Gubben gick med en vacklande gång fram genom gatorna och gränderna, vilka voro i det närmaste folktomma, och stannade slutligen framför det hus, där stadens skrivare, mäster Olof, bodde. Tydligen kände han väl till detta hus, ty han gick så säkert upp för stentrappan utåt gatan, som om han själv haft sin bostad där. Han fattade den tunga portklappen och slog med den ett par slag mot den fasta ekdörren, så att det gav genljud genom hela gatan. Steg hördes snart innanför, och en manlig röst frågade, »vem det var, som ville in?»
»Bud till mäster Olof!» svarade gubben, »och det, som är viktigt ändå; jag menar, att han är hemma vid det här laget?» tillade han liksom för sig själv, under det regeln drogs ifrån innanför och dörren öppnades.
»Jo,» svarade mannen, som öppnat, en handskmakare, som hade sin verkstad strax till vänster innanför porten, »jo, mäster Olof är nog hemma, stackars herre, han ser så sorgsen ut, sedan han var i Upsala hos kungen och domkapitlet, att det går en genom märg och ben, och aldrig skall man nu mera se ett leende på hans läppar ... Kanske sörjer han över bönderna, som nu skola komma för Stockholm igen, eftersom de säga, och göra slut på konung Gustafs regemente och alla kättare. Men det är han oskyldig i, och vi borgare skola väl veta att försvara vår stad och konung Gustaf med!»
Den pratsamme och välmenande handskmakaren hade fattat gubben i kragen, medan han talade, och båda stodo kvar i den öppnade porten. Gubben sade helt litet, men han tycktes icke göra sig bråttom, antingen det nu var, emedan han behövde tid att ordna sina tankar — och han var van att sluta sig inom sig, det månde vara vem som helst som tilltalade honom, så snart talet icke rörde honom närmare — eller det var, emedan mannens ord till en del just rörde något, som låg honom om hjärtat.
»I haven viktiga bud, sägen I,» fortsatte hantverkaren, — »ja, kunnen I skingra den redlige mannens bekymmer, så må Gud välsigna både eder ingång och utgång ... jag vet väl den, som skall bliva gladare än jag, och det är modren, gamla hustru Christina. Hon sörjer, hon ock, så svåra, och en gång emellan, då jag kommit upp till henne, har jag funnit henne i tårar. Det är ett sorgehus, det är visst!»
»Efter sorg kommer dock stundom glädje, mäster!» sade gubben, och fortsatte sin gång uppför trappan till övre våningen. Just som porten hördes stängas där nere, fattade han i nyckeln till en dörr där uppe.
Han vred om nyckeln och steg in. Det var mäster Olofs rum, och han satt själv framme vid fönstret, belyst av ett matt och obestämt sken från den till hälften nedbrunna brasan i spiseln. Han satt med huvudet lutat mot handen och vände ryggen mot dörren, vars öppnande han icke hörde. Icke heller, huru gubben skrapade med foten mot golvet, i det han ödmjukt bugade sig.
Denne nickade förnumstigt med huvudet och drog varsamt fram ur läderfodralet under armen sin fiol, som han sakta stämde, varpå han började spela, men med så lätt hand, att tonerna flögo liksom en andeviskning fram från instrumentet.
Olof reste sig upp och vände sig om samt vinkade med handen till spelmannen, att han skulle fortsätta. Denne tog dock fiolen från hakan och blickade med det där barnsliga leendet på Olof.
»I kännen till de där tonerna ur fiolen, mäster Olof,» sade han, »jag visste väl, att han skulle tala ett språk, som I bättre förstoden, än vad jag kan hava att säga till eder.»