»Och I menen, att den skulle bliva bättre, om herr Severin komme till styret, eller om den omilde konungen komme tillbaka; liksom om regn eller solsken eller kriget därute mellan kejsaren och kungen i Frankrike skulle skifta om efter hans önskan, som för regementet i Sverige.»
»Gud bevare oss, mäster Olof,» sade borgmästaren förskräckt och drog tillsammans sin klädeskappa över magen, så att silverkedjan omkring hans hals skramlade därvid, »Gud bevare oss för slik en olycka, att den omilde tyrannen skulle komma hit åter, men jag tänker just på de långa trådarne. Fru Christina Gyllenstjernas och hennes sons, den unge herr Nils Stenssons namn ...»
»Icke ett ord om dessa i förening med riksens fiender!» utropade den hetlevrade mäster Olof och slog borgmästaren på axeln. »Huru kunnen I ett ögonblick tro, att Christina Gyllenstjerna ... bättre borde Stockholms borgmästare och råd känna henne, och heligare borde hennes minne vara i denna stad.»
»I haven rätt, I haven rätt, mäster Olof, jag kan icke tro slikt tal, men det går dock man och man emellan. Sade man icke i somras, när vederdöparne huserade här, att de ville arbeta riket konung Christian i händerna ... vad skall man tro, och vad skall man icke tro av allt, som vill gå och gälla för klingande mynt?»
»Tro på Gud och kungen, det är mitt råd! I skolen se, att han gör en lika snar ända på bullret i Dalarne, som han rensade sin huvudstad från vederdöparne, när han kom hem från sin Malmöfärd!»
»Där haven I det, mäster Olof! Togen I icke den gången kopparen för guld och fingen I icke sitta hårt emellan, eftersom I själv haven sagt mig det, både I och vår kyrkoherde, herr Michael i Storkyrkan!»
»Så är det ... konung Gustaf är häftig, och han kunde icke tro, att herr Michael och jag gjort, vad vi kunde, för att hejda de rasande männens ofog. Men jag säger till eder, som jag sade till konungen, när jag dagen efter hans återkomst blev uppkallad på slottet, den onde skickar sig stundom, som om han vore en ljusens ängel. Den frihet, de predikade, — jag menade i förstone, att det var den frihet, jag själv predikade, tills mina ögon öppnades, då jag såg, vart deras lära ledde. Var det icke så ock med min forne lärare Melanchthon, efter vad jag med visshet vet av underrättelser från Wittenberg? Stod icke också han försagd och såg på och visste icke, om icke den nya rörelsen var en frukt av sanningens ande?»
»Hans nåde konungen gjorde dock vägen kort för de tyske predikanterna, och knappast trodde någon, när de sutto här i fängelset, att de skulle komma därifrån med livet. Jag såg dem, när de drogo sina färde. De satte då näsorna så lagom högt.»
Medan detta samtal fördes, hade mäster Olof ordnat de många skrivelserna och skjutit stolen intill bordet. Han fattade nu sin mössa och gick vid sidan av borgmästaren genom den stora rådstugan, varest de befunno sig, ned mot dörren. Här mötte de en av svennerna från slottet, som vördnadsfullt framlämnade ett brev till mäster Olof.
»Konungens bud kom nu på eftermiddagen från Upsala,» sade svennen, »och herr Peder Hård sände mig genast med detta till eder.»