Konungen hälsade åter vänligt, och Olof bugade sig att lämna rummet. Kanslärn hade under tiden stått ett stycke på sidan om konungen, men när Olof skulle gå, närmade han sig denne och viskade till honom:
»Jag väntar eder hos mig, när jag kommer ifrån konungen!»
Olof gick. I yttre rummet kom brodern honom till mötes, och kanikerna sågo så mörkt och hotande på de båda bröderne, när de vände sig från dörren för att avlägsna sig. Just som de gingo över tröskeln, hörde de åter dörren till konungens rum öppnas och Mårten Skytte inkallas. Bröderna följdes åt till kanslärns boning, men ingendera yttrade något under vägen. När de kommo till porten, sade Lars:
»En viktig stund förestår dig, broder! Gud styrke dig och lägge orden på dina läppar!»
Olof fattade broderns hand och tryckte den, och en stund förflöt.
»Har du så något att säga mig om det jag sporde dig, innan vi gingo till konungen?» frågade Olof.
»Den saken ligger dig högt om hjärtat, Olof,» genmälte Lars, »jag har noga övervägt allt i mitt sinne, och jag har kommit till det slut, att ...»
Det lät, som om han ännu en gång velat tänka om sin tankegång.
»Att?» upprepade Olof, och hans mörka öga brann.
»Att det, som är en dyrbarast, det skall man offra Herranom.»