»Hm ... jag tänker på eder,» svarade Olof med ett vemodigt leende, »och på ...»

»Du tänker på Christina!» tillade modren.

Sonen nickade och vände sig bort, samt började åter sin vandring fram och tillbaka, och modern tyckte sig se, huru hans öga glänste av en inre rörelse, vilken han ville dölja. Men hon ville icke yttra något i denna sak. Hon visste väl, att varje vidrörande, om än så ömt, vållade smärta. Detta ärende hade varit ett föremål för hennes djupa tvivel, och hon hade icke, oaktat hon måste medgiva, att sonen hade rätt och att han stödde sitt handlingssätt på Guds oförtydbara bud, kunnat bliva ense med sig själv och försona sig med den tanken, att han skulle träda i äktenskap, han, som av vigda händer mottagit den första vigningen till präst. Han hade nämligen efter sin återkomst från Wittenberg blivit av den sedermera i Stockholms blodbad halshuggne biskop Mats Gregersson (Lillje) vigd till diakon, vilket var det första steget att bliva präst. Prästvigd var mäster Olof ännu icke.

Det är av historien bekant, att dessa bägge bröder Olof och Lars, vilka blevo den svenska kyrkans reformatorer, voro söner av en smed i Örebro, varest de erhöllo sin första undervisning av munkarne i Örebro karmeliterkloster. Härifrån skickades de till stiftsskolan i Strängnäs, och därifrån reste Olof utomlands och besökte universitetet i Wittenberg, i vars studentmatrikel för år 1516, som ännu finnes i behåll, hans namn förekommer, men icke brodrens. Därutav visar det sig, att endast den äldre brodren åtnjutit Luthers och Melanchthons undervisning i Wittenberg, vare sig därför att föräldrarne icke hade råd att hålla båda därute, eller av andra skäl. År 1518 den 10 februari promoverades Olof till filosofie magister och kom året därpå hem till Sverige, där han åter inställde sig hos sitt stifts biskop, vilken tog honom till sin kanslär och vigde honom till diakon. Olof var då tre och tjugu år gammal.

Brodern Lars, som sedan blev Sveriges rikes ärkebiskop, finnes under dessa år knappast omnämnd. Att han omfattade de nya lärorna, är dock visst. Man ser det av den klagoskrift, som karmeliterklostrets i Örebro generalkonfessor inskickade den 30 november 1521 till dekanen i Strängnäs domkapitel. Konfessorn anklagar häri ej blott Olof, utan även hans broder Lars, för det de »smädeligen talat om Gud och hans heliga namn och sagt, att de skulle bryta den heliga kyrkans stadga och lag, som förfäderna så obrottsligen hållit hade.» Brevet skrevs med anledning av den bekanta tilldragelsen vid smeden Peder Olofssons — reformatorernas faders — begravning, då sönerna bortdrevo karmelitermunkarne från sorgehuset.

Sedan dess förlorar man åter Lars nästan helt och hållet ur sikte. Han levde i tysthet med sina studier och sina forskningar, tills han med ens i en följande tid, då, såsom Olof yttrade, den hetaste striden var utkämpad, framträder enande och försonande med sitt milda, men fasta lynne det nya med det gamla, ett arbete vartill måhända den äldre brodern med sin eldiga och förkrossande kraft varit mindre ägnad.

Olof vistades sedan under åren från riksföreståndarens, herr Stens, död och till Gustaf Erikssons val till konung, i Strängnäs, och här började han sin verksamhet som reformator och vann snart stiftets främste man, ärkedjäknen Lars Andersson, vilken, så länge stiftet var utan biskop, förde den andliga styrelsen över det samma, för de nya lärorna. Vid valriksdagen — det var år 1523 — fick konung Gustaf först kännedom om dessa läror, om vilka han erhöll närmare upplysning av ärkedjäknen, och sedan dess tog han så väl denne som den oförskräckte predikanten med sig till Stockholm, där den förste fästades vid konungens person och närmare omgivning såsom hans kanslär, den senare blev Stockholms stads skrivare och fick stadens sigill sig anförtrott. Det var nu vid julen 1524 halvtannat år, sedan han tillträtt denna befattning.

På Olofs tillstyrkan hade modern flyttat från Örebro till Stockholm, och hon hade fört med sig Christina Pedersdotter, vilken sedan hon var litet barn hade vistats i huset och blivit ditförd av Gert Bryningh, samme man, vilken nu på hösten hämtat henne tillbaka såsom hennes förmyndare.

Litet emellan talade Olof med henne om Christina. Hans hjärta var fullt av kärlek, hennes bild trädde ständigt och jämt inför honom, oftast strålande av lycka och sällhet, såsom hon var vid altaret den betydelsefulla söndagen, men också stundom sörjande och blek, när han tänkte på, vad hon måste lida, ryckt liksom en vilsen fågel ur sin drömda lyckas bo. Och Olof själv led därvid mera, än han ville tillstå.

Nog hade han tänkt sig saken annorlunda. Hans kärleksförklaring var en krigsförklaring, hans bröllop skulle befästa för evigt hans egen och hans läras ställning till påveläran. Måhända var det detta slagg, som skulle sovras bort. Han tog för mycket som mål, vad som borde framgå som följd. Men det hjärta, som giver sig helt, fordrar ett helt hjärta tillbaka.