Olofs hållning, den klarhet och den skärpa, varmed han förde sin läras talan, gjorde på konung Gustaf ett djupt intryck och befästade honom ännu mera i hans tro på det nyas företräde framför det gamla. Kanslärn, som närmare kände till, huru det såg ut inom denne man, vars tunga talade sanningens ord med en så levande styrka, en så brinnande tillförsikt, han hänfördes och beundrade.
»I skolen hava tack, mäster Olof!» sade konungen, sedan akten var slut och domkapitelsherrarnes mörka anleten tillräckligt utvisade, huru djupt det gått dem till sinnes att se sin kämpe vederlagd och besegrad. »I skolen hava tack, jag har till min stora uppbyggelse hört eder, och jag hoppas den dag skall komma, då varje man i Sveriges land tackar eder i sitt hjärta för edert mod att uppträda i den sanne Gudens tjänst!»
Kanslärn fattade med värma Olofs hand och tryckte den, men sade intet. Olof förstod hans tystnad och var i sitt hjärta tacksam därför. Men när han kom ut ur salen med de många ansiktena, vilka alla följt och följde honom, somliga med hat och bitterhet i sina blickar, andra med beundran och hängivenhet, då spred sig ett leende över hans läppar, ett leende så fullt av vemod, att den, som sett honom, skulle med förundran hava frågat, om det var den starke kämpen, vilken i konungens och riksrådens närvaro brutit en lans och vunnit seger.
Hans steg förde honom förbi domkyrkan, och han gick in under de höga, majestätiska valven. Det var på eftermiddagen, och det var redan skumt i kyrkan, men framme i koret brunno ljus. Olof gick fram till högaltaret och där föll han på knä och bad.
När han reste sig upp, stod brodern med hopknäppta händer vid hans sida.
»Ditt hjärta är fullt av sorg, Olof,» sade han, »jag vet det, jag har talat med herr Lars kanslärn ... Men var tröst broder och låt dig icke övervinnas, sol kan stråla om middagen den dag, som går upp i töcken ...»
»Graven, broder, lämnar ej igen sitt rov» avbröt Olof med en rörelse, som han knappast kunde bekämpa.
»Vad menar du?» sporde Lars, »klostret lärer icke länge efter den seger, du i dag vunnit, bliva en grav för någon!»
»Nej klostermurarne skola nog ramla och hon bliva fri ... men säg mig, vad är det mera med det? Kan hon därför träda inför mig, sådan hon var, då vi skilldes, kan hon återtaga sitt löfte och återgiva mig min tro på hennes hjärtas renhet och fasta förtröstan till Guds nåd? Se, broder, hon har av fri vilja gått i klostret in ... Ack, hade det skett av tvång, vad vore det då att sörja ...? Nej det är hennes fria viljas beslut, som jordat mitt hopp och beseglat graven ... Dock hoppas jag till Herren, att friden skall återvända i mitt hjärta och att jag ännu skall kunna verka i hans tjänst.»
»Gud give därtill sin välsignelse, broder!» tillade Lars.