Sedan han givit luft åt denna sin ovilja över spelmannen, vilken stod där med barnets leende på sina läppar, ehuru det bleka, pussiga ansiktet visserligen tjänade att bekräfta den redlige svennens ord, vände sig denne till sin matmoder.
»Mäster Olof är icke död, stränga fru!» sade han. »Han har denna dag predikat i Storkyrkan, och jag menar, att hela staden hade trängt sig tillsammans i kyrkan för att höra honom. Han har nu i dagarne varit hos konungen i Upsala och inför själva domkapitlet, säges det, bevisat sin läras sanning på ett sådant sätt, att de lärde kanikerna bleknat därvid.»
Allt var nu klart för fru Christina. Här var bedrägeri på färde, och spelmannen, drinkaren, han med det barnsliga leendet och den stundom slöa blicken, han hade kommit bedrägeriet på spåren och syntes med Guds hjälp kunna leda till en lycklig utgång vad som var ämnat till olycka. Till sin svens stora förvåning fästade hon en blick av innerlig medömkan på gubben och sade, liksom spörjande honom till råds:
»Så låta vi sända bud efter mäster Olof och skola snart få saken på det klara.»
»Nej, nej, duger icke, med förlov, stränga fru,» svarade gubben livligt, »hava de onde spelat ett sådant spel med jungfrun, så hava de säkert icke sparat mäster Olof, och känner jag honom rätt, så har underrättelsen om jungfru Christinas klosterlöfte gripit honom svårare, än om de sagt henne vara död ... och si, hava de nu låtit honom veta detta, så måste man även för honom helt sakta öppna dörren för sanningen. Det tror jag mig om att kunna göra. Gören I så ock med jungfrun därinne, jag har gjort början, I kunnen gott taga vid, där jag slutat.»
Det blev en stund tyst i rummet, varpå fru Christina yttrade:
»Mycken orätt har jag gjort dig, gubbe, och det måste du giva mig till, ty du hade skenet emot dig. Du har dock handlat i detta ärende som en redlig man, och icke annat jag kan finna, är ditt råd det bättre i avseende på både mäster Olof och Christina. Vad som har bestämt ditt handlingssätt, ville jag väl spörja, men det är din egendom ... Skynda därför till mäster Olof, jag skall göra mitt bästa hos jungfru Christina.»
»I finnen så ock, stränga fru,» genmälte mannen, »att när I nu icke mera fordren bevis för min utsago, jag må få någon tid på mig. Kan väl hända, att jag icke blir färdig med mäster Olof i dag! På hans bröllop skolen I måhända till sist få allt att veta.»
Med dessa ord gick gubben, och fru Christina skyndade in till den sjuka. Den gamle trotjänaren strök sig om sitt skägg och kunde ej återkomma från sin förvåning.
Emellertid gick spelmannen fram genom de mörka gatorna. Vid släden, som ännu stod där nere, stannade han en stund och sökte efter något, som han omsorgsfullt stack under armen, varpå han avlägsnade sig, sedan han tillsagt en av fru Christinas svenner att taga vara på hästen. Det var mörkt på Stockholms gator, fönsterluckorna voro stängda till alla hus och alla dörrar tillbommade, såsom bruket var åtminstone i de större städerna denna tid, där varje hus var liksom ett fäste för sig, en bild av tidslynnet att skilja sig från andra och lita i första hand på sig själv. De sista årens oro, först kriget mot konung Christian, när Christina Gyllenstjerna försvarade Stockholm, så belägringsåren under frihetskriget, då Gustav Wasa såsom riksföreståndare hade sina läger utanför staden, och synnerligast vederdöparnes våldsamma buller nu sist, — allt detta hade bidragit att göra Stockholms invånare mera försiktiga och vaksamma än någonsin.