Skulle han duka under för den sorg, som hans kärlek vållat honom, eller skulle han träda upp i Herrans strid och föra svärdet som en man? Men kunde han det ... var ej nu hans kraft bruten?
Olof sprang i sin ordning upp. Hans anlete var dödsblekt och en förfärlig oro brann i hans öga. Han dolde en stund huvudet i handen; hans bröst arbetade våldsamt och hans läppar skälvde, som om ord gått fram över dem, vilka de haft svårt att bära.
Kanslärns ädla och manliga drag avspeglade livligt det varma deltagande, som bodde hos honom för den unge mannen, vilken var så rik och dock i detta ögonblick så arm, vilken var så stark, och dock i detta ögonblick darrade som ett barn. Djupt hade kärleken grott in i detta hjärta, man kunde väl se, att det förr skulle brista, än den kunde uppryckas med rötterna, och att det fordrades mer än mänsklig styrka, för att bliva herre över de stormande vågorna där inne. Liksom adepten med feberhet blick följde utvecklingsprocessen i den smältdegel, varur han hoppades framlocka sitt guld eller sitt livselixir, så hängde den gamles öga vid den unge, kämpastarke mannen, forskande och spörjande varje den minsta skiftning i hans ansikte, varje den minsta rörelse av hans hand. Det var ock ett viktigt ögonblick. Det gällde verkligen även här ett livselixir, vars frambringande berodde på, om Olof skulle gå segrande ur den våldsamma kamp, som sönderslet honom.
Men hon kom, den styrka, varom han så varmt anropat Gud i sina böner, hon kom, den klarhet, som han med sådan ängslan åtrått. Det gives ögonblick i livet, då man liksom känner, huru alla yttre stöd, det ena efter det andra, ramla undan, och då man ser sig ensam, alldeles lämnad åt sig själv i den vida, vida världen. Men med varje stöd, som ramlar, med varje våg, som ökar det oändliga ökenhavet, spirar djupt ur själen upp en kraft, som ersätter alla andra stöd. Det är Guds kraft, medvetandet om ett ärligt strävande, vissheten om bönhörelse.
Abraham stod där så livslevande framför honom, höjande handen att stöta offerkniven i sonens hjärta, Johannes döparens huvud låg där så blodigt på det kungliga maktbudets silverfat, — och hans egna ord till modren och den milde brodrens ord: det dyrbaraste skall du offra Herranom, bildade liksom en skrift omkring tavlorna, som han nu fullt fattade. Det som ville behärska och betvinga hans själ, sorgen över förlusten av hans hjärtans kär, denna sorg måste han lägga fram för Herran. Han tog handen från pannan och sade, i det han såg fast på kanslärn:
»Jag är redo!»
Tårar glänste i kanslärns ögon, och han slöt segraren i sin famn. Några ord yttrades ej mera i detta ärende. Kanslärn kände sin man och fastheten i denna vilja. Det föreföll honom, som om just i denna kämpens seger över sig själv låg löftet om seger i den stundande striden. Det var en slags invigningsfäst, för att dagens hjälte med skärade händer måtte föra andans tveeggade svärd.
De följdes åt till konungen, som, omgiven av sina herrar, stod färdig att begiva sig till domkapitlet.
Konungen studsade vid anblicken av Olof, i vars bleka anlete han ville läsa en viss försagdhet, som illa överensstämde med vad den stundande striden krävde, men när han träffades av den flammande blicken i Olofs öga, blev han tillfreds och tillryggalade, utan att göra några frågor, vägen till domkapitlet.
Den närmare skildringen av detta möte mellan den gamla och nya läran, som konungen föranstaltat, ligger utom området för denna berättelse. Det var den första offentligen förda striden mellan de olika tänkande, och den fördes på den gamla kyrkans sida av en gammal, fromsint, men av sin läras sanning livligt genomträngd man, doktor Peder Galle. Samtalet eller disputationen rörde de viktigaste läror, vari de båda skillde sig från varandra. »De nappades häftigt,» säger en samtida, men Olof behöll segern, emedan han ur den heliga skrift bevisade sina satser.