Då båda männen gingo utför trappan och lämnade rådhuset samt skildes snart åt, vandrande var och en till sitt. Det var frampå eftermiddagen, och det började redan skymma på, när mäster Olof kom till sitt hem, som låg i grannskapet av Svart-brödra-klostret och S:t Gertruds gillestuga.
När han inträdde i dagligstugan, satt hans moder, gamla hustru Christina Larsdotter vid spinnrocken framför spiseln, där en väldig brasa flammade. Hon småsjöng sakta, medan hon spann, men när Olof kom, stannade hon hjulet med den ena handen och satte den andra över ögonen, för att bättre se, vem dem inträdande var:
»Är det du, Olof?» sporde hon.
»Ja,» svarade sonen, »jag kommer raka vägen från rådhuset, och i morgon skall jag draga bort till konung Gustaf i Upsala.»
»Till konungen!» utbrast gumman med en ton till hälften frågande, till hälften yppande en viss känsla av stolthet. Men någon ren fråga om anledningen gjorde hon icke. Det föreföll henne på det hela taget icke så underligt, att hennes son kallades till konungen. I sin tids brännande fråga visste hon, att hennes förstfödde intagit ett bland de främsta rummen, att allas blickar voro fästade på honom, ej blott deras, som omfattat den nya läran, utan kanske ännu mera deras, vilka ännu böjde knä för helgonen och monstransen.
»Så kan du hälsa Lars,» sade hon, i det hon började sätta spinnrocken i gång; »min tro är, att hans tid ock en gång skall komma.»
»Det menar ock jag,» genmälte Olof, »men hans stilla och fridsamma lynne ställer honom utom striden. Först när fienden är slagen och en ordnare behöves för det nya, då skolen I se, moder, att Lars blir rätte mannen, och I kunnen leva den dagen.»
»Ske Herrens vilja!» sade gumman.
Så blev det tyst en stund i rummet. Spinnrocken surrade, och Olof gick fram och tillbaka med händerna på ryggen. Slutligen stannade han framför modern och såg på henne.
»Var äro nu dina tankar, son?» sporde hon och såg upp.