»Ja!» svarade Christina, »jag har fattat mitt beslut. Jag följer min frände, och jag vill snart finna en ort, där jag icke kan störas av något, som drager mina tankar bort från det högre liv, åt vilket jag nu vill ägna all min hug och alla mina krafter.»
Fru Christina satt länge tyst, och hennes djupa blick låg så outgrundlig under den höga pannans valv, medan hon sammanknäppte sina händer och lät dem vila i sitt sköte. Christina hade aldrig talat med henne om sin och Olofs kärlek, men hon kände den av den berättelse, som den arma flickan gjorde, då hon på Stegeborg, flyende för sina förföljare, av en händelse kom att taga sin tillflykt in i fru Christinas rum. Det var dock något så oerhört, att en präst kunde tänka på äktenskap, att även fru Christina, så upplyst och upphöjd hon än var, bävade tillbaka därför, och ju mera hon höll jungfrun kär, desto mera sökte hon intala sig omöjligheten av vad hon hade hört.
Huru hon än tänkte på saken fram och åter, kunde hon ej i den utgång, saken tagit, se annat än Herrans hand, som höjde sig, straffande det brott, som mäster Olof och Christina stått i begrepp att begå. Och när hon fann, huru djupt Christina var fästad vid denne man, var det nästan med glädje, hon förnam sorgeposten, huru häftigt den ock smärtade henne för ögonblicket. Tanken på att Christina beslutat sig för att gå i kloster, föreföll henne helt naturlig.
»Ske Guds vilja!» sade slutligen fru Christina, avslutande sin tankegång; men vändande sig till Gert Bryningh, tillade hon: »jag vill dock icke tro, att detta beslut blivit fattat under inflytande varken av lock eller pock.»
»Fru Christina!» genmälte Gert icke utan värdighet, »I kunnen spörja min fränka själv därom!»
»Det är min fria vilja, fru Christina, som talat,» sade flickan, »och på det att icke någon misstanke må falla på min frände, vill jag nu skriftligen giva detta mitt beslut tillkänna, och jag beder eder, att även I viljen bevittna denna handling.»
Mot denna önskan fanns intet att invända. Den lilla förbindelsen var snart skriven, och där stod tydligt och oföränderligt, att Christina Pedersdotter av egen fri vilja, utan att vara därtill övertalad eller på annat sätt trugad eller lockad, beslutat att avsäga sig världen och bliva Christi brud i Vadstena kloster. Så väl fru Christina, som Peder Grym, satte såsom vittnen sina namn vid sidan av Christinas eget.
Med ett leende, som icke låter sig beskriva, mottog Gert den lilla sedeln och sammanvek den omsorgsfullt samt stoppade den hos sig.
Frampå eftermiddagen lämnade Christina, i sällskap med sin frände, Gert Bryningh, och Peder Grym, Hörningsholm.
En kort stund därefter öppnades dörren till stora salen, och spelmannen trädde, ödmjukt bugande, in för fru Christina, som satt ensam framför elden i den stora spiseln. Spelmannen bugade sig många gånger om, men han vågade icke komma fram med vad han hade på hjärtat. Fru Christina sporde honom slutligen till, vad han ville.