Och svennen gick förut och mäster Olof följde. Kanslärns rum lågo i övra våningen. När de inträdde i det första rummet, sutto där de kunglige skrivarne redan i fullt arbete. Svennen förde mäster Olof genom detta rum till ett, som var beläget innanför, varpå han bugade sig och försvann.
Det rum, där Olof befann sig, var kanslärns enskilda arbetsrum. Det stora ekbordet framför fönstret var här liksom på Stegeborg överlastat av papper och skrivelser. Men även här låg bibeln uppslagen, och de skrivna arken inuti densamma. Det syntes, att detta arbete var ett älsklingsarbete, som kanslärn grep till, så ofta som hans trägna göromål i konungens tjänst lämnade honom en ledig stund, vilken han kunde använda efter gottfinnande. Olof kastade en blick på dessa fullskrivna ark, och en ljusning av innerlig tillfredsställelse överfor hans manliga drag. Han genomögnade sista sidan, som innehöll början på fjortonde kapitlet av Mathei evangelium. Den åttonde versen i detta kapitel: »då sade hon på föregående tillskyndelse av sin moder: giv mig här på ett fat Johannis döparens huvud» — var det sista, som kanslärn hade nedskrivit. Bläcket hade nyss torkat, så det var tydligt, att kanslärn hade nedskrivit denna vers strax innan han hade kallats till konungen.
På Olof gjorde detta språk ett intryck, som han ej genast kunde förklara för sig. Det är stundom, liksom om alldeles emot eller utom människans vilja märken skulle inflätas i tankarnas väv. Hon märker det ofta icke, men så framstå med ens dessa märken och bilda, samlade till ett, en ny utgångspunkt och breda ett nytt ljus över hela hennes andliga tillvaro.
Han avbröts i sin tankegång av steg, som nalkades rummet, där han befann sig, och när han såg upp från bibelspråket, föll hans öga på broderns allvarliga men milda anlete. Olof skyndade emot honom och tryckte hans hand.
»Du skall hjälpa mig, Lars,» sade han, »du skall hjälpa mig!»
Brodern sporde, vad Olof därmed kunde mena, och denne omtalade, vad som tryckte hans sinne och huru han kommit att uppställa för sig valet mellan plikt och plikt, offer och offer.
»Jag månde taga mig någon tid att övertänka ditt spörsmål,» sade Lars, »men för ögonblicket åtminstone har du intet annat att välja, än att följa mig till herr Lars, kanslärn, och konungen. Jag kommer just därifrån med bud till dig att oförtövat infinna dig.»
Olof var genast redo, och de båda bröderna gingo. Vid ankomsten till konungens gård, där en mängd knektar, klädda i dessa utskurna och uthackade blå och gula kläder, som väckte så mycken ovilja hos dalkarlarne, samt knektehövidsmän befunno sig så väl på gården som i trappan och förrummen, hälsade alla vördnadsfullt på Olof, som de väl kände, eftersom de ofta sett honom gå ut och in både hos konungen och hans kanslär. Lars stannade i ett av de yttre rummen, där ett par kaniker befunno sig, ävensom en svartbroder. Olof ville fortsätta sin gång, men då en av dörrsvennerna upplyste honom om, att konungen för ögonblicket var hindrad, dröjde även han.
»Mäster Olof!» sade någon då tätt bakom honom och Olof vände sig om.
Det var svartbrodern, i vilken Olof igenkände den Mårten Skytte, som han haft ett så djupsinnigt samtal med samma söndag, då Christina försvann.