[25] Här afslöjas således redan i början (det olika) förhållandet — emellan ungdom och ålderdom. Namnet Jompainen motsvarar här det hos Ganander förekommande namnet Joukkavainen, eller som det i Kalevala heter, Joukahainen, och stundom af Topelius deremot betecknas med Joukamoinen. (Vanhoja Runoja I. D. p. 20).
[26] Icke dessmindre, och oaktadt Väinämöinen nekade det, begynte nu Jompainen att sjunga (ehuru detta utgör en lakun i den fragmentariskt meddelade berättelsen). Det var således här icke fråga hvarken om Guds, eller om Jupiters förbud; utan det gällde här endast gubben Väinämöinens varningar. Likväl tyckes han här vara substituerad i stället för någondera af de förra; och detta redan troligen af orsak att den Finska mytens verldsålder torde motsvara de båda andras, och att Finnarne icke kände några andra, och äldre gudanamn, och gudamakter, än deras Jumala; hvilket i så måtto antyder namnets Väinämöinen ålder, och tjenar — liksom mycket annat — till bevis det Finnarne icke varit såkallade afgudadyrkare (jemf. Sv. Litter. Tidning 1817, p. 348, o. följ.), hvartill kristendomens apostlar, och inhemska skrifställare, sökt stämpla dem.
[27] Detta ställe bevisar således att Finnarne, redan då denna myt diktades, idkade åkerbruk, och voro således ett agrikulturfolk; utan att deraf dock följer (enligt hvad 2:dra Runan i Kalevala förmäler, och hvad Lönnrot och Akiander antagit) att Väinämöinen skulle hafva lärt Finnarne det. Märkvärdigt är det likväl, att äfven spår af denna mytiska legend förespegla oss, eller på sätt och vis skönjas och återfinnas i de äldsta Grekiska folkurkunder; ehuru på helt annat sätt förklarade och travesterade; dervid man likaså söker att på engång utreda orsaken till jordens fruktbarhet, och hafvets rikedomar. Ty enligt de mytiska folksagor, som blifvit samlade af Hesiodus från Askra, så hade Kronos (tiden) — då dess fader, Uranos (himmelen) framledd af natten till jordens brudsäng, utsträckte sina armar för att omfamna henne — framilat från ett bakhåll, och med en skära bortmejat sin faders prokreations-organer. Hvarvid det heter: att — blodet strömmade ur såret, och af de droppar som föllo på jorden, föddes Erynner och Giganter; men af de som föllo i hafvet, och der upplöste sig till skum, framgick den högsta skönhetens ideal, den förtjusande Aphrodite (Venus). Äfven åtskilligt annat i våra poetiska fornhäfder, tyckes antyda ställen som anträffas sympatiserande med Grekernas myter. Så t.ex. när vi sjunga om Tuonelan joki, och säga Tuonelan tyttäret toruuvat, manalan lapset riitelöövät, eller Tuos venettä Tuonen tytti, lautoa manalan lapsi. (Topel. 3, p. 20 m.m.) hvem påminner sig icke härvid floden Styx (Lethe?) och Parkerna (motsvarande de Skandinaviska Nornorne ). Och Manalan Matti, eller Tuonen Tuomas, är ju Charon sjelf, vet jag. Ja till och med Cerberus (Skandinavernas Garmer ) har man härvid icke förglömt, och hvarom det heter: Kuin ei sua koirat kuuluu, eikä haukkujat havannu (Topel. 1 p. 8.)
Enär Sampo är den vackraste perlan i Kalevala, och såvida beskrifningen der är mycket vilseledande, och dessutom såtillvida är defekt, att der saknas — sjelfva glanspunkten, eller hufvudeffekten, och derigenom äfven bestämmandet af mytens relativa värde, så tro vi oss göra läsaren en tjenst, om vi meddela den äfven in originali, sådan vi 1817 upptecknade den i Dalarne. Den lyder:
_"Vanha Väinämöinen ja Nuori Jompainen… Lähettiin Pohjan maalle Sammasta hakemaan… Sieltä soatin Sammas kiini — Lähettiin merelle. Sanoi nuori Jompainen vanhallen Väinämöisellen: alotak jo virteis!… 'Viel' on virsillen varainen! vielä Pohjolan portit näkyy, Tuvan-uunit kuumottaa'… Lensipa Sammas pilveen. Löi nuori Jompainen miekalla kaksi varvasta Sammalta poikki. Yksi lensi mereen — toinen soatiin moalle. Joka lensi mereen, siitä tuli suolat mereen; Joka soatiin moalle, siitä tuli heinät moalle. Kuin ois usseimmat saanut, niin ois viljat tullut ilman kylvämätäk."_ Talesättet "lähettiin" (i impersonale ) i stället för "läksivät" ( personale ) tyckes redan vara en forntida arkaism, som numera endast begagnas af de i Twerska Guvernementet, i Ryssland, boende Karelare, (jemf. Otava II Del. p. 256-258). Denna myt är således hållen i en vida äldre, och i en vida ädlare och enklare stil, än den som förekommer i Kalevala. Ty hvarken beskrifves här, onödigtvis, huru Sammas tillkommit, eller tillgången vid dess bortröfvande, och förföljande, m.m. och hvilket allt här icke hör till saken, såsom förskrifvande sig från andra härmed måhända sammanhängande sagominnen. Allt nog, då man hade, och förvarade. Sammas — var man lycklig; men då man förlorade den, var fallet — icke mera detsamma.
[28] Om man nogare härvid reflekterar, skall man — vid en djupare blick, såväl af den enskildla menniskans, som af de skilda folkslagens olika öden — troligen inse, och finna, att det egentligen, och hufvudsakligen är olydnaden här i verlden, som ej blott är (och utgör) det största brott; utan hvilket brott, såsom sådant — äfven medför, och påkallar, det — största straff.
[29] Utan att härpå behöfva åberopa flere bevis, af hvilka vi äga ganska många, torde det göra tillfyllest att endast, i detta fall, åberopa ett, nemligen:
Kuin on peukalo urosta, niin on naista naukiampi.
[30] Det Finska folkets karakter, och tänkesätt, i detta fall — skönjes kanske bäst af följande ordstäf, och tänkespråk:
Hullu omansak laittaa, toinen hullu kiitteä. Moni laitos kiitollinen, moni kiitos laitollinen. Hullu tyhmää kiitteä, viisas hyveä ylistää. Hullu kiitteä vaimoansak, epätieto lapsiansak. Hullu kiitteä hevoistansak, mielipuoli naistensak.