[45] Kalevala-runorne sakna likväl här det bästa, nemligen — sjelfva qvintessensen, hvilken numera äfven från folkmedvetandet tyckes vara försvunnen i Finland; men hvilket vi varit lycklige nog att attrappera hos Finnarne i Dalarne. " Kuin oisi usseemmat soanut!" heter det. Se — der ha vi det! Menniskan är aldrig nöjd! Vi hafva der åter en ny lärdom, och en djup sanning att iakttaga — allt inom dessa få rader — en sanning som går, och gäller, så länge verlden står, och — lifvet räcker. Och hvem är sedan orsaken dertill annan, än menniskan sjelf och — hennes oförnöjda sinne. Men denna myt förvarar ännu dessutom en annan djup sanning, hvilken vi hittills icke berört, eller förklarat, ehuru den här kanske närmast alluderar på Finnarne sjelfva. Den innebär, och utvisar nemligen, att menniskorne under sina husliga sysslor, och fredliga värf — beredt sig sin egen olycka, genom begagnandet af svärdet, såsom ett mordvapen — äfven om man, å andra sidan, dermed någongång lyckats vinna några förmåner. Måtte ej blott enhvar af oss, utan måtte äfven alla Europas regenter — lägga detta på sitt sinne! Nej — på sitt samvete! Måhända är detta ock orsaken, hvarföre Finnarne (så vidt man af historien känner) icke i fordna tider (såsom andra folkslag) sökt sina idrotter i krig och bardalek, utan — i fredliga yrken.

[46] Så t.ex. studera vi visserligen Grekernas och Romarnes mytologi, men ofta kanske utan att närmare uppfatta idolernas inre, djupa, höga, och andliga betydelse, som utmärker deras egentliga karakter; i det vi åtnöja oss endast med att litet attrappera dem på ytan, antingen med penseln, eller grafstickeln.

[47] Så t.ex. då Pohjola (hvilken förklaring, och betydelse, man än vill gifva ordet) likväl alltid är ett ej blott historiskt, utan äfven ett geografiskt namn (omock någongång poetice förbytt till Päivilä, eller Sariola), så synes det oss åtminstone — minst sagdt — löjligt, att sätta det i förbindelse, och i beröring med Kalevala, som är ett heltochhållet poetiskt fingeradt och uppdiktadt namn; hvilket, såsom sådant, ingenstädes står i verkligheten till finnandes (jemf. Litter. Sällsk:s protokoll, då det diskuterades om — hvad titel man skulle gifva boken). Ty såvida det icke förekommer hvarken bland de flere hundra finska runor, och folksånger, jag insamlade i Savolax, eller bland dem Topelius meddelat från samma landsort som Lönnrot, icke heller bland de af v. Schröter, v. Becker, Ganander, Porthan, Lencqvist, Maxinius, m.fl. i tryck utgifna, så påstå vi att namnet Kalevala, liksom Wäinölä, är af Lönnrots eget fabrikat. Också vet han derom icke säga annat än — " Wäinölän vainiolla, Kalevalan kankahalla ". I poetiskt afseende är häremot ingenting att anmärka; det står, (betraktadt såsom en dikt) för Lönnrots räkning, liksom Runola (ett annat epos) står för vår. Men att utgifva det för en finsk folkdikt, är ett underslef, som icke anstår någon — allraminst Lönnrot. Och att i detta fall inblanda Pohjola med Kalevala är en nonsens, som icke låter förklara sig, och strider emot sjelfva det sunda förståndet, såvida nemligen grundstenarne här, (till samma skådespel) äfven måste stå på samma bas, och icke — den ena på jorden, och den andra upp — i himmelen. Och slutligen — månne det ej i historiskt afseende härvid hade hört till ordningen, äfvensom ej mindre till sanningens och rättvisans grundsatser, än till humanitetens och billighetens fordringar, att Lönnrot härvid äfven bordt hafva uppgifvit — hvarifrån, och af hvem, han erhållit de skilda sånger han här begagnat. Ty då de flesta af dem, och måhända de bästa, redan förut — genom offentligt tryck — blifvit af andra, allmänheten meddelta, ser det åtminstone så ut såsom Lönnrot, genom förtigandet, eller förhemligandet bäraf, velat tillräkna sig, ensam, förtjensten af alltsammans, liksom han varit barnslig nog att tillerkänna sig sjelfva idén af deras samlande och utgifvande — såsom sin uppfinning.

[48] Det hörde fordom till saken — ej blott i vårt land, utan äfven bland flere andra folkslag, och utvisade en slags ärebetygelse och aktning — att ej nämna saker, och personer, vid deras rätta och vanliga namn, (hvilket ansågs nog trivialt, d.v.s. simpelt), utan medelst ett visst annat, dem tillagdt, säsom deras epitet. Liksom Svenskarne ofta (isynnerhet vid begåendet af deras andaktsstunder) kalla Gud till Herren (äfven ofta till Du ) så kallade Finnarne honom fordom till Ukko (Gubben) emedan detta ord, redan ensamt, i sig innebär en viss vördnadsfull betygelse. Så t.ex. hörde jag 1817, bland Finnarne i Säfsen, en 70 års gammal gubbe, benämnd Ronkainen, hemma ifrån byn Hön, hvilken kallade Gud för Wanha mies ("den gamle mannen"). Han svor nästan vid hvartannat ord, och på det högsta förundrade sig, då han fick höra mig tala "Finlands finska", (något som han förut aldrig hade hört) — vid det han ena gången sade: voi vanha mies! (motsvarande ungefär då vi säga "kors bevars!") — andra gången: voi Herra yhtä taivaallista! (svarande ungefär emot orden: "kors Gubbevars"!) hvarvid han, för omvexlings skull, stundom inföll — voi vanhakas (kors "den gamle") och hvarmed han likaså förstod Gud. Af samma orsak tituleras björnen till "Ohto", och "mesikämmen"; vargen, till "Hukka" och "raipahäntä", o.s.v. Det måste derföre förefalla enhvar högst oförklarligt att en Professor i Finska språket och litteraturen, kunnat vara till den grad korkad, att han enkom skrifvit, och utgifvit, en afhandling angående den Finska Guden Ukko; och det ehuru jag redan i Svensk Litteratur-Tidning 1817, för den 7 Juni, i detta afseende mer än tillräckligt upplyst honom om det rätta förhållandet härmed. Det vore ungefär detsamma som om man skulle ge sig att beskrifva den svenska Guden Du eller Vår Herre. Ja det var bland Israeliterna fordomdags stundom vid lifsstraff förbjudit att benämna Gud vid sitt namn (3 Moseb. 24 K. v. 16).

[49] Vi skulle, med anledning häraf, kunna meddela Hr Grimm den upplysning — att Gud heter, ännu i dag, på många Afrikanska språk sambi, t.ex. såväl på Kamba och Mandongo, som på Angola språket, och — zambi på Kongo språket, hvilket ord vidare återkommer ej mindre i Loango och Tambi än i Watje och Akra språket (se Jumalasta, ja hänen monenalaisesta nimittämisestä moailman erinäisillä Kielilä p. 46-48). Vi kunna om alla dessa småaktiga försök tillämpa det motto vi redan i bokens början anfört från Cicero.

[50] Angående denna "historiska grund", upplyses vi icke vidare. Det var numera åtminstone ingen "Brudfärd" i fråga. Ändamålet eller afsigten var ju endast att komma åt Sampo.

[51] Detta skall förmodligen förklara orsaken till Hafsvattnets sälta, såsom en följd (enligt Finnarnes förklaring) af Sammas ena tå.

[52] Nå nyss hette det ju, det han med afseende å innehållet af Kalevala-sångerna, fann likadana hjeltedikter bland Ostiaker, Samojeder, Tartarer, och andra närmare eller fjermare med Finnarne beslägtade folkstammar.

[53] Detta var nu således den store Castréns funderingar angående "Sampo-myten". Vi kunna, med allt detta, härvid icke inse — till hvilket resultat han kom.

[54] Det var egentligen Louhi, hvilken (enligt Runorne) förelade Wäinämöinen, såsom ett vilkor, om han ville slippa hem, — det han skulle förskaffa henne sampo, vid det hon frågade honom: