»Emedan jag har något att bedja eder om.»
»Allt, vad som står i min makt att giva, skolen I få.»
»I loven det så frimodigt ut, mäster Olof ... jag beder dock om något både lätt och svårt. Sägen för ingen, vad jag sagt eder denna kväll, för ingen, hören I det ... för eder egen skull beder jag eder därom, lika mycket som för Christinas.»
»Vem ären I då, gubbe ... Christina, blomman, som var och är eder så kär ... I vad förhållande stån I till henne? Dock, jag förstår ... så är det, det kan ej vara annorlunda. I ären ...»
Gubben såg orolig, nästan skygg på Olof.
»I ären min Christinas fader!»
»Tyst, tyst, unge man!» utbrast gubben och sträckte handen mot Olofs mun, »tyst för Guds skull, sägen aldrig det ordet mera, så att något mänskligt öra hör eder ...»
»Men varför, käre ... varför höljen I eder i denna hemlighetsfullhet? Låder något brott vid edert namn?»
»Brott? sägen I ... brott? Nej, mäster Olof ... nog har jag varit och är en fattig, syndig människa, men någon brott, varför människor kunna döma mig, — nej.»
»Besynnerlige man ... och likväl? ...»