (jemf. Rich. Dybecks "Runa", 2:dra Häft. Stockh. 1842, sid. 3) utan förekommer spår deraf äfven bland den Danska (enligt Sjöborgs "Nomenklatur för nordiska fornlemningar" 1815, sid. 84).