Christina, hans Christina, som vid Guds altare svor honom sin tro, hon hade av fri vilja, utan tvång och utan lock beslutat att gå i kloster. Olof skulle förr hava trott, att jorden kunde brista sönder under hans fötter, än att något sådant kunde inträffa. Det var att svika honom i dubbelt avseende, svika honom såsom människa och svika honom såsom förkunnare av Guds oförfalskade ord. Huru var det möjligt? frågade han sig gång på gång, och alltid blev svaret fjärran. Det avlägsnade sig snarare allt mera, ju mera han frågade, och upprepade slutligen liksom ett gäckande eko hans egna ord: möjligt! Hennes försvinnande tillät ännu hoppet att leva, liksom himlens stjärnor stråla, sedan sol sjunkit i hav; hennes död skulle hava vållat smärta, men tro och kärlek leva på andra sidan graven. Det hade blott varit en vinter mellan honom och henne, en vinter med ett naket törne, som en varmare sol åter skulle smycka med rosor.
Klosterlöftet däremot var ett svek, som låg lönnmordet nära. Sitt löfte till honom kunde hon glömma, men sitt löfte till Gud ...! Olofs huvud svindlade. Allt det bästa och ädlaste och renaste, som jorden ägde, hade sammanflutit i hans Christinas bild, och nu var det borta, och från alla håll grinade hånet mot honom.
Då visade sig kanslärns resliga skepnad på dörrtröskeln.
Olof märkte intet. Han satt där stel och orörlig med glanslös blick. Åskan kunde hava slagit ned framför honom, och han hade varit känslolös därför. Kanslärn blickade förundrad på honom, och visste knappt, om han skulle gå fram eller tillbaka, men så träffade hans öga papperet, som Olof ännu höll i handen, och han förstod då, vad som timat.
Han gick fram och fattade Olofs hand. Men den gamle mannen darrade själv därvid. Så djupt hade han ej trott, att smärtan skulle gripa den själsstarke mannen, vars högsta mål dock omfattade något, som gick vida utöver den gäckade kärleken till en kvinna. Ack, han kunde ej fatta, att den sanna kärleken, långt ifrån att röva mannens kraft och stäcka hans andes vingar, fast mera fyller själen med en rikedom, som räcker för en värld.
Det varade en stund, innan Olof kom till sig själv. Det första han såg, var kanslärns orofyllda blick, som med värma spanade efter det första tecknet av återvändande liv i sin unge medarbetares öga. Så småningom döko de sedan upp, det ena efter det andra av de intryck, som denna dags händelser infört i hans själ. Den innerliga tillgivenhet, som lyste ur kanslärns anlete, verkade som solstrålen en frostig vårdag.
»Unge man,» sade han, »jag fattar din smärta, men giv den luft, giv den luft ... du har en vän framför dig!»
Herr Lars gick med dessa ord och stängde dörren till det yttre rummet.
»Tidenderna där,» fortsatte han, »som jag finner hava kommit eder till handa, hava kommit för brått. Dock skulle de en gång hinna eder ... Men sörjen icke, mäster Olof, allt kan ännu göras gott igen ...»
Olof såg med en tacksam blick på den välmenande herren, men han skakade på huvudet, och hans drag blevo så mörka och dystra, att kanslärn bleknade av förskräckelse.