»Vart for jungfrun?» framstammade mannen.
»Och vad vill du med det, gubbe ... känner du jungfrun eller har du stått i någon beröring med henne?»
»Känner henne? Jag ... känner henne? — nej, nej, jag känner henne visserligen icke. Men sägen mig, vart for hon, jag måste veta det, stränga fru, jag måste veta det.»
»Till Vadstena kloster!» svarade fru Christina.
Men de enkla orden tycktes slå ned på mannen med lika förfärande kraft, som de ord, vilka han uttalade föregående afton, hade utövat på Christina. Han vacklade baklänges mot dörrposten.
»Till Vadstena kloster!» upprepade han med en röst, så hemsk och hotfull, som om han hört en dödsfiendes segerrop i sitt öra.
Innan fru Christina hann hämta sig från sin förvåning, hade han lämnat rummet.
X.
I mäster Olofs hem.
»Min tro är den,» sade Stockholms stads skrivare, mäster Olof, till en av Stockholms borgmästare, i det han sköt stolen från det med papper och skrivelser överlastade bordet och reste sig upp, »min tro är den, att den spånad, som nu härvas upp i Dalarne, har långa trådar. Vad som är sant eller icke i de varandra korsande ryktena, må framtiden utvisa, men ett är visst, den, som trott sig kunna leka med vår nådige herre, konung Gustaf, han får icke hava mjuka fingrar, och det skolen I se, borgmästare, att leken tager en ända med förskräckelse.»
»Tiden är dock svår, svårare, än den varit i mannaminne,» genmälte borgmästaren.