»Om jag har hört dem förr, gubbe,» genmälte Olof, »det vet jag icke, men musiken är mig kär, och nu voro tonerna mig mer välkomna än någonsin ... fortsätt därför, om dig lyster, kanske kunna vi bättre talas vid sedan!»
»I tyckens icke känna mig, mäster Olof?» sporde mannen. »Vi sågos dock i ett viktigt ögonblick av edert liv och då spelade jag samma visa som nu, fast jag då satt vid orgeln i bykyrkan, se jag kan litet av varje, jag stackare ... I minnens det icke ...? Vid Sanct-Göransbilden framför altaret, samma söndag som ...»
Olof gick fram emot talaren och betraktade närmare hans slappa anletsdrag, och han igenkände snart den besynnerlige mannen, som den sagda dagen visat sig så upprörd i kyrkan, och samtalet med honom vaknade till klarhet i hans minne, ju mera han betraktade honom.
»Jag minns eder grant,» sade han, »men så bedrövad, som jag fann eder den gången, så nöjd visen I eder nu ... icke lären I nu komma till mig att söka tröst ... Ett förundrar mig dock, jag menar, att I den gången, vi sist möttes, förden mig bakom ljuset.»
»Jag ... jag föra eder bakom ljuset?» sporde spelmannen med oförställd förvåning.
»Vederdöparne började sina våldsamheter samma dag.»
»Däri haven I rätt, mäster Olof, men i den saken var jag själv förd vilse, och det blev först på eftermiddagen den dagen beslutat, att så skulle ske ... jag sökte eder, för att underrätta eder därom, men I stoden ej till att finna. I det ärende, jag nu vill tala med eder om, skall jag dock icke föra eder bakom ljuset.»
»I tyckens dock föga hava reda på ljuset, gubbe,» sade Olof och kunde ej låta bli att le, när han hörde den säkra och vissa tonen, varmed mannen talade, under det att enfalden stod så tydligt utpräglad i hans anlete, att den varma blick, vilken just nu strålade ur hans öga, knappt kunde förtaga intrycket därav.
»Kan så tyckas, herre,» återtog mannen, utan att stötas av det uttalade tvivlet, »och likväl skall den dag komma, då I skolen med tacksamhet tänka på den stackars enfaldige spelmannen. Nu har jag kommit att trösta eder.»
»Trösta mig ...? Och varför, käre gubbe, skullen I trösta mig? Huru veten I, att jag behöver tröst?»