»Kom, mäster Olof, och sätten eder, vi måste talas vid!»
De satte sig på bänken mitt emot fönstret, och kanslärn fattade åter Olofs hand.
»Eder gamle förman måste bikta för eder, mäster Olof,» sade han. »I kunnen dock tro mig, då jag säger, att jag tänkt och handlat för eder som eder vän, på samma gång som jag måst hava det stora hela i sikte.»
Och han omtalade, vad som tilldragit sig på Stegeborg, huru han helt plötsligt en morgon blivit inkallad till fru Christina Gyllenstjerna, och huru han där funnit före sig den uppskrämda Christina, som bett om fru Christinas skydd mot sin förföljare.
»I den sinnesstämning, som konungen då var,» fortsatte han, »vågade jag icke låta komma för hans öron, vad jag där av jungfrun fick att veta ... I kännen själv, huru häftig hans nåde kan vara, och då var han i ett överretat tillstånd allt sedan Malmöfärden, där han höll på att hugga Herrman Israel sönder och samman, var så jag icke lyckats hejda honom. Jag fasade själv för det, som jungfrun omtalade, huru mycket mera skulle då icke konungen hava gripits därav. Helt visst skulle han hava ansett eder såsom den där brutit Guds lag, och I kunnen själv föreställa eder, vad följden därav blivit för vårt gemensamma verk ... Nej, nej, fråga icke, avbryt mig icke, tiden är dyrbar, och när vi väl kommit tillbaka från domkapitlet, skola vi närmare talas vid. Nu vill jag blott säga eder, att det är jag som hållit jungfrun undan både eder och världen ... Fru Christina tog henne med sig till Hörningsholm ... Jag skulle sagt det för eder i Stockholm, menen I ...? Ja, I kunnen hava rätt, men tänken först på det oväsende, som där mötte konungen, när vi återkommo dit; tänken på den vrede, varmed han tilltalade eder och mäster Michael. Jag ville, att stormen skulle lägga sig, innan vi togo detta ärende till avgörande ... Att saken tagit en sådan vändning, det är för mig ofattligt, och jag menar, att vi skola invänta bud från fru Christina eller henne själv, ty hon lärer väl komma till greve Johans bröllop ... Jag kan ej avstå från den tanken, att allt skall bliva gott igen ...»
»Vad I härutinnan haven gjort, mäster Lars,» vidtog Olof, sedan kanslärn tystnat, »däröver är jag icke satt att döma. Det är dock ett intet mot det svek, som jag rönt, och skulle icke hava fått denna utgång, om icke hon haft ett falskt hjärta ...»
»Talen icke så hårda ord, mäster Olof,» avbröt kanslärn. »I kunnen icke veta, vad som vållat jungfruns beslut.»
»Hårda ord!» utropade Olof bittert, »jag står på en grav av jordade förhoppningar, och I kunnen säga till mig: talen icke hårt om den, som har fritt och otvunget, märken det, mäster Lars ... utan tvång och utan lock trampat dessa förhoppningar till döds under sina fötter! ... Det kan bliva gott igen, sägen I ... ja, det kan bliva gott, men då har detta hjärta upphört att slå ...»
»Olof!» utbrast kanslärn och reste sig från bänken samt ställde sig mitt framför den olycklige mannen, »sådana ord vill jag icke höra av eder! Tänken uppå, att huru än vårt liv skiftar, så är det dock ett, som är nödvändigt, och för detta ena må allt annat vika. Den, som älskar fader eller moder mer än mig, han är mig icke värd, säger Herren ... Och det, som I här sörjen, synes, om det är sant, vad papperen där giva vid handen, vilket jag dock alltid ännu betvivlar, icke vara värt eder sorg ... Nej, min son, res dig upp och var stark! ... Se till, att du kan fylla det löfte, du givit vår herre konungen.»
Det låg både kraft och kärlek i den blick, som nu mötte Olofs. Det var något däruti av den värma, som talade ur broderns anlete, när de nyss skilldes åt. Och med ens flög tanken till samtalet med modren föregående aftonen, och den strid, han utkämpat inom sig med anledning av svårigheter, vilka då blott funnits i hans föreställning. Nu hade de stigit fram i verkligheten, nu stodo de ansikte mot ansikte med honom. Nu var stunden inne, det fruktade offrets stund.