»I brudstol?» sporde hon. »Är du från vettet, gubbe? Har du ock, som du säger, stulit jungfrun och är hon förföljd, så kan du väl förstå, att jag icke vill bliva din medbrottsling.»
»Men om mäster Olof stode här vid min sida.»
»Mäster Olof?»
»Ja, han är icke död, han lever!»
Fru Christina vände sig bort. Men det var icke harm eller ovilja, som hennes anlete uttryckte, utan det var snarare medömkan. Hon ansåg synbarligen mannen hava förlorat förståndet.
»I viljen icke tro mig, men jag menar, att jag snart nog lärer kunna bevisa mina ord. Allt vad som har vållat denna olyckliga färd till Vadstena, är idel argan list, lögn och bedrägeri. Detta lärer visa sig, då jag väl får fatt i mäster Olof. Men sanningen kan i stället för att leda tillbaka till hälsa, fullborda ofärden, om den kommer för bråd, och därför är det min begäran till eder, att I viljen fortsätta mitt arbete och så småningom vänja jungfruns sinne vid sanningen. Det där kunnen I begripa bättre än jag kan det utsäga.»
Om fru Christina i ett ögonblick tänkt att låta gripa mannen och hålla honom i förvar såsom den där genom sitt vanvett kunde vålla mycken oreda och störande ingripa i den enes eller andres liv, om en sådan avsikt uppstått hos henne och till och med styrkts vid tanken på, att jungfrun var förföljd, så att hon velat utlämna både henne och kvinnorövaren till förföljaren, den förra att fullborda sin heliga gång till klostret, den senare att stå till rätta inför domstol, — så bevektes hon av gubbens sista yttrande att låta hejda sig och åtminstone invänta säkra underrättelser om mäster Olof.
Plötsligt uppstod hos henne den tanken, att hon lätt kunde få veta, om mäster Olof verkligen levde eller icke, och sålunda på stället överbevisa gubben och, om han befunnits fara med lögn, få ett skäl för hans fängslande och utlämnande. Hon inkallade den gamle trotjänaren, som snart stod inför henne och med förvåning blickade på den besynnerlige gubben, i vars öga snart en egendomlig, svärmisk eld började brinna, medan ett enfaldigt leende krusade hans läppar.
»När dog mäster Olof?» sporde fru Christina sin sven.
»Mäster Olof ... när dog mäster Olof?» genmälte denne och kastade en anklagande blick på gubben, »kunde jag icke tro det, nej, nej, nådiga fru, de äro aldrig att tro på, dessa gatstrykare, och denne här är en bland de värsta. Jag känner honom väl, ölstugan är hans hem från morgon till kväll, och ofta är rännstenen hans läger ... Och du vågar komma med slika lögner inför fru Christina, herr Sten Stures efterleverska, Gud hans själ nåde!»