Men utan att här numera tala hvarken om Olof Trälälja eller om Birkebeningarne, m.fl. kunna vi ej blott i filologiskt utan äfven i etnologiskt afseende — bevisa dessa forntida Finnars tillvaro; ty utan att fästa oss dervid att sjelfva namnet Wermland (det skrefs i äldre tider Warmaland ) af många anses hafva uppkommit af Finska ordet voara-maa, äfvensom att Ölmähärad (hvilket i gamla pergamentsbref skrifves Ylmähärad ) fått sitt namn af finska ordet ylämaa, eller att sjön Kymmen ännu i dag, oförändradt, bibehållit sitt Finska namn (myckel annat att förtiga) så vilja vi nu här t.ex. blott anföra att det finnes en stor och folkrik by, invid Klarelfven, i norra delen af Dalby, i Ekshärads socken, bärande det Finska namnet Höljys (ett namn som påminner om byn Höljö i Nurmis socken, och om byn Höljäkkä i Pielis socken) och hvilken by i urminnes tider, d.v.s. i flere hundra år — ägt en helt och hållet Svensk befolkning; men hvars invånare, det oaktadt — än i denna dag, af de andra sockneboarne — allmänt kallas "Höljys Finnarne". Också var det i denna by, hvilken endast ligger några mil från byn Aspeberget på finnskogen, som kyrkan förlades till den nu sednast — till följd af min framställning — härstädes bildade, såkallade "Norra Finnskoga Församling". Hvad som blifvit sagdt om Höljys, gäller äfven om Treskog, en ännu större svensk by, inom Gunnarskogs socken. Vare detta, i förbigående sagdt om de fordom här boende primitiva, eller ursprungliga Finnarne, af hvilka vi ännu kunna spörja spår i sjelfva det här än i dag begagnade Finska språket.
Vi hafva nu således, genom våra vandringar år 1817 på Finnskogarne i Dalarne, sålunda lyckats att få reda på den genuina betydelsen af ordet sampo, hvarom de "lärde", i mera än i 50 års tid tvistat, och hyst olika tankar, ja — utbytt de löjligaste meningar, utan alt ens kunna ana till det rätta förhållandet. Om man nu således antager, hvad af många redan förut blifvit framhållit, nemligen att en del af den vid floden Dvina fordom boende finska folkstammen (känd, i de skandinaviska sagorne, under namn af Biarmer) fordomdags troligen äfven erlagt någon slags skatt till "Pohjola", eller till dem af sina stamförvandter, hvilka boende mera nordligt kring sjelfva flodmynningen, och invid hafskusten, der de (enligt Sturleson) i ett tempel enkom vårdade, och förvarade, den beryktade Jumalabilden — så är det mer än troligt, att denna skatt bestod i säd (hvaraf folket skulle lefva, och hvilket ännu i dag utgör folkets vigtigaste lefnadsvilkor). 1 detta fall hafva vi genast till hands en annan, och en ny, förklaring af ordet sampo, som än närmare bekräftar den förra, och nogare bestämmer hvaruti denna skatt egentligen bestod. Också heter det derföre ej förroskull om Wäinämöinen, då han seglade till Pohjola:
Tuopi laivalla eloa, Aluksella aartehia. (Kal. 18 R. v. 619, 620)
Det heter derföre i en gammal Runa (införd i Mehiläinen 1836, Toukok.) om Tuiretuinens son, då han for till Pohjola, att han läksi viemään vetoja, moarahoja maksamahan (åter ett nytt ord på begreppet "skatt").
Vi kunna härvid icke undgå att i förbigående anmärka det slägtskapsförhållande, som i detta fall synes (ehuru på längre håll) förete sig emellan ordet sammas och det finska ordet siemen (frö. korn, säd, eller egentligen — utsäde) och hvilket ord återfinnes i många ej blott med Finskan beslägtade tungomål, utan äfven i andra, och forntida, språk. Så t.ex. utan att här tala om det latinska liktydande ordet semen, och dess ättlingar (såsom t.ex. seme, på Italienska, och semicute, på Spanska, m.fl.) deriverade kanske, eller åtminstone beslägtade med ordet serere (så) så heter säd äfven på Ryska sämja — på Jakutiska (vid Kolyma floden) samen — på Sanskrit, sumana, o.s.v. hvaremot same, och sämen, på såväl forntida som nutida Teutoniska egentligen betyder säden hos djuren, och är ursprungligen samma ord som sajo, på Lappska — saad på Irländska — saed, på Anglosaxiska — sal på Alemanniska — saat på Tyska, och — säd på Svenska. Med anledning häraf skulle man kanske kunna tillägga ordet sampo (sammas) en alldeles ny förklaring, eller en betydelse, som dock derföre icke motsäger, men snarare bekräftar, och öfverensstämmer med den förra. Då ordet ruis (genet. rukiin ) som motsvarar begreppet "råg", icke tyckes vara genuint finskt, är det nog möjligt att råg, liksom säd, i allmänhet i de uräldsta tiderna betecknades med ordet siemenet, som numera betyder "utsäde". Åtminstone betecknades så den råg, som skall sås, och hvarom här tyckes vara i fråga; och derföre om, som sagdt, sampsa är Pellervoinens son, så vill detta, med andra ord, icke säga annat än att utsädet hör åkerbruket till ( pellon siemenet ). Att folkpoesin äfven gör den döda naturen till — både lefvande, och talande, är ju redan, af gammalt en erkänd sak. Om sådant varit förhållandet, och om (t.ex. till följd af missväxt) hungersnöd, eller brist på säd (utsäde) inträffat i Pohjola, efter Louhi (enligt Kalevala runorne) genom Wäinämöinen, gaf Ilmarinen i uppdrag att anskaffa nysäd, utsäde, eller en slags ny skatt ( uusi sampo ) — han, som (att redan sluta efter namnet,) var luftens, klimatets och väderlekens Herre, och på hvilken det således berodde att befordra årsväxten, och som dessutom tyckes hafva varit en alltigenom verksam, driftig och inflytelserik personage, för att ej säga en mycket konstförfaren man — så var det allsicke underligt om dertill erfordrades ej allenast mycken tid, utan om detta medförde honom mycket bråk och besvär, många lidelser och förargelser, hvilket skalden här (i 10 R. v. 320-416) poetiskt tyckes vilja påpeka, och afmåla, genom de många olikaslags former, och skepnader, som härvid visade sig för hans rika fantasier, och bemödanden; och hvarvid allt måste åstadkommas genom trollkraftens allmakt, såsom utmärkande den tidens högsta kunskap och visdom. Dessutom då Ilmarinen (enligt hvad redan sjelfva namnet utvisar) var luftens och väderlekens representant, så var ju ingenting naturligare än att man skulle vända sig till honom, med böner om en lycklig skörd, eller nysäd ( uusi sampo ). Att han sedermera, i menniskoskapnad, deltager i de andras vikingafärd — är ingenting ovanligt, och antyder blott att en ny mytisk dikt här blifvit tillskarfvad den förra. Lika troligt, och lätt förklarligt, är det äfven att (t.ex. vid ett missväxt- eller hungersår) sådane äfventyrare som Lämminkäinen, och hans sällskap, ansett sig berättigade att till föda, eller utsäde, få dela med Louhi det sädesförråd, hvartill de i tiden måhända varit henne, på sätt och vis, behjelplige att inbringa och ihopsamla, eller — att återbörda den skatt man gifvit henne i goda dagar. Åtminstone kunde Wäinämöinen hafva skäl att få häraf en andel, såsom den hvilken, genom Ilmarinen, förskaffat henne den. Och då hon nu härpå icke ville ingå, är det likaså icke att förundras, om de vågade på kuppen att om natten (d.v.s. sedan alla andra insomnat) inbryta sig i hennes sädesmagasin, för att derifrån bortföra d.s.k. "skatten", eller tulla hennes sädesförråd; hvarvid det i sanning icke fordrades någon konst att bära säckarne (eller säcken) i båten. Detta minskar derföre icke, eller nedsätter, Wäinämöinens popularitet — enär han hade förutsagt henne detta. Det var snarare här — en bragd, en ny idrott, eller en bedrift han ville utföra. Men eftersatt, och upphunnen på vägen, uppstod det naturligtvis en häftig strid, om mitt — och ditt. Hvarvid, enär de härom handskades, större delen af säden halades öfver bord, och folades i sjön, d.v.s. for åt fanders, och försvann i vågorna; men hvarvid dammet och stoftet deraf steg med vinden — upp mot skyn, under det de tyngre kornen sjönko ned till bottnet, och de lättare drefvo med vågorne till land; och hvarefter Louhi återvände endast med den toma säcken.
Kantoi kannen Pohjolahan, sai rivan Sariolahan,
Härvid bör observeras att ordet kansi, här på stället, icke torde betyda "lock"; utan deriveradt troligen af ordet kannan (jag bär) betecknar det något hvarmed, eller hvaruti, något bäres. Och således här på stället kan betyda säkki eller pussi — ord hvilka, hvardera, icke äro ursprungligen finska; och för hvilkas begagnande det således ursprungligen måste hafva funnits något genuint finskt ord, motsvarande det ungefär, af samma skäl, dermed beslägtade ordet kontti, som troligen äfvenså torde vara deriveradt af ordet kannan. Hvad åter det andra fyllnadsordet rivan beträffar, så är det ej blott lika möjligt, utan äfven lika troligt, att man här begagnat sig af det svenska ordet rifva, som att derivera det från det Finska ordet ripa (handtag). Ty har man flere såbeskaffade exempel, der radikala svenska ord blifvit i sednare tider infuskade i språket, t.ex. parma (barm) Top. 3 15; paarna. (barn) Top. 10. 20; kalkki (skalk) Top. 1. 38; pelsi (päls) Top. 3, 11 manni (man) Top. 5, 15, o.s.v. Sålunda skulle det så mycket omtvistade ordet Kirjokansi — egentligen komma att betyda en "brokig säck", eller något dylikt; och det så mycket mer som en sådan säck (eller matta) såsom Louhis enskildta tillhörighet, i stället för att på något sätt stämplas, eller särskiljas ifrån andras — troligen varit på något vis med egna tecken, eller figurer, utmärkt. Runorna tillägga väl att af de smulor af sampo, som med vågorne flöto i land, hade Wäinämöinen (enligt 43 R. v. 297, o. ff.) med glädje hoppats att ännu vinna en god skörd, och för landet lyckligare dagar. Hvilket allt mera har afseende på säden, än på trolltrumman.
Tuost on siemenen sikiö, Alku onnen ainoaisen, Tuosta kyntö, tuosta kylvö — Tuosta kasvu kaikenlainen; Tuosta kuu kuumottamahan, Tuosta päivä paistamahan Suomen suurille tiloille, Suomen maille mairehille. (Kal. 43 R. 297-304.)
I detta fall har man åtminstone icke blott fått bemärkelsen af Pohjola närmare, och geografiskt bestämd, jemte en förklaring hvarföre der sedermera var brist på spanmål, utan äfven att der den tiden fanns en qvinna, benämnd Louhi, eller Louhiatar, (Lovehetar) som synes hafva varit landets regentinna, eller herrskarinna; och på hvars minsta vink — såväl beväpnadt manskap, som skepp och farkost, stod till reds. Att hon kallas Pohjan akka, innebär en hederstitulatur, och nedsätter henne icke; ty akka i forntida språket innefattade, (liksom ukko ) en stor vördnadsbetygelse; och innebär ordet akka, ännu i Lappska språket — en slags ärebetygelse, (t.ex. Maderakka, Sarakka, m.fl.) Icke måtte det väl vara henne, hvarom Tacitus i 45 Kap. säger — " femina dominantur ", och tilllägger; " hic Sveciae finis "? Men besynnerligt förefaller det oss likväl, i anledning häraf, att då Norrmännen ofta härjade och plundrade, eller krigade i Biarmaland, så omnämnes det sällan och aldrig — att der funnits någon konung, eller regent, hvilket dock är det första, hvarvid man naturligtvis i krig fäster sig. Alla dessa långa, många, och vidlyftiga historier (i det hela mera onödiga) om Sampo, och dess uppkomst, m.m. går deremot sammas myten, — i sin mera enkla och förädlade form — alldeles förbi; men fäster sig i det stället så mycket mera vid sjelfva hufvudsaken, som går ut på att visa det menniskans, såväl fordna som närvarande, lefnadsförhållanden basera sig på hennes eget lefnadssätt, och uppförande. d.v.s. det innehåller, kort om godt, en moral — i få ord.
[36] Att sluta af Kalevala (10 Run. 271-276) synes det som dertill nära nog ej blott skulle fordrats en trollkonst (en öfvernaturlig förmåga); åtminstone utvisa v. 320-416, att dertill erfordrades ej blott mycket besvär, utan äfven en lång lid, att få Sampo i stånd; hvilket här ofta är fallet med att indrifva skatter.