Svennen hade ingenting däremot att invända, utan han ställde sig bakpå släden, som snart stannade utanför fru Christinas bostad, där några andra slädar stodo. Några svenner, klädda i de Stureska färgerna och med Natt och Dags-vapnet broderat på livrockarne, voro vid skenet av ett par facklor sysselsatte att från slädarne uppbära koffertar och annat restyg. Synbarligen hade fru Christina nyss anlänt till huvudstaden.
I den sist anlända släden befann sig, utom den, som körde, en kvinna, vilken stilla och orörlig, som om ingenting kommit henne vid, ännu när släden stannade inom kretsen av fackelskenet och sedan hennes ledsagare stigit upp och kastat tömmarne på hästryggen, satt kvar, utan att göra någon min av att resa sig.
Hennes ledsagare viskade henne några ord i örat, och hon lät sig av honom lyftas ur släden, varpå hon följde honom in i huset. Mitt bland de fram och åter springande svennerne skredo mannen och hans följeslagerska uppför trapporna, och uppkomna i första våningen, sporde den förre en där stående äldre sven, vilken tycktes hava någon uppsikt över de andra, var han kunde få träffa fru Christina. Den gamle trotjänaren såg förvånad på mannen, vilkens dräkt vid närmare påseende ingalunda var sådan, att den ingav förtroende, och ännu mer uppspärrade han ögonen vid åsynen av hans följeslagarinna, vars dödsbleka ansikte under den tätt åtdragna huvudbonaden hade ett spöklikt utseende.
»Det är ett ärende av yttersta vikt, som jag har att säga fru Christina,» sade den trasige mannen, då tjänaren icke tycktes vilja göra sig bråttom.
Men i det samma hördes fru Christinas röst i rummet, vartill dörren stod öppen, och mannen trädde oanmäld in, dragande sin följeslagerska med sig. Fru Christina såg lika förvånad på den inträdande, som hennes sven hade gjort, men utan att avbida någon fråga, sade mannen:
»I kännen väl icke igen mig, ädla fru, men henne här lären I känna så mycket bättre ...»
Med dessa ord drog han av sin följeslagerska reshuvan, och fru Christina tog ett steg tillbaka, slagen av överraskning och även förskräckelse, när hon såg och igenkände Christina Pedersdotters drag.
»Christina!» utropade hon. »Vad har hänt ...?»
Den tilltalade skälvde i hela sin varelse, och hennes följeslagare förde henne med mycken ömhet till en bänk, där han nedsatte henne.
»Vad har hänt?» sade han sedan, i det han vände sig till fru Christina, »jo, det har hänt, att jag med Guds hjälp skall rädda jungfrun från att levande begravas ...»