Den finska Sampo-myten

by C. A. Gottlund

[32] Tvärtom är det med den största tacksamhet, vi böra erkänna Guds emot oss — städse visade kärlek och godhet.

[33] Kuriöst nog, igenfinner man spåren äfven af denna myt — i våra gamla folksånger; ehuru naturligtvis helt och hållet på sitt sätt idealiserade. Så t.ex. liksom Noach och Deukalion, på sin tid, ensam gungade på vågen, så flöt nu äfven Väinämöinen, nästan medvetslös, helt ensam (i sin båt, eller — utan en sådan; ty berättelserna variera) på det stora verldshafvet (se Topelii Vanhoja Runoja, 1 D. p. 25, och början af 1:sta Runan i Kalevala ). Och liksom Noach flere gånger, ifrån sitt fartyg, utsände sina dufvor, för att kunskapa om det någorstädes var land tillfinnandes, så flög (enligt den Finska myten) svalan, eller — enligt en annan läsart — Knipan, (och — enligt en tredje tradition — Örnen ) och sökte land länge och väl förgäfves, utan att dock finna det; hvarföre den (svalan nemligen) slutligen flög till det på hafvet svajande fartyget, under hvars däck den byggde sitt bo, och värpte ett ägg, (se Pieniä Runoja 1 D. N:o V). I sammanhang härmed tillskarfvas nu en annan österländsk myt, hvilken omtalar att ägget föll i sjön, och gick sönder; hvarvid af den nedre delen formades jordklotet — af den öfre delen bildade sig himlahvalfvet, och af de öfriga små äggsmulorne — stjernorne, på himmelen. Hvad som utgjorde hvitan af ägget — blef härvid till att lysa som solen; hvad som var gulan i ägget — blef till att skina såsom månen o.s.v. Man återfinner således här såväl den Indiska som den Egyptiska myten om verldsägget, eller som det heter — om verldens tillkomst ur ägget; hvarmed den Finska myten har många ömsesidiga anknytningspunkter. Det är annars icke utan att man finner en viss likstämmighet emellan Väinämöinens flytande på hafvet, och den Indiska myten om Vischnu, slumrande i ormen Anantas sköte; hvilket framstäldt i teckning (se Fr. Majers Mythol. Lexicon 1 D. pl. 2) företer en trogen bild af ett forntida drakskepp. Vi omnämna det här, endast för att bestyrka — det forntidens folk slodo, äfven med hänseende till sina myter, i beröring med hvarandra, liksom de gjorde det med afseende å sjelfva språket. (Jemf. De Finska stamordens uppkomst ).

[34] Detta tyckes äfven M.O. Alcenius hafva observerat, och anmärkt. En såbeskaffad parallelismus, emellan de Grekiska och Finska myterna, finna vi flerstädes; så t.ex. då Pohjan neiti ej blott (enligt 8 R. v. 121-132) innan hon samtycker till Väinämöinens begäran — pålägger honom att fullborda vissa storverk, och idrotter; liksom hennes moder, i samma afsigt (enligt 19 R. v. 15-344) pålade det Ilmarinen, som härvid i hemlighet af flickan blef underrättad huru han borde bete sig — så igenfinna vi presis enahanda historier om Jason, som — då han af Æetes ålades att fullgöra såbeskaffade dater — blef i hemlighet, genom dottern Medeas trollkonster, förhjelpt att fullgöra dem.

[35] Denna sin uppgift grundar Ganander pä följande strof, frän en gammal Runa:

Sämpsä, poika Pellervoinen, Otti viisiä "jyviä" — Seihtemiä "siemeniä" — Lähti maita kylvämääm, Saloja tikittämään. Suot kylvi — kanarvat kasvoi, Norot kylvi — nousi koivut, Mäet kylvi, nousi männyt. — Kylvi kummut kuusikoiksi, Karankot — kataikoksi…

Dessa verser anträffas yttermera varierade, spalierade, och behörigen interpolerade i Kalevala Run. 2 v. 13-42; der, i stället för Sämpsä, läses Sampsa; ty vokalerna a och ä variera i finskan ofta med hvarandra. Häraf har man emellertid tagit sig anledning att i Kal. 16 R. v. 14 o. ff. dikta det Väinämöinen sände Sampsa att söka åt sig skeppsvirke (laivapuita). Enligt Ganander besjunger således skalden, och förklarar här orsaken till, och äfven tillgången vid jordens första fruktbarhet, och vegetation (ett ämne, hvilket äfven Sammas-myten omtalar) ett annars — nog djupsinnigt och naturfilosofiskt ämne för — en folktradition. Ett ämne, hvilket här påsättochvis ingår endast såsorn en episod i sjelfva myten om Sampo, eller Sammas; men utgör ingalunda dess betecknade eller filosofiska verldsåsigt. Annars hvad sjelva betydelsen af det härvid använda ordet Sammas (eller Sampo ) vidkommer, så skola vi nu ej derom tvista, eller bekymra oss. Det kan tillsvidare få betyda, och beteckna, allt möjligt, och hvad helst man vill, ty derpå ligger här (till en början) ingen vigt. Det är endast sjelfva handlingen som här är fråga om, och som utgör sjelfva hufvudsaken; och ej de handlande personerna, ej sakerna, som här omtalas, ja — ej ens de skilda orden, som deri ingå, eller härvid blifvit begagnade. Ty detta åter utgör en helt och hållet skild fråga, i och för sig, som med den förra (d.v.s. med sjelfva handlingen) egentligen har ingenting att skaffa. Ty väl slår den sednare frågan här ställd i ett sammanhang med den förra; men är deraf dock i det hela laget, eller i ett visst annat afseende — oberoende. Vi hafva tiliförene redan förklarat karakteren af denna myt, och bevisat att sjelfva andemeningen deraf är, att visa — det menniskan sjelf är orsaken till sin olycka, d.v.s. till det mer eller mindre lyckliga tillstånd, hvaruti hon vanligen befinner sig; och detta förnämligast genom sin olydnad. Här återfinna vi således ej mindre den Grekiska än den bibliska traditionen om Pandora och Eva. Men härvid tillkommer nu (enligt den Finska myten) såsom ett nytt skäl till menniskans olycka — icke sä mycket den sinliga eller köttsliga lusten, eller d.s.k. begärelsen att olagligen vilja tillegna sig andras egendom — hvilket då det sker medelst rof, eller såkallade vikingatäg (enligt Skandinavernas åsigt) ansågs, tvärtom, för en ridderlighet; men ingalunda så, om det sker medelst ett otillåtligt tillgripande af hvad som tillhör en annan — och hvilket i det hela är oförenligt med den Finska karakteren, som i detta fall uttalar sig ganska vackert i det finska folkfilosofemet: toista toisen vehnenen, toista toisen vehkanenkin. Och att häröfver således skryta, eller brösta sig, är oförståndigt, ja otillständigt, och anstår derföre ingen hederlig man. Hvarföre ock följden icke uteblir; ty på brottet följer alltid straffet. Vidare lär man sig af denna myt, att menniskan sällan är nöjd — med sin lott, eller med hvad hon har och äger; utan önskar sig alltid — något bättre; ty det heter ju:

Kuin oisi usseemmat soanut!

Eller som Svensken säger: mera vill — mera ha. Och äfven denna menniskans egenskap är — lika naturlig, som lofvärd; hvilken, om den å ena sidan oroar henne, och ger henne bekymmer — bålar den henne (å andra sidan) och för henne ett steg framåt; hvilket här är en ny, och ganska lärorikt framhållen sanning. Och således om naturen än sparsamt här utdelat sina gåfvor, d.v.s. begåfvat oss (eller vårt land) endast med små smulor af sina rika håfvor, så böra vi derföre dock icke klaga, och vara missnöjda, utan böra vi vara nöjde och belåtne; emedan de — genom vår flit, och vårt arbete — riktigt använda, kunna mångdubblas; och derigenom bereda en rik välsignelse öfver vårt fattiga land. (Kal. 38 Run. p. 300-314). Sådan är nu i allmänhet, enligt vår mening, uppfattnigen och tendensen af den här ifrågavarande Sampomyten. Och vi tro att den, såsom sådan, skall försvara sin plats.

Hvad sedermera vidkommer de båda, skilda, härvid begagnade orden — så är det naturligt att äfven de icke kunna vara utan sin i detta afseende egna, och synnerliga, betydelse. Hvad således nu till en början först vidkommer det här förekommande ordet Sammas (hvilket ingalunda är ett diminutivum af ordet Sampo; såsom Dr Donner behagat förklara det) så anse vi det vara bildadt af, eller rättare sagdt — en variation, eller en skild läsart af det Finska ordet saamas (eller saamasi ) eller rättare sagdt, det är samma ord, ehuru — olika prononceradt, enligt hvad saken och verssatsen fordrar; derigenom att, i det sednare ordet, det dubbla a blifvit förenkladt; emot det att det enkla m deremot, i det föregående ordet, blifvit fördubbladt. (På samma sätt, och af enahanda anledning, har man i vestra Finland, t.ex. af förnamnet Tuomas, bildat namnet Tommi ). Måhända har detta skett endast för att mera intonera, eller att här på stället gifva en större vigt, och betydelse, åt sjelfva ordets egentliga bemärkelse; d.v.s. för att äfven i formelt afseende, sålunda på något sätt utmärka detsamma, med hänseende å sin betydelse, från det dermed liktydiga ordet saamas (eller soamasi ) — bildadt af ordet saama och pronominalsuffixen si. Och hvilket ordagrant betyder "ditt byte", din inkomst, "din fångst", d.v.s. "hvad du fått, eller erhållit". I hvilket fall det således, såsom ett supinum, eller substantivum, bildadt af verbum saan (och det — äfven enligt en annan etymologisk förklaring, hvilken vi straxt skola anföra) t.ex. kan betyda "din skatt", på samma sätt som juomas, juomasi (af juon ) betyder "din dryck", och tuomas, tuomasi (af tuon ) " hvad du hemtat "; — helst Finskan icke har något annat motsvarande ord som betyder skatt, än vero, som egentligen betyder ränta, procent. Härvid är dock den skilnad att saamas betyder en skatt, eller en skörd, en inkomst, m.m. som redan är inbergad, hvaremot saatava (bildadt af samma stamord) betecknar en dito som bör stå att fås, och hvilken man således icke ännu erhållit.

Ordet Sampsa åter, som ursprungligen här förmodligen ägt samma betydelse, är troligen uppkommet deraf, att anhangspartikeln pa, för mera eftertryck, blifvit ordet tillagdt; hvaraf man således erhållit ordet sammaspa. Och då nu detta långa och trestafviga ord, eller då detta daktylon (hvaruti bokstafven p numera ingått) sedermera skulle, i och för meterns skull — såsom en spondé, eller en troché — inpassas i versen, måste det åter (med bibehållande af denna particula enclitica pa ) stympas, eller förenklas till ett tvåstafvigt ord; hvilket icke kunde ske annorlunda än derigenom att bokstafven p nu, enligt det allmänna bruket, efter språklagen, flyttades — från slutet af ordet, och ställdes midt uti detsamma; hvarigenom skulle uppstå det kakofonetiska ordet sampas; hvilket på grund af de språk- och ljudlagar, som blifvit anförda i "Forskningar uti sjelfva grundelementerna af det Finska språkets grammatik" (sid 36) — i poetiskt afseende, och för större emfoni, blifvit utbytt — ena gången emot ordet sampsa, och — andra gången emot ordet sampo (ett ord af samma form som lempo ). Följden häraf blir således att alla tre orden, sampsa, sampo, och sammas, beteckna en och samma sak, och utgöra sålunda ett och samma ord. (Castréns förklaring det ordet sampsa är en förvrängning af det ryska dopnamnet Samson, lemna vi för öfrigt i sitt — välförtjenta värde). Den som icke åtnöjer sig med denna förklaring, utan påstår att ordet sammas sjelf är ett stamord, må derföre åtnöja sig här med en annan. Liksom ordet hammas (tand) har i genetivus hampaan, och liksom lammas (får) har i genetiven lampaan, så måste nu äfven sammas rätteligen ha i genet. sampaan. Vi finna således huru, och på hvad sätt p ljudet, i analogi med språkets lagar, kommit att ingå i detta ord; och sedan det engång väl kommit dit, är det ej så lätt att få det derifrån. Sålunda hafva vi t.ex. namnet sampa-linna, nära Abo, der bokstafven p förekommer äfven i nominativus. Vida vigtigare skulle jag anse den omständigheten förtjena att uppmärksammas — att sammas är ett ord som icke, åtminstone i denna bemärkelse — numera, återfinnes i vårt språk här i landet; hvilket är fallet — äfven med många andra ord, som — under tidens längd, derifrån försvunnit (och detsamma gäller äfven om namnet Jompainen, hvaraf i Finland icke återstår något minne). Det måste derföre antingen vara lånadt från ett annat språk, eller ock utgör det en arkaism, d.v.s. ett föråldradt talesätt, som numera från språket redan dött ut, och försvunnit. Att det för språket fordom åtminstone icke varit främmande, bevisas deraf att det var kändt, och ännu begagnades på de Svenska Finnskogarne, utan att ordet derföre förefinnes i något annat språk. Att det måste vara en arkaism, skönjes äfven deraf, att redan Sturleson (född 1179) på flere ställen omtalar det Finnar, ännu på hans tid, bebodde de Skandinaviska skogsbygderna; hvilka Finnar dock vid digerdöden 1350, nästan totalt utdogo, men hvilka dock i språket qvarlenmat några spår af sin tillvaro; och hvilket ännu skönjes hos den närvarande generationen. Så t.ex. heter moder på de Svenska och Norrska Finnskogarne öfverallt på Finska munna — ett ord hvilket icke numera någorstädes återfinnes i vårt Finska språk. Blott på ett ställe, i en gammal runa, förekommer hos Ganander (sidan 60) ordet munnu såsom betecknande ett qvinnonamn — till ett bevis att det fordom åtminstone funnits i språket, ehuru det numera ej förekommer i något lexikon. Och likaså heter ordet flicka öfverallt på Finnskogarne, å Finska, muksa — ett ord hvilket likaledes ej mera i vårt språk återfinnes; men hvaraf spår dock förekommer i Tschudiska ordet mutsa, och i Olonesiska ordet mutsoi (som betyder brud, ungmor ). Äfven på Baskiska (som talas i den Spanska provinsen Biscaya) heter flicka moza. Ett ord hvaraf annars åtskilliga ättlingar, och samslägtingar, förekomma på många — äfven vidtaflägsna språk och tungomål. Så t.ex. ordet mus'a, som på Mandingo språket i Afrika betyder "hustru", och detsamma betyder musee, på Jalunka, och mussu, på Socko-språket (som, är en dialekt af Mandingo) äfvensom massari på Beetjuana spr. m.fl. och hvilka ord tillhöra samma ordklass som det Latinska ordet musa, och det Engelska miss; och äro på långt håll beslägtade med Svenska ordet mö, det ny Persiska made, och det Tyska magd, m.fl. A andra språk deremot får samma ordklass en i detta afseende motsatt bemärkelse, såsom fallet är t.ex. med musch på Ryska, mies på Finska, och mas på Latin; hvilka ord alla deremot betyda man.