Olofs tankar gingo fram och åter, men visst är, att aldrig hade Christina för honom vunnit det värde, som hon nu vann, om hon med ens blivit hans brud.
»Jag märker väl,» sade han och stannade åter framför spiselelden, »att Christina sitter djupare i min själ, än jag kunnat föreställa mig. Kännen I närmare Gert Bryningh, moder?» tillade han därpå, vändande sig till modren.
»Föga känner jag honom annat, än att han varit i biskopens tjänst i Linköping, allt sedan jag först hörde talas om honom, och det är nu många år sedan.»
»Vet han av detta ärende?» fortsatte Olof, mera för sig än till modren, »så lärer det väl föga vara att hoppas, att det skall drivas igenom. Men vad som väcker min förvåning är, att hon spårlöst försvunnit. Jag sände säkert bud med brev till Linköping. Där fanns hon icke. Jag fick mitt brev tillbaka. Icke heller Gert Bryningh fanns varken där eller på Munkeboda. Och när jag talade med kanslärn, herr Lars, därom ...»
»Kanslärn!» utbrast modren helt ängslig. »Har du talat med kanslärn i ett slikt ärende, son?»
»Det haver jag visserligen! ...»
»Och vad sade han, käre son? ... Jag menar, att detta, allt får en ond utgång!»
»Det bliver som Gud vill, moder, varken mer eller mindre.»
»Och kanslärn, Olof?»
»Han blev till en början bestört, han hade icke tänkt sig den saken, men sedan jag visat honom, huru prästens kärlek till en kvinna och hans äktenskap med henne icke var i Guds ord förbjudet, så gav han mig rätt. Se, knappast visar sig i något så klart som uti detta mål förvändheten av de påviskes stadgar. De belägga en prästs giftermål med bannlysning, men hordom och jungfrukränkelse och annan slemhet, det får gå fritt. Dock syntes det mig tydligt, att han ogärna ville tala i detta ämne, det var kort efter hans återkomst från Malmöfärden, som jag sporde honom till därom ... sedan dess har jag icke velat röra därvid. Och mitt sinne är sådant, att jag härutinnan endast vill taga Guds ord till råds, sedan må människorna göra med mig, vad de enligt lagen för gott finna och vad deras samvete kan tillåta.»