»Jag fruktar dock, att du spänner bågen för högt, Olof!»
»I glömmen, moder, att jag i denna sak kan bedja Gud vara med mig. Jag spänner icke bågen mot honom, utan för honom, och då kan den icke spännas för högt.»
Åter inträdde en stunds tystnad, varpå modren sade:
»Jag har sport din broder Lars till råds i detta ärende.»
En flamma tändes därvid på Olofs kind, och ett leende krusade hans läpp. Han satte sig på bänken mitt för modern och lutade sig ned med armbågarne stödda på sina knän.
»Han har sagt mig det samma, som du själv, Olof! Men han har ock sagt mig, att ingen av männen där ute, varken doktor Mårten eller hans vän, den milde mannen, om vilken du talat, och som jag funnit så lik din broder ... vad är det nu han heter? ...»
»Melanchthon!» ifyllde Olof.
»Ja, de äro så svåra, de där lärda namnen ... ja, ingendera av dem hava med sitt föredöme givit stöd åt ett sådant steg.»
»Har han icke sagt mera, min milde broder?»
»Jo, han tillade, att det dock vore omanligt, när man fattat sin övertygelse och hade Guds ord för sig, att det vore omanligt att då bida, tills en annan tagit första steget, för att liksom se, att det gick för sig.»