Svennen bugade sig och gick, medan mäster Olof bröt brevet och genomläste det.
»Jag måste ofördröjligen begiva mig till Upsala,» sade Olof, sedan han slutat läsningen, »brevet är från herr Lars kanslär.»
»Vad står då på, mäster Olof, I sen så allvarsam ut, som om det vore fråga om något rätt högviktigt.»
»Viktigt nog, mäster Bengt, det är fråga om strid ...»
»Strid?» eftersade den välmående borgmästaren och gjorde stora ögon.
»Som jag säger, en strid på liv och död ... det gäller att vara eller icke vara.»
»I förskräcken mig, mäster Olof ... hava dalkarlarne kommit dragande till Upsala ... är konungen fången?»
»Värre än så, borgmästare ... det är fråga, om Herren Krist skall segra, eller Antikrist ... Fienden är mäktig, och striden blir svår, men Gud är mäktigare ändå, och han skall ej övergiva sin stridsman.»
»Herren give eder nåd och kraft, mäster Olof!» sade andäktigt borgmästaren, som var Olof varmt tillgiven. »När begiven I eder på väg?»
»Tidigt i morgon vill jag lämna Stockholm.»