»Vem är du?» sporde fru Christina, och allvaret blixtrade ur hennes ögon.
»Jag är spelmannen, som spelade så vackert för jungfrun här på Hörningsholm, att jag höll på att spela henne i graven i stället för till bröllops ... ja, ja, det där har jag nu sagt henne hundrade resor, men hon tror mig icke, och det betyder heller ingenting. Huvudsumman är den, att hon icke skall i klostret in, så vitt som ...»
»Vilket tal djärves du föra inför mig, man ... och med vad rätt har du bekommit denna jungfru i din vård?»
Spelmannen slog ned ögonen vid detta tilltal, och hans slitna mössa började gå runt mellan hans fingrar. Han vände sig till höger och vänster, men så såg han den stränga frun stadigt i ögat.
»I kunnen väl fråga så, nådiga fru ... men sparen edra frågor, tills jag hunnit utföra mitt värv till fullo, då hoppas jag kunna göra gott besked för mig ... Nu söker jungfrun här skydd hos eder! Hon är förföljd, stränga fru, det kunnen I begripa, ty jag har stulit henne ... ja, ja, jag har stulit henne, och hade hon ej varit dödssjuk, så hade jag väl aldrig fått henne så långt. Det har gått genom natt och dag, skolen I se ... men nu tränger jungfrun till vård ... jag hoppas dock icke länge, ty jag tror mig äga läkedomen liksom på fickan.»
Fru Christina hade redan, innan mannen börjat röra på denna sträng, gått fram till Christina och fattat hennes hand. Men hon ryste tillbaka för iskylan i denna hand, och hon skrämdes, när hon betraktade den irrande, nästan medvetslösa blicken. Hon ropade inåt de inre rummen, och en tjänarinna, till utseendet lika gammal, som svennen därute, skyndade in. Denna såg genast, vad som här var att göra, och skyndade att hjälpa sin matmoder införa den lidande jungfrun i ett av de inre rummen.
Kort därefter kom fru Christina tillbaka.
»Säg mig nu,» sade hon med stränghet till den väntande spelmannen, »säg mig nu, vad din mening är med allt detta, gamle man ... huru har du vågat förgripa dig på ...»
»Sägen icke så, fru Christina,» avbröt henne gubben med tårar i ögonen och med en bönfallande stämma, »sägen icke så och talen icke så hårda ord till mig! Ack om I vissten ... Men kan en syndig människas bön uträtta något hos honom däruppe, så skolen I bliva lycklig, stränga fru ... Som jag sade eder, när jungfrun därinne trätt i brudstol, då kanske skall jag kunna säga eder allt ... Nu måste jag tiga, men tro mig fru Christina ... jag bävar själv för vad jag vågat, och likväl ville jag icke hava det ogjort ... nej, säger jag, om det ock skulle kosta mitt liv ...»
Mannens ton och hållning var så varm och så tillitsfull, att fru Christina måste emot sin vilja lyssna till honom, ehuru han blev allt mera gåtfull, ju mera han talade.