»Likväl måsten I lova mig att för ingen, hören I, för ingen yppa, vad jag nu för eder uppenbarat. I kunnen, utan att behöva sänka eder blick för människor, föra Christina Pedersdotter i brudstol, och I kunnen tro, att min bön skall stiga lika varm till Herren för edert väl, fast jag aldrig får höra henne nämna mig fader.»
»Och icke heller hon, eder dotter, får ...»
»Spörj mig icke, spörj mig icke, jag har fört ett syndigt leverne: drinkare och dravelsmän hava varit mitt dagliga sällskap. Fast intet brott låder vid mitt namn, så är jag dock för oren att träda över min dotters tröskel ... nej, nej ... jag måste på avstånd glädja mig åt eder lycka, liksom människan i jordens natt i det omätliga fjärran ser ljusen tändas hos allas vår fader i himlen. Och sedan kan björken ruttna i dyn, där han står vid stranden, sedan må stormen vräka till jorden den gamla granen ... min blomma behöver ej mera något skydd av mig, arme man. Och nu säger jag eder farväl.»
Gubben satte rockärmen mot ögonen och förblev så stående en stund. Det lät, som han snyftat. Olof visste knappt, vad han skulle tänka eller säga. Men mannens handling innebar dock en uppoffring, en kärlek, så hög och ädel, att den helt visst inför den högste domaren borttog allt, som han själv kallade smuts och synd. En sådan handling krävde beundran och vördnad, vad det så än var, som förmådde honom att i detta avseende iakttaga tystnad.
»Haver jag edert löfte?» sporde mannen ännu en gång.
»Ja!» svarade Olof, »men, käre gubbe, hos mig och hos Christina skolen I dock hava ert hem.»
»Nej, säger jag,» avbröt gubben med styrka, under det hela hans kropp skälvde, »nej ... och nu farväl!»
»Farväl,» upprepade Olof, »skola vi då ej återse varandra?»
»Jag kan eder intet svara ... Ett kan inträffa!»
»Och det skulle vara?»