»Det talet väntade jag av min ädle broder,» sade Olof och sprang livligt upp, »han har ett manligt sinne, Lars, fast han älskar friden. Den allsmäktige Guden delar sina håvor olika, men det ordet skall han hava hjärtelig tack för, det är ett ord alldeles efter mitt sinne. Och I skolen icke ängslas, moder,» tillade han och fattade den gamlas hand, »vad än må ske, så läggen det på hjärtat, att vi stå under Guds hand, och om jag faller, innan verket blivit fullbordat, så är det ock Guds vilja, och han väljer då ett bättre redskap, än vad jag kunnat vara. Det verk, som jag påbegynt, skall dock icke falla, vad jag så lever eller dör.»
»Gud välsigne eder båda!» sade modren och drog en lätt suck. »Men kan det så icke hända, Olof, att det verk, för vilket du vill offra dig hel och hållen, kommer i strid med din kärlek? Kan det icke hända, att ditt mod stjäles undan dig och din kraft slappas, just när modet och kraften som bäst behövas?»
»Så kan jag icke tänka mig saken, och underligt skulle då förhållandena ställa sig, men det vet jag, att skulle det vara Herrans vilja, att jag så skulle prövas, så vill jag vara färdig att som Abraham för Herrans skull offra det käraste, jag äger på jorden.»
Så gick kvällen, och moder och son skilldes.
Den följande dagen var ej två timmar gammal, så satt Olof i sin släde och lämnade Stockholm.
XI.
Abrahamsoffret.
Frampå morgonen denna dag, just som nattens sista skuggor veko för dagsljuset, körde mäster Olof in i Upsala och stannade framför det hus, som beboddes av konungens kanslär, mäster Lars Andersson, medan konungen vistades i Upsala.
Mäster Olof steg ur släden och gick in i huset, där han snart möttes av en sven, som följde honom in i ett rum, varest han fick avlägga sina reskläder och rusta sig i ordning att uppvakta kanslärn.
»Är herr Lars hemma?» sporde han den väntande svennen, under det han satte sin rock till rätta.
»Nej,» svarade svennen, »hans nåde konungen hade bud efter honom för mer än en timme sedan, men han tillsade, innan han gick, att han väntade eder, och jag skall följa eder till hans rum.»