»Jag hade en gång tvänne blommor,» sade han, »och sol och glädje bodde omkring dem, och jag var så rik, så lycklig, jag ville icke byta med någon; men så kommo onda vindar, så kommo onda ögon, och mina blommor togos ifrån mig och sattes att vårdas av främmande händer ... Jag följde dem dock på avstånd; som björken böjer sin krona över bäcken att giva blomman på andra stranden skydd för den brännande solen, eller som den höga granen sätter sitt bröst mot den kalla nordanvinden, för att gömma bakom sig, vad som är honom kärt och dyrbart, men som aldrig har en tanke på honom ... så följde jag mina blommor, orolig, full av bekymmer, vakande och bedjande ... Nu är den ena blomman död, den andra bröts samma dag, och du var den, som fästade henne vid ditt hjärta, Olof ... jag log och grät om vartannat, jag tänkte, att min blomma skulle trivas vid ditt hjärta och finna och giva glädje och sällhet vid din barm ...»
»Håll upp, håll upp, stackars gamle man ... jag förstår dig,» avbröt Olof, men den gamle bara såg på honom, tystnade ett ögonblick, och så fortsatte han igen.
»Den blomman som var mig så kär, den enda, som nu var mig övrig på jorden, hon, som ock var dig kär, Olof ... jag såg, huru hon stals från ditt hjärta, huru hon rycktes bort att trampas under fötterna, att dö en långsam död ... i graven. Nu var hon i främmande, omilda händer, ensam, vilsen ... nu ryckte jag mig lös från den dyiga stranden, där jag stod nedsugen i jorden, så jag knappt kunde röra mig ... nu ryckte jag mig lös ... och hon lever ... och hon skall åter sprida Edens vällukter kring ditt hjärta ... och jag skall sjunka tillbaka i min natt ...»
Spelet tystnade. Den gamles ögon föllo uttryckslösa ned på golvet, och hans armar hängde slappa vid hans sidor. Olof stod stilla och bara såg och såg. Han var så underligt gripen av mannens ord, som yppade så mycket och likväl dolde allt, framställde hela hans hjärtas saga liksom en värld, som låg och väntade att bli känd vid fullt dagsljus, sedan månens flor dragits tillbaka och solen runnit upp bakom bergen.
Olof gick fram och fattade mannens hand samt drog honom fram i rummet och såg så blid på hans gamla, fårade anlete.
»Förstår jag eder rätt,» sade han, och hans röst darrade av rörelse, »så stå vi varandra mycket nära, gamle man, och lidandet har gjort oss närskyllda. I haven rört en sträng i mitt hjärta, som jag icke mera ville höra, men I haven rätt därtill ... och jag har tröst för eder ock.»
»Sätten I då tro till mig?» sporde gubben och log sitt barnaleende.
»Så vitt jag har fattat meningen av din saga.»
»Hon väntar eder, mäster Olof!»
»Hon ... Christina ... klosterjungfrun?»