Och såsom en slags förklaring på texten, heter det derföre:
Hullulla hyvä hevoinen, sitä kaikki ajelloo; Vaivaisella vaimo kaunis, sitä kaikki kaulailoo,
eller —
Vaivaisella vaimo kaunis, hullulla hyvä hevoinen, Herrasmiehen noapurissa. (Detta deras begrepp om "Herrasmies!")
Derföre kunna vi, med anledning häraf, icke undgå att ännu engång anmärka, att den ton som nuförtiden ofta föres inom den Finska Tidningspressen, nemligen att prisa och berömma allt möjligt strunt — ofta de obetydligaste småsaker, eller att sålunda, utan närmare granskning, och pröfning, upphöja vissa idéer, vissa saker, och vissa personer, för att derigenom såsom på sätt och vis förguda sig sjelf, såsom t.ex. lofsångerna öfver Kalevala, Castrén, Runeberg, Topelius m.fl. och isynnerhet hvad den Finska armén, eller 1808 års "krigare" beträffar (hvaraf vi nyligen, i Bihanget till Hufvudstadsbladet för d. 26 Aug. 1871, hade ett talande exempel) är något som ingalunda öfverensstämmer med den genuint Finska folkkarakteren, — ja det är, i detta afseende, fullkomligt antinationelt. Detta hör i så måtto till den moderna franska smaken, hvilken för några decennier sedan äfven var på vägen att antaga en Svensk typ, då man alltjemt sjöng om "nordens Carlar " och " Jernbärar-landet." Mig förefaller åtminstone detta slags skrik, denna lättsinnighet, detta sockerströdda smicker — högst vedervärdigt: hvaraf vi helt nyligen, äfvenså i Hufvudstadsbladet, hade ett annat likaså lysande exempel, i de högtrafvande och pompösa såkallade " Imatra-brefven " (i N:o 191-193) — så mycket mer vämjeliga, enär man vet att de voro motiverade endast af egennytta och slemvinning. Hvem som vi ursprungligen har att tacka för denna omstöpning i smaken — från det lugna, allvarsamma och värdiga — till det ytliga, det flygtiga och flärdfulla, så är det ( ni fallor ) redaktionen af dåvordne "Helsingfors Tidning", som ofta — med en lätt och stundom med en flytande penna, målade för oss i rosenskimmer de lumpnaste småsaker, och bagateller; men var sjelf deremot oförmögen att på djupet inse, mycket mindre omfatta landets, och nationens vigtigare angelägenheter, eller mera storartade värf. En annan, nästan lika dålig smak, och en lika antinationel plägsed, har genom Tidningarne inrotat sig hos oss, nemligen — att löpa och lyssna, eller springa efter dagens nyheter och sqvaller; hvarvid vi ofta förlora ej blott en dyrbar tid, utan försumma och förakta vigtigare, och nyttigare, sysselsättningar. Ja om vi närmare granska dessa Tidningar, skola vi troligen finna att det andliga, eller vetenskapliga elementet, d.v.s. ändamälet — att väcka, lifva, och sysselsätta tanken, och att derigenom förädla vår själs- eller föröka vår kunskapsförmåga, är i det hela ganska ringa, jemförd med det timliga, eller materiela, som går ut på att medelst omvexlande af ett tvetydigt nöje, dymedelst inbringa redaktionen en säkrare inkomst; i hvilket afseende den förra åsigten således måste gifva vika, och uppoffras för den sednare. Båda ändamålen böra, och kunna, förenas; men så att det förra likväl blir det öfvervägande.
[31] För att äfven, i detta fall, styrka sanningen af hvad vi här anfört, må tjena följande Finska folktilosofemer:
Mykkä viisas, hullu väkevä. Hullu virren tyyni lauloi, mielitöin pani lopullen. Hullu koko virttänsäk laulaa, hullu kaiken taitonsak ilmoittaa;
— äfven:
Puhuk miestä kaiken päivän, elä nimensäk ilmoita.
Med hvilka sistnämnde ord menas — att man icke skall visa sig angelägen om — att veta hvem han är; såvida det här nemligen gäller saken, och icke — personen.