»Abrahamsoffret!» sade Olof långsamt och betydelsefullt.
»Som du säger ... där giver det heliga ordet självt svar på din fråga!»
Bröderne skilldes, och Olof befann sig snart åter i kanslärns arbetsrum.
Bibeln låg där uppslagen på kanslärns bord med hans påbörjade översättning, och bibelspråket, som han kort förut genomläst, sprang fram med eldskrift för hans själ. Han gick fram och läste igenom det ännu en gång, och han lutade huvudet mot handen och hans ögon tillslötos, för att liksom utestänga allt utom denna bild av ett rent offer för sanningens skull.
Därvid råkade han att skjuta undan Bibeln, så att de inunder liggande papperen kommo att synas.
Hans ögon sökte Bibeln och kanslärns översättning, men de stannade med en förundransvärd fasthet på ett pappersblad, som stack fram under Bibeln.
Där stodo trenne namn, Christina Gyllenstjerna, Peder Grym och Christina Pedersdotter.
Olof ryckte hastigt fram papperet och genomögnade det.
Det var en avskrift av Christinas frivilliga och otvungna avsägelse av världen och beslut att ingå i Vadstena kloster. Gert Bryningh hade skickat denna avskrift till kanslärn jämte ett brev, vari han omständligt utvecklade sitt förhållande till jungfrun och den glädje, som hans gamla hjärta kände, då nu om ett par dagar hans ögon skulle fröjdas av den härliga synen att se biskop Hans viga Christina till nunna.
Det intryck, som denna skrivelse gjorde på Olof, låter sig icke beskriva. Han läste och läste om igen; hans stora blixtrande ögon tycktes fastsmidda vid skriften, och hans kind vart blek som papperet i hans hand, medan stora svettdroppar pärlade fram på hans panna. Han ville icke tro sina ögon, han kunde icke fatta, vad han läste, men det var dock så tydligt, det tillät ingen skymt av något missförstånd. Avskriften var bevittnad av biskop Hans själv och en av kanikerna i Linköpings domkapitel. Och likväl dröjde det en god stund, innan den förfärliga sanningen stod fullt fattlig för den arme mannen.